Storvreta vann med sensationella och förkrossande 8-2 mot Falun på bortaplan i den tredje kvarten.
Matchens snackis?
Krocken mellan Storvreta-keepern Viktor Klintsten och rivige Falun-spelaren Johannes Larsson i den tredje perioden, en incident som resulterade i en tvåa på Klintsten och en femma på Larsson.
Det blev matchavgörande.
Efter att fyra mot fyra-spelet städats av så sköt Storvreta fyra mål på tre minuter i powerplay (det sista målet kom en sekund efter att Falun blivit fulltaliga och var inget powerplay-mål i teorin, men väl i praktiken) och gick från 3-2 till 7-2.
Rasmus Sundstedt hade stor del i det där: han sköt in 4-2 via Henrik Stenberg och dunkade sedan själv in både 5-2 och 6-2, innan Alexander Rudd tryckte ut det sista i ketchupflaskan när han gjorde 7-2.
Vad säger vi om krocken?
Jag tycker det är en femma.
Johannes Larsson går oerhört bryskt in i den duellen och han vet att det är Viktor Klintsten han brakar in i. Jag tycker tacklingen kan stämplas som våldsam, och då ska det vara en femma.
Klinstens tvåa är solklar, när han ger igen.
Storvreta-tränaren Stefan Forsman lyfte fram förmågan att behålla kylan som en av nycklarna i den här matchserien, att laget som kunde hålla huvudet kallt när det hettar till kommer ha fördel, och han ser ut att ha slagit huvudet på spiken där. Jag tror vi kommer se fler bevis för det.
Vilka håller huvudet kallast framöver?
Det kommer avgöra.
Sedan går det inte att förneka att det här var Storvretas match, laget fick matchen precis dit man ville och hade ett jättegrepp om händelserna efter 40 minuter då man ledde fullt rättvist med 3-1.
Men sedan gjorde Emil Johansson 2-3 på straff i början av tredje, och det kändes ändå som att dalalaget var på gång där – tills Johannes Larsson åkte på sin femma. Då var det ridå.
Storvreta har varit bäst i de två senaste matcherna. Jag har tryckt på det innan, men jag tycker en nyckel är tredjefemman som nu återigen gjorde en stark insats. Deras fina och energigivande spel skapar andrum och vila för stjärnorna, som är fräschare när de väl ska agera. Många visar klass i Storvreta just nu, men det är bredden som gett underlag för det. Påstår jag.
Falun ser omständligt ut. Simon Cederström försöker och försöker, men han känns oroväckande ensam, för lirare som Alexander Galante Carlström, Simon Palmén och Emil Johansson är inte närheten av den klass de kan hålla. Fem mål framåt på två matcher säger det mesta. Det är långt, långt under Falun-standard.
Det är uppenbart att superstjärnan Rasmus Enström saknas. Det är väl som att svära i kyrkan, men jag har tyckt att hans produktion och effektivitet varit ett aber under grundserien. Men i slutspelet har han varit grym, och just nu märks det också hur mycket han betyder.
Falun ska inte stå och falla med en enda spelare och Rasmus Enström kan inte ensam göra underverk, men det känns som att hela laget skulle kunna lyfta av hans comeback. Han skulle bli en energiinjektion.
Men just nu är det fördel Storvreta.
Laget är i stort sett bättre på det mesta.
Och har hållit huvudet kallast.

***

36-16 i skott.
Men 3-4 i mål.
Kais Mora chockade Iksu genom att plocka hem den första semin i Umeå, och det efter en drömstart.
Mästarna, som fick stryk med 2-8 senast lagen möttes, sköt 3-0 i första perioden och uppvisade grym effektivitet, och red sedan i hamn segern tack vare starkt försvarsspel och magiskt bollmotande av Amanda Hill i kassen.
Inte minst i andra perioden, där Iksu vann skotten med 13-2, men där hemmalaget ”bara” fick in två bollar i mål genom veteranen Josefina Eiremo.
Mitt i sista perioden skickade Amanda Larsson – vilket kap att Kais Mora fick in henne! – 4-2-bollen, vilket stängde matchen.
Därmed är pressen överlagd på Iksu inför andra mötet som spelas i Dalarna.

***

Pixbo tog en imponerande 6-2-seger hemma mot Endre i första semin – och det robusta försvarsspelet fortsätter att röna stora framgångar.
Att göra sex mål framåt är en sak – målmaskinen Sara Helin matade in fyra av bollarna – men att bara släppa in två mål mot spetsarna i Endre är otroligt starkt, och är också nyckeln för Pixbo i den här serien.
Kan Jonas Eliassons manskap neutralisera Anna Jakobsson och Corin Rüttimann så blir den här matchserien en enkel historia.
Det lyckades den här gången.
Lyckas det nästa gång?
Det känns avgörande för utgången.

***

Skyldig en reflektion kring gårdagen.
Och den trattar vi ner i en fascination:
Dalen hittar ta mej sjutton alltid en väg att vinna matcher.
Jag såg inte fajten, men rapporterna, och skottstatistiken för den delen, skvallrade om dominans för Linköping egentligen hela matchen.
Men precis som i kvarten mot Växjö så har Dalen en förmåga att ändå hitta vägar ut, krångla sig ur strypgrepp och hugga tillbaka.
Så blev det ju igen, då Dalen vann med 7-4 till slut.
Den störste matchvinnaren var keepern Måns Parsjö-Tegnér som gjort en fantastisk debutsäsong i Dalen, och som bara vuxit ytterligare i slutspelet. Han har en otrolig energi i sitt spel och är verkligen inne i ”zonen” nu, och gör både enkla och omöjliga räddningar. Otroligt.
Jan-Erik Vaara har nog lagt in namnet i telefonboken.
Offensivt då?
Succéliraren Jim Johansson är ju helt magisk när han är på humör. När han inte har stäm så är han inte bra alls, men när han har stäm är han hur bra som helst. Han fick ju nöta bänk mycket i sista kvarten mot Växjö, men i första matchen mot Linköping var han bra, och i andra semin var han tydligen riktigt jäkla bra.
Han satte både 2-1 och 3-1 i mittperioden, där Dalen gick ifrån till 4-1 efter en fantastisk effektivitet.
Dalen har ett gäng matchvinnare.
Vi visste att Jonas Svahn och Ketil Kronberg är det.
Nu vet vi att Måns Parsjö-Tegnér och Jim Johansson också kan vara det.
1-1 i matcher.
Jag tror fortfarande på Linköping, men Dalen går liksom aldrig att räkna ut. Likt utbrytarkungen Houdini hittar laget en väg ut trots det ser omöjligt ut.