Det är dagen efter.
Dagen efter innebandymanifestationen på Tele2 Arena, dagen efter ett maffigt publikt världsrekord, dagen efter säsongens crescendo, dagen efter allt.
SM-finalerna berör.
De starka, och omdiskuterade, strålkastarna på Tele2 Arena var talande.
Rampljuset på innebandyn.
Idag skimrar varenda tidning av guldartiklar, jubel, yra.
Alla på plats snackade om vilka fantastiska matcher det var.
Det snackades om den totalt orädda 17-åringen Frida Ahlstrand, om Anna Wijks perfekta säsong som aldrig blev perfekt, om Julia Larssons fantastiska klapp-klapp-mål, om Martin Karlssons tårar, om Alexander Rudds smärta, om Jimmie Petterssons bakom ryggen-passning, om kaptenen Mattias Samuelssons avgörande.
Alla hänfördes av matchernas svängningar, påmindes om innebandyns oförutsägbarhet, om hur snabbt det kan gå, om hur snabbt momentum kan skifta, om vad ett mål kan betyda.
Såväl innebandynördar som ofrälsta.
Det är samma sak varje år.
Varje final.
Hänförelse.
Men – det här är innebandyvardagen.
Inte 18 166 personer på plats, sjuttiofem teve-kameror, hundratals journalister med bekväma och obekväma frågor, maffiga klackar som nästan fotbollsmässigt manar på sina lag.
Men innanför sargen.
Innebandyn är sådan här: snabb, oviss, spektakulär. Det smäller, det är grinigt, det är känslor, många vill så mycket. Mål tillkommer efter kamp, briljans eller tur. Det går snabbt, inget underläge är för stort för att hämtas in, inga sekunder är för få för att göra mål.
Det ser ut så här i vardagen.
Det är under SM-finalerna rampljuset faller på innebandyn – men underhållningen är inte unik.
Det är vardag.
Tänk när fler inser det.

***

Igår var det guldyra.
Mycket drunknade i jublet.
Dagen efter sjunker saker in.
Några hjältar fick för lite uppmärksamhet.
Hannes Öhman är sannerligen en av dem. Storvretas assisterande tränare som fick komma in båset efter att Staffan Jacobson gjort en sensationell blixtcomeback. Det var när han kom in som Storvretas pusselbitar föll på plats på allvar.
Hannes Öhman var en hetlevrad spelare, han sa och visade vad han tyckte utan pardon, och han är inte annorlunda när han står vid sidan om planen utan någon klubba i händerna. Inlevelsen och hängivelsen är total.
Han är ett energiknippe.
Spelarna sa det: han har betytt mycket.
Jag säger: han betydde allt.
Energi är ett diffust begrepp och svårt att förklara, men kanske det närmaste vi kommer vad Hannes Öhman tillfört.
Han har fått stå i skuggan av headcoachen Stefan Forsman, men betydelse ska inte hamna i skymundan. Utan Hannes Öhman adrenalinstinna succédebut i båset så tror jag inte Storvreta hade tagit något guld.
Han är en av de osjungna hjältarna.

***

Både Pixbo och Storvreta sa det.
Mitt i guldyran.
Att det här är början på något stort. Att de ska bygga dynastier, vinna guld på löpande band, år efter år.
Det är inte unikt.
Samma sak varje år, oavsett idrott.
Vinnarna målar upp hisnande visioner, känner sig oslagbara, tror sig hittat receptet på framgång.
Man ska tro på sig själv.
Men det är lätt att glömma resan.
Pixbo gjorde en magisk säsong, förlorade bara en enda match under ordinarie tid och blev obesegrade i slutspelet, men säsongen har innehållit ett otal tuffa matcher, finalen var ingen defilering. Storvreta fick igång spelet på allvar först efter jul, lyckades först i den sjunde och avgörande semin slå ut Falun och vann sedan en final som ärligt talat kunde ha gått hur som helst.
Inga bekväma resor, även om vi stämplar lagen som rättmätiga mästare.
Förra säsongen pratade både Pixbo och Storvreta om guld. Vi vet hur det slutade.
Det är inte så enkelt.
Kanske står Pixbo och Storvreta som mästare nästa år igen.
Kanske inte.
Men de får inte glömma vad resan kräver.

***

Säsongen är slut.
Det var en ynnest att uppleva SM-finalerna, vara med och uppleva ett världsrekord, men jag älskar nästan vardagen mer. Den oberäkneliga SSL-lunken som pågår under hela vintern, långt ifrån finalernas publiktillströmning eller mediabevakning, och bjuder på samma raffinerande spänning och spektakulära underhållning varje helg.
Vardagen där innebandyspelare agerar professionella idrottsutövare fast de inte lever som det, utan tvingas till sedvanligt kneg och får ihop ett livspussel som egentligen inte vore möjligt.
Nu får vi vänta tills i höst.
Därmed stänger vi här, bommar igen, låser.
Jag tackar alla som läst, kommenterat eller på andra sätt dryftat tankar.
Bloggnyckeln lämnas över till rosa-chefen och jag tackar för att ha fått låna den under en säsong till.
Vi får se om han lämnar tillbaka den i höst.