Linköping lyckades – efter möda, besvär och en rejäl portion dramatik – kvittera semin mot Dalen till 2-2 efter att ha vunnit med 8-7 efter straffar.
Linköping var bra i den här matchen. Christian Mattsson är just nu i en division för sig i SSL när det gäller offensiven. Det finns ingen som klår honom på fingrarna när det gäller teknik, vändningar och passningar. Tillsammans med Martin Karlsson och Matej Jendrisak i en nykomponerad förstakedja var han matchens stora spelare, tycker jag. Underbar att skåda.
Som jag sagt innan: en skymf mot SSL-publiken att han inte varit på de stora scenerna hela säsongen.
Men det är något underligt med Dalen i det här slutspelet.
Oavsett hur spelet ser ut, eller vad det står i matcherna, så hittar Umeålaget alltid en väg tillbaka. På något förunderligt sätt.
De är som den där irriterande jäkla myggan som surrar när man ska sova, som man jagar och tror att man blivit av med, men som alltid kommer tillbaka och till slut också sticker när man minst anar det.
Det spelar ingen roll hur utspelat Dalen är, hur få chanser man har, hur hopplöst läget ser ut, man kommer alltid tillbaka.
Samma idag:
Dalen hade förvisso spelat till sig 4-2 efter två perioder, men sedan kom Linköping tillbaka i sista, fick utdelning, tog ledningen med 7-5 och såg i det läget ut att segla hem en seger.
Men myggan hade inte försvunnit. Jim Johansson matade in ett blixtsnabbt frislag och med bara fyra sekunder kvar kvitterade Ketil Kronberg efter en rörig situation framför mål.
Dalen kom tillbaka – igen.
Övertiden var en blandning av ett gäng sylvassa chanser – och flera minuter med bollande inom laget av Dalen, som väntade in straffarna. Det kändes lite löjligt ett tag, en överdriven passivitet, men Dalen hade en fast tro att man skulle plocka matchen på straffar och ville inte riskera något. Samtidigt vågade inte Linköping kliva på med risk för att åka på en spelvändning.
Dalen-taktiken på övertid gick hem – men inte under straffläggningen.
Där var Linköping hetast.
Robin Laakso överglänste Måns Parsjö-Tegnér.
Parsjö-Tegnér som för första gången i det här slutspelet såg mänsklig ut. Släppte in två långskott i början av tredje perioden, höll på att tappa in någon boll, tog bara en av fyra straffar. Väggen rämnade. Men med tanke på den sanslösa formen han haft så måste det komma en dipp någon gång.
Jag ska inte ta ifrån Linköping något, men stundtals i tredje perioden kändes det som att Dalen tappade lite av sitt koncept för första gången i slutspelet. Spelarna låg långt ifrån varandra och missade skottäcken.
Trots det nådde man 7-7.
Som sagt, Dalen hittar vägar tillbaka i det här slutspelet.
Linköping drog längsta strået – men myggan har inte slutat surra ännu.

***

Pixbo är första lag att checka in på Tele2 Arena för att spela SM-final.
Seriesegrarna svepte ut Endre i tre raka, seger med 4-3 idag där inte ens tre Anna Jakobsson-mål hjälpte bortalaget, och har ännu inte torskat någon match i slutspelet.
Imponerande, så klart.
Endre kämpade emot, tog andra matchen till straffar och förlorade bara med uddamålet nu, men Pixbo har hela säsongen hittat vägar att vinna matcher trots att siffrorna sällan rinner iväg.
Det är inga tillfälligheter.
Lagets defensiv är magisk, laget har en fantastisk förmåga att stänga ner matcher och vara konsekventa i sin spelidé. Trots att Pixbo kanske inte har det bästa laget sett spelare för spelare, så har man det bästa l-a-g-e-t, det mest väloljade kollektivet, och det räcker långt. Bevisligen.
Pixbo har varit en maskin hela säsongen och kommer oavsett motstånd i SM-finalen att få bära favoritskapet.
Men det tror jag inte Jonas Eliassons manskap bryr sig om eller ens tänker på.
Pixbo bara maler på.

***

Ju mer du vinner, desto närmare kommer du ett nederlag.
Det doftar inget fjärde raka SM-guld om Falun just nu, om man säger så.
Storvreta förlorade första semin, men har sedan vunnit tre raka och gjort det på övertygande sätt.
Match fyra slutade hela 9-3.
Allt kuggar verkligen i för Storvreta just nu.
Stjärnorna levererar – men det kanske är grovjobbarna och doldisarna som imponerar mest.
Tredjekedjan med Nicklas Paulsson, Niklas Winroth och, framförallt, Joakim Olsson är galet bra just nu och inte bara avlastar tidsmässigt, utan också produktionsmässigt.
Victor Andersson, tvåvägscentern som fått ett dundergenombrott den här vintern och klivit ur doldis-garderoben på allvar, har gjort att ingen saknar gamle fältherren Mika Kohonen.
Storvretas bredd – som jag lyfte fram som lagets frågetecken inför slutspelet – bär laget till framgångar.
Faluns bredd – som jag lyfte fram som mästarnas styrka inför slutspelet – är blekare än blekast.
Spetsen är dessutom trubbigare än trubbigast.
I match fyra var Rasmus Enström förvisso tillbaka – dock inte i toppform – men det hjälpte inte. Det är inte mycket alls som kuggar i för de trippla mästarna. Laget känns mer beroende av sin förstafemma än någonsin, och med den neutraliserad så har hela laget fallit samman.
Truppen är dessutom brandskattad: Johannes Skog fick kasta in handduken innan slutspelet, Rasmus Enström har varit sjuk och frånvarande, och nu riskerar man också att Johannes Larsson lirat klart det här slutspelet till följd av hjärtproblem.
Kort sagt: inget går Faluns väg just nu.
1-3-underläge i matcher – och dalalaget måste vinna tre raka för att det ska bli en till final.
Inget tyder på att det ska hända.
Falun är Falun och innebandy är innebandy, men krånglar sig Falun ur det här Storvreta-greppet så är det en bragd.

***

Iksu är i brygga.
Laget, som varit en offensiv maskin under säsongen, har hamnat i ett överraskande 0-2-underläge mot mästarna Kais Mora och är alltså bara en enda förlust från att braka ur slutspelet.
Kais Mora har tagit två uddamålsvinster, den senaste med 5-4, trots att man låg under med 2-4 en bit in i andra perioden.
Och det var inte den stjärnglänsande förstafemman som redde upp det för dalalaget heller – utan andrakedjan.
Therése Karlsson och Amanda Wall hämtade upp till lika innan Jessica Eriksson dunkade in 5-4-bollen.
Precis som Storvreta så har Kais Moras bredd, som såg blygsam ut från start, gett utslag i slutspelet.
Kais Mora är på väg mot en ny final alltså.
Ifjol var man storfavorit, i år slår man ur underläge. Utgångsläge verkar alltså inte spela någon roll.
Men: räkna inte ut Iksu ännu.

***

Extraläsning : dokument om Onyx, gänget som gått igenom ett ekonomiskt stålbad, flyttat in i en hypermodern arena och som gått upp i Allsvenskan och nu blickar mot SSL (obs, PLUS-låst).

***

Till sist: grattis Kalmarsund och Tyresö Trollbäcken samt Höllviken och Team Thoréngruppen som avancerat till SSL på dam- respektive herrsidan till nästa säsong.