Oj, vilken dramatik.
Falun lyckades efter en underhållande fajt – så väl spel- som känslomässigt – tvinga fram en sjätte semifinalmatch mot Storvreta efter att ha vunnit med 4-3 efter övertid.
Det var inte stjärnorna – utan ”doldisarna” som ledde vägen för det pressade dalalaget.
Ciya Hajo var lagets genomgående bästa spelare med sitt otroliga slit över hela banan, bästa matchen jag sett av honom i år.
Johan Fahlström kastades in i spel i den andra perioden och matade skott i värsta Alexander Galante Carlström-andan, och lastade också in den så viktiga 2-2-bollen i den sista perioden.
Rookien Simon Cederström, som efter en lysande säsongsstart blev långtidsskadad och haft svårt att hitta formen efter det, klev fram som den stora matchhjälten med sitt 4-3-mål på övertid.
Cederström som ju avgjorde även första semin, då också med ett 4-3-mål, och som verkar trivas i slutspel.
Att de här lirarna, spelarna som ska stå för blåställe-liret bakom stjärngalleriet, kliver fram sänder signaler. Falun kan inte vända den här serien med någon glamour, utan det är hårt slit och stort jobb som det handlar om.
Det visade laget nu.
Rasmus Enström, Johannes Larsson, Johannes Skog och Thomas Holmgren var Faluns avbräck för dagen.
Då fick andra lirare mer speltid.
Som Ciya Hajo.
Som Johan Fahlström.
Som Simon Cederström.
De tog tillvara på det på bästa sätt.
Annars kändes det ju som att det här var Storvretas match. Igen. En Falun-indianare rakt till Alexander Rudd som stack fram en macka med dubbla pålägg till Albin Sjögren gav 0-1. Rudds inbrytning och inkastning av boll mot mål gick via Ciya Hajos klubba och in fram till 0-2.
Det kändes som att allt studsade Storvretas väg.
Men Falun kom ut som ett annat lag i andra perioden, Thomas Brottman hade låtit den berömda tombolan gå varm, och omkastningarna skapade en helt annan energi hos dalalaget. Det gjorde också att laget kunde hämta upp till 2-2. Storvreta gjorde förvisso 2-3, men Falun lyckades kvittera.
I tredje perioden och i overtime kunde det ha gått hur som helst, men Falun drog längsta strået.
Vi innebandyälskare tackar för det.
Det innebär att vi får minst en match till mellan de här två lagen som bjuder på så fantastisk underhållning att det är svårt att begripa varför inte fler blir plastfrälsta: härligt lir, snygga mål, mycket känslor, stor dramatik.
Match sex på fredag har potential att bli en ny rysare.

***

Det kändes som att Linköping skulle bjuda Dalen på en seger efter två perioder uppe i Umeå.
Ett energilöst spel satte laget i ett 1-2-underläge i andra perioden, och sedan kom utvisningarna. Joakim Ström åkte ut först – sedan snackade coachen Johan Astbrant till sig ett matchstraff och Matej Jendrisak slog bort en boll efter att Dalen fått frislag.
Tre utvisningar på 58 sekunder varav de två sistnämnda totalt onödiga – och massor av powerplay-tid för Dalen som kunde ha sänkt matchen där.
Så blev det inte: Dalen vågade inte riktigt trycka på, Linköping levererade fantastiskt slit med en och två man mindre, och redde ut alltihop.
Med facit i hand var det nog vändningen på matchen, för efter det spelade Linköping en betydligt bättre innebandy.
Det var som att boxplay-spelet tryckte på on-knappen.
Visst, Dalen gjorde både 3-1 och 4-2, men det räckte inte.
På två minuter och 40 sekunder vände Linköping på matchen via tre raka mål. Christian Mattsson (vilken match han gjorde) slog en patenterad passning mot bortre stolpen där Martin Hovlund dök upp och slog in 4-3, gamle Dalen-spelaren Milan Tomasik fick iväg ett bra skott (som tog på något?) fram till 4-4 och Martin Karlsson hittade en bra position centralt när han sopade in 5-4.
Så typiskt att just Martin Karlsson avgör.
Linköpings frontfigur, han som ser så taggad ut att adrenalinet nästan sprutar ur öronen på honom, en riktig vinnarskalle som går i bräschen med sin fysik och tyngd men som nu också trycker in poäng.
Han var bara sådär under grundserien om vi ska vara ärliga, men har växlat upp tre, fyra, fem klasser i slutspelet.
Och Linköping fixade alltså allt detta i tredje perioden utan Johan Astbrant i båset, han som sprider tonvis med energi och alltid manar på.
Men energin från det fantastiska boxplay-spelet räckte den här gången.
Dalen gjorde en bra match. Fredrik Edholm gjorde mål i sitt första byte, Mattias Ljunggren fortsatte sin otroliga målsäsong med att dunka in två nya bollar och Måns-Parsjö Tegnér i kassen var återigen riktigt, riktigt bra. Hade laget förvaltat det långa powerplay-läget man hade så hade man nog sänkt matchen. Laget tog förvisso en tvåmålsledning två gånger ändå, men den energi som Linköping fick under boxplay-spelet var ändå det som avgjorde till slut.
Nu har Linköping matchboll på hemmaplan i nästa match.
Med Johan Astbrant i båset.
Med vetskapen om att man tagit två segrar mot Dalen efter att ha vänt underlägen där det sett oerhört jobbigt ut.
Klar fördel Östergötland.
Men.
Vi kan aldrig räkna ut Dalen.
Det om något borde alla ha lärt sig vid det här laget.