När Alexander Rudd är bra så är Storvreta bra.
Statistiken talar sitt tydliga språk:
Han gjorde 24 poäng på de 17 första matcherna i år, 1,41 poäng per match, vilket är okej men absolut inte Rudd-bra. Under samma matcher tog Storvreta 28 poäng, 1,65 poäng per match, vilket är okej men inte Storvreta-dugligt.
Under de nio avslutande matcherna var det andra bullar:
Rudd gjorde då 26 poäng, ett snitt på 2,9 poäng per match. Alltså dubbelt så bra som under de två första tredjedelarna, och så bra som Rudd kan och ska vara i kraft av en av SSL:s största stjärnor.
Under samma period tog Storvreta 25 poäng, 2,8 poäng i snitt per match, vilket är ett helt otroligt snitt.
Trenden fortsätter i slutspelet:
Rudd gjorde noll poäng i första kvarten mot Helsingborg, då Storvreta torskade.
Rudd gjorde fyra poäng – och var en av banans absolut bästa spelare – när Storvreta vann match två med 8-4, och kvitterade kvartsfinalserien till 1-1.
Som sagt: när Rudd är bra, så är Storvreta bra.
Statistiken talar sitt tydliga språk, men det gör också spelet.
Alexander Rudd är nämligen en central punkt i Storvreta, det är han som bygger spelet, lägger mackorna till forwards och backar, som styr och ställer i powerplay. Som med kirurgisk noggrannhet och känsla slår de omöjliga passningarna, som har ett inbyggt radarsystem som hittar ytor ingen annan vet om, som smeker bollen som om det vore hans älskade.
Alexander Rudd stod för finessen i Helsingborg Arena – han slog flera vackra mackor, gjorde två snygga mål, låg bakom mycket.
Matchen då?
Den första kvarten mellan de här två lagen var ljummen. I det här mötet svallade känslorna över.
Det var irriterat, fysiskt och känslosamt. Det var slutspelsinnebandy.
I andra periodens slutsekunder kom det närmaste vi kommer en NHL-fajt i SSL. Henrik Stenberg gjorde en fantastisk move, bröt in mot Jonathan Paulsson som räddade, och Stenberg delade sedan ut en eftersläng – vilket fick Paulsson att gå i taket och trycka in en rejäl bröstvärmare som hämnd. Det fick ett koppel av spelare att sluta till och även om det inte blev ett regelrätt slagsmål så var det inga alibikramar heller, det var rejält irriterat, rejäla grepp om varandra och blixtrande ögon.
Det vimlade av tjuvsmällar i matchen (jag glömmer säkert flera): Carl Nilsson gick hårt åt Staffan Jacobson med vad som såg ut som en armbåge, Rasmus Sundstedt slog undan benen för Linus Nordgren, Jesper Berggren vräkte Jonathan Nilsson över sargen, Kristoffer Fälth klev upp och stoppade robust en motståndare (såg inte vem). När till och med hellylle-killen Linus Nordgren gick och markerade med en (om än lös) crosschecking på Berggren efter Nilsson-tacklingen, så förstår man att det var irriterat på många håll.
Många saker var faktiskt över gränsen, men såg – tack och lov – inte ut att kosta några skador i alla fall.
Skador och tjuvsmällar hör inte till, men fysiskt spel och känslor ska definitivt vara där. Det är så det ska vara i slutspel.
Just den irritation som började gro i den här matchen bådar gott inför fortsättningen av den här matchserien, där Storvreta efter chockförlusten i första matchen nu snott tillbaka kommandot och hemmafördelen.
Dessutom visade Alexander Rudd spirande form.
Han ensam har potential att vara skillnaden mellan de här två lagen.

***

Intensivt med matcher under slutspelet. Tre nya kvartar imorgon – plus avgörandet i damerans SSL.