Välkomna in i spelet, Falun.
De pressade mästarna, utraderade av ett skottäckande och kontrande Mullsjö i två matcher, vann måstematchen hemma (ja, 0-3 och resa till Nyhemshallen vet i katten om ens Falun rett ut) med 6-3.
Men till en början såg det ut som det gjort tidigare:
Falun ägde boll, skapade chanser, Mullsjö täckte skott och Benjamin Löfdahl stod på huvudet och motade bollar.
”Benji” hann rädda två straffar innan Rasmus Enström bombade in det för hemmalaget förlösande 1-0-målet i början av den andra perioden, och när Jonas Adriansson sedan fick in 2-0, så var det här Faluns match.
Mullsjö närmade sig på slutet – en innebandymatch är aldrig slut förrän slutsignalen ljuder, så är det alltid – men Falun hade ändå det mesta under kontroll.
Vad var då skillnaden från match ett och två?
Min analys:
Balansen i anfallsspelet.
I både match ett och två klev Falun på något kopiöst i offensiven, inte minst förstafemman, och fastnade med en hög spelare för högt upp, vilket gjorde att man straffades obarmhärtigt i spelvändningarna. Nu, i match tre, så fick Mullsjö betydligt färre spelvändningar. Falun var mer restriktiva i att klampa på med för mycket folk, utan höll djup och balans i anfallsspelet, och fick då en helt annan kontroll på spelet över hela planen.
Sedan fick ju förstafemman – denna magiska konstellation av idel ädel innebandyadel – igång sitt spel.
Låg bakom de fyra första målen.
Jonas Adriansson – som i år varit en skugga av den spelare han var ifjol, säkerligen delvis på grund av den knäskada han ådrog sig när han lirade fotboll förra sommaren – sopade in två bollar och gjorde bästa matchen i viktigaste matchen. Hans andra mål var en delikatess, med ett snabbt Johan Rehn-utkast, en volleypassning av Ciya Hajo, och en volleyträff som gick in bakom Löfdahl.
Både Rasmus Enström – ett mål, en ass, skaffade fram två straffar – och Emil Johansson – målskytt och inga misstag – såg också bättre ut än tidigare.
Alexander Galante Carlström tappade bollar, sköt svaga skott – men fick, efter femitoelva missar, in en boll till slut vilket var viktigt för honom, och för Falun. Han har nästan sett lite vilsen ut, men nu lär han ha fått blodad tand.
Mullsjö gjorde en bra match till en början, men orkade inte hålla emot som i match ett och två. Giganten Kasper Hedlund slog en indianare vid 3-0, till exempel, misstag som inte existerat innan. Självförtroendet sjönk en bit.
Nu har Falun brutit trenden, har fått vittring, gjort Benjamin Löfdahl mänsklig, fått igång förstafemman och vet hur man ska spela.
Jag tror mästarna gasar nu.
Match fyra i Nyhemshallen kommer se likadan ut som de tre första matcherna. Men Falun visade i match tre att man hittat nycklarna – ett mer balanserat anfallsspel – för att hantera Mullsjö, och jag vet inte om västgötarna har något motdrag.

***

Dalen vann mot Växjö med 5-3 och har nu tagit ledningen med 3-0 i matcher.
Precis som i tidigare matcher så var det Växjö som ägde bollen, men man förmådde inte forcera Dalens tajta box, fick aldrig det där riktiga trycket, och när bollarna väl kom igenom så stod Måns Parsjö-Tegnér i vägen.
Dalen har lyckats fullt ut med sin taktik mot Växjö.
Man har parkerat bussen framför mål, täckt en uppsjö skott, tagit duellerna, och sedan vänt spelet snabbt.
Laget har inte tummat på något – och efter att ha stångat sig blodiga i åtta perioder så tog frustrationen också över i Växjö.
I den tredje perioden borde nog David Östergren åkt ut efter sin stenhårda tackling i ryggen på Alexander Bodén, men istället rök Jonathan Andersson ut fem minuter efter att ha satsat onödigt hårt i en tackling mot Albin Andersson som flög rakt in i sekretariatet.
Otäcka scener där Andersson blev liggande ett tag, sjukvårdspersonal tillkallades, men där det gavs lugnande besked efteråt, även om det kanske rör sig om en hjärnskakning.
Huvudlöst av Andersson.
Fem minuter på botbänken.
Det i ett läge då Växjö verkligen pressade på efter att ha fått energi av Niklas Ramirez enhandsfattade konstmål. Men istället för kvittering så resulterade Anderssons tackling i att Patrik Suchanek kunde bomba in 4-2 i powerplay.
Växjö var frustrerat i slutet.
Inte konstigt, med tanke på Dalens kompakta defensiv, och den fantastiska effektivitet man hade framåt.
Jim Johansson – helskotta vad het han är! – personifierade ju det där genom att vara osynlig i två perioder, och sedan svepa in 3-1 bara 22 sekunder in i den tredje perioden.
Nu är Växjö i brygga.
0-3 i matcher.
André Andersson skadad (klev av i andra perioden).
Frustration.
Och ännu har man inte hittat några verktyg för att dyrka upp Dalens uppoffrande box.
Stor matchboll Umeå.

***

En innebandymatch är aldrig över förrän 60 minuter är spelade.
Det vet vi ju – ändå så blir man bryskt påmind om det där varje gång.
Det kändes ju faktiskt som att Linköping, som straffade Pixbo något kopiöst i två perioder, skulle segla ifrån till en komfortabel seger när det stod 6-2 efter 40 spelade minuter.
Men innebandy är innebandy.
Pixbo forcerade i sista, kröp närmare, Jens Milesson bombade in två påsar, och med två minuter kvar stod det helt plötsligt 5-6.
Pixbo hade verkligen flow i slutet och en kvitteringsboll låg sannerligen i luften, men Linköping kom undan med andan i halsgropen.
Men Linköping vann rättvist, om man ser till hela matchen, eftersom man var hetare i de två första perioderna. Eller ja, hetare, man ägde inte bollen precis, men spelade ett rakare och effektivare spel.
Så fort Pixbo gjorde ett misstag så högg man direkt.
Dessutom vann man kampen framför mål. Gång på gång. Som när Martin Karlsson vräkte in 2-0, efter en vunnen duell med Jesper Andreasson. Han var som en oxe där, Linköpings härförare.
Karlssons 2-5 var ju också oerhört vackert, där Tobias Gustafsson frispelade honom och han kyligt vinklade in bollen.
Efter en säsong som varit upp och ner så har ”Marre” verkligen prickat formen.
En murbräcka som är oerhört svårstoppad.
Han som vikarierade som center tidigare under säsongen, men som tack vare Milan Tomasiks intåg nu får lira forward igen, där han ska vara och där han är som bäst. Vilket han visar nu.
Stor eloge till duracellkaninen Joakim Ström också. De där benen verkar inte ha någon off-knapp.
Den här matchserien är oförutsägbar, tycker jag.
Ett taktiskt krig mellan två bra lag, där det är små, små saker som avgör.
Nu har Linköping satt sig i förarsätet – igen.
Pixbo har således pressen på sig inför kommande match.
Man får ta med sig tredjeperioden, spelet där, och bygga på det inför kommande utmaningar.
Och förlita sig på att Patrik Malmström vaknar till ännu mer. Han har börjat varva upp. Hans 2-3-mål i den här matchen kan vara slutspelets vassaste kasse hittills. Han körde slalom inne i Linköpings box, gjorde allt på egen hand, innan han tråcklade in bollen bakom Robin Laakso.
Otroligt läckert.

***

Nej, ingen slutspelsinnebandy imorgon. Vad ska vi göra då?