Innebandyfest, Tele2 Arena-premiär, publikt världsrekord, säsongens crescendo – och den ädlaste medaljen på spel.
Men även om det är guldhattarna som lockar, även om det är en chans att skriva in sig i de eviga historieböckerna, så tror jag att Storvreta och Linköpings främsta drivkraft handlar om att inte förlora.
För någonstans är det här revanschens år.
Storvreta svarade för ett monumentalt fiasko ifjol när guldkandidaten lika överraskande som chockerande missade slutspelet efter en härdsmälta som saknar motstycke i modern innebandyhistoria.
Linköping nådde sensationellt SM-finalen ifjol efter att ha fått en hisnande formtopp efter Mikael Karlsson-injektionen i januari, fick finalmatchen dit man ville i nästan två perioder innan Falun tryckte på gaspedalen.
Fjolårets abrupta avslutningar har gnagt i ett år. Nu är revanschens tid här.
För Storvreta och Linköping.
För Alexander Rudd och Martin Karlsson.
Alexander Rudd som missat de två senaste årens slutspel, för två år sedan efter att ha blivit avstängd av Falun sedan övergången till Storvreta läckt ut, ifjol efter Storvretas ofattbara kollaps.
Martin Karlsson som skadade sig under grundserien ifjol, missade hela slutspelsresan och som symboliskt deltog på Globen-uppvärmningen innan han utan påverkansmöjligheter fick stå i båset och se guldmedaljen rinna bort.
Alexander Rudd – magikern, kreatören, världsstjärnan – och Martin Karlsson – trotjänaren, kraftpaketet, citatmaskinen – har lett respektive lag till SM-final inspirerade och drivna av fjolårets bittra eftersmak.
Två spelartyper som personifierar sina lag, ett Storvreta som dryper av stjärnglans och overkliga bollkonstnärer, ett Linköping som är robust, fysiskt och maskinliknande konsekvent i sitt agerande.
Två vinnarskallar som älskar de avgörande matcherna, som älskar att stå i centrum, som hatar att förlora.
Känslostormen hos vinnaren kommer vara abnorm, men besvikelsen hos förloraren kommer vara större.
Storvreta springer in i SM-finalen med ett favoritskap, men Linköping är inte i närheten av samma underdog-stämpel som ifjol. Det känns öppet, det känns ovisst, det kan gå hur som helst.
Jag tror Alexander Rudd kommer jubla mest, men jag blir inte förvånad om det blir Martin Karlsson.
Det är svårt att inte unna båda framgång, men det kommer bara koras en vinnare i Tele2 Arena.

***

Tele2 Arena-premiären blir en kulturkrock mellan två vitt skilda filosofier, lagbyggen och mentaliteter.
Pixbo har varit en maskin den här säsongen. Efter tre års modellering har frispråkige och självsäkre coachen Jonas Elisson skapat en närmast nog perfekt lagmaskin baserad på en filosofi som grundar sig en solid och tydlig defensiv där alla har klara roller och där offensiven spirar ut kvicka spelvändningar. Det saknas superstjärnor – nåja, Sara Helin är en spjutspets – och det är bredden, lojaliteten och systemet som skapar framgången, inte de enskilda pusselbitarna.
Kais Mora har haft en klättring under vintern. Laget kämpade med form, spel och system under hösten, men har under våren växlat upp och spelat sin bästa innebandy i slutspelet. Nye coachen Noél Alm Johansson förfogar över ett stjärngalleri späckat med världsstjärnor och bollkreatörer, färgstarka individualister som ensamma kan rasera murar och ändra matchbilder. Det är de enskilda spetsarna och profilerna som skapar framgången, inte det totala pusslet.
En lagmaskin mot ett stjärngalleri.
Ett strikt system mot oberäkneliga individualister.
Ett betongförsvar mot bolltrillande poängmaskiner.
Allt talar för ett taktiskt krig.
Det här blir en målsnål tillställning där allt avgörs kring hur många gånger offensivt skickliga Kais Mora – anförda av superkedjan med Anna Wijk, Amanda Larsson och Malin Andréason – orkar dyrka upp Pixbos kassaskåpsliknande försvarsbox.
Jag tror Kais Mora lyckas lirka in tillräckligt med bollar för att vinna.
Jag baserar det på en enda sak:
Finalrutin.
Att spela SM-final inför flera tusen personer med tillhörande inramning och mediauppbåd är långt ifrån den ribbstolsinlindade SSL-vardagen med få rubriker och glest besatta bänkrader i gympahallar.
Pixbo är i sin första final sedan 2005. Klubben har aldrig vunnit guld, ingen i truppen har vunnit något SM-guld.
Kais Mora är i sin fjärde final på fem år. Lagets formkurva i år liknar den ifjol, där man hela tiden steppat upp för att vara som bäst när det gäller som mest, vilket är nu och vilket man bevisade genom att sopa ut förhandsfavoriten Iksu i semifinalen.
Dalalaget sitter på en arsenal av stjärnor som varit med i avgörande lägen förr, som vet hur det är att spela inför stort publikpådrag, som upplevde det här ifjol och som vet vad som krävs för att vinna, som inte kommer att påverkas av inramningen på samma sätt som unga Pixbo.
Kais Moras världsback och superstjärna Moa Tschöp har spelat fyra SM-finaler och vunnit samtliga.
Jag tror hon lever vidare som Miss 100 % efter Tele2 Arena-föreställningen.