Noll poäng på tre matcher för Linköping.
Noll mål på tre matcher för stjärnan Christian Mattsson.
Men i match fyra så spräcktes båda nollorna och förvandlades till treor. Mattsson dunkade in tre bollar när Linköping bärgade säsongens första trea via en 6-4-vinst hemma mot Warberg.
Någon vidare briljans var det dock inte tal om.
I en svängig match tycker jag ändå Warberg skapade något fler chanser än Linköping, men ineffektiviteten var återigen talande. En nyckelsekvens var ju precis efter att Tom Ondrusek skottat in 3-3 då pigge Mattias Kongstad fick ett kanonläge men la bollen i stolpen istället för i mål. Just där i andra perioden var Warberg riktigt bra, men fick aldrig någon ledning.
Istället lastade Linköpings stjärnbackar in två riktiga projektiler i tredje perioden, hemmalaget drog ifrån till 5-3 och spelade sedan lite tråkinnebandy med sex, sju minuter kvar, där man helt enkelt höll bollen inom laget med intentionen att bara spela av fajten. Det gick hem, även om Warberg lyckades reducera en gång innan Mattsson stängde matchen med sitt tredje mål.
Det var inte så vackert när Linköping bara bollade runt i sista perioden, men östgötarna skiter nog i hur det såg ut, tre pinnar var överordnat allt annat.
Samtidigt:
Det finns mycket mer att hämta ur det här laget.
Vi som såg Linköping under andra halvan ifjol vet vilken kapacitet det finns.
Tobias Gustafsson visade en grym bössa när han bombade in 4-3 nu, men vi såg inte mycket av hans fantastiska tramp och offensiv.
Matej Jedrisak spelade snyggt in bollen till Mattsson vid 1-0, men det händer förvånansvärt lite kring kärnkraftverket från Tjeckien.
Christian Mattsson sköt tre mål och hade fyra poäng, men trollkarlen trollade inte speciellt mycket boll i matchen. Inte om man jämför med de showerna som han stundtals bjöd på i våras.
Som sagt, det finns mycket mer att hämta.
Surrade med Mattsson efteråt.
Hans ord om varför laget haltat något så här långt:
– Det är nog många faktorer som spelar in skulle jag tro. Vi har tränat väldigt hårt och det har varit trötta ben och huvuden, men förhoppningsvis ska det gynna oss i vår.
Men han erkände också att segern var viktig:
– Torsk nu hade inte varit bra alls, vi har tuffa matcher framöver. Nu har vi något med oss som vi kan bygga vidare på, vi har skaffat oss lite självförtroende. Det var jätteviktiga poäng.
Linköping tog en kämpaseger, men det finns mycket mer finess och briljans att kräma ur Johan Astbrants manskap.
Kanske kan första trean få laget att slappna av lite mer – även om det inte är nu man ska vara som bäst.

***

Efter två raka hemmaförluster så blev det tredje gången gillt för Mullsjö som slog tillbaka Helsingborg med 7-5 i Nyhemshallen.
Men det såg länge ganska illa ut för västgötarna.
Det krävdes en supervändning för att ta hem fajten.
Helsingborg fick nämligen matchen dit de ville väldigt länge.
Efter halva bataljen hade skåningarna spelat till sig ett 2-0-övertag efter att ha utnyttjat sina chanser hänsynslöst och fått se Daniel Gidske bränna en hemmastraff. Mullsjö bet tillbaka till 2-2 och var på väg att ta över matchen, men då sköt Jami Manninen pyspunka på hemmalaget med sitt 3-2-mål. I början av den tredje perioden så rullade Mika Kohonen ut bollen på varsin kant i powerplay vilket gav 2-4 (Linus Nordgren) och 2-5 (Daniel Johnsson) – då såg det sannerligen ut som att Helsingborg skulle sno alla poängen.
Men.
David Gillek fick in 3-5 bara minuten efter 2-5-målet och en kombination av ett mer chansartat Mullsjö och ett mer passivt Helsingborg gjorde att hemmalaget kunde äta ikapp via dubbla mål av Johan Nygårdh, och sedan, av bara farten, så rullade Kim Ganevik in 6-5 med mindre än tre minuter kvar.
7-5 kom i tom bur genom comebackande Isaac Rosén.
Små marginaler.
Små saker som avgör.
Som Nicklas Lidholms blindpassning som Daniel Gidske snappade upp och serverade Gillek till 3-5, stort slarv av Helsingborg, och en rejäl energiboost för Mullsjö. Ett mål som var avgörande för matchen, vill jag påstå.
Ett mål som inledde supervändningen.
Att vid läget 2-5, och med två raka hemmatorsk i ryggen, svara med fem raka mål tyder på moral och klass.
En monstervändning av Mullsjö, helt enkelt.
I övrigt en reflektion:
Helsingborgs Jonathan Nilsson, som skrev på nytt treårskontrakt i veckan, är fruktansvärt bra. Hans 0-1-mål var enorm klass. Drivet, fräckheten, skyddandet av bollen, avslutet – det var så jäkla bra. Nilsson drev förbi tre Mullsjöspelare, gick rakt på kassen, klev in med kroppen först och gav inte en backcheckande Sebastian Palmqvist en chans att ta bollen, och avslutet, dragningen, var världklass och gjorde Jonathan Larsson chanslös. Grymt.

***

Eftersom jag var upptagen med andra rosarelaterade jobb igår hann jag inte se de matcherna, men ni får en reflektion här!

Dalen – Falun 4-8: Jag grävde lite i arkivet efter den här matchen och upptäckte att Falun i seriesammanhang inte vunnit på bortaplan mot Dalen efter ordinarie tid sedan man senast gick upp i SSL, 2004. Således var det ett trendbrott deluxe. Inför matchen var det fokus på Dalens defensiv mot Faluns offensiv – och det blev jordskredsseger för det sistnämnda, efter vad jag såg. Några av målen som Falun gjorde – Rasmus Enströms balja till exempel – brukar Dalen sannerligen inte släppa till. Nåväl, ett styrkebesked av Falun så klart. Två nya baljor av Alexander Galante Carlström dessutom, helskotta vad han öser in kassar. Det vore förvånande om han inte raderar ut målrekordet i år, speciellt eftersom antalet omgångar är utökat.

Växjö – Höllviken 9-6: Växjö fortsätter att stapla segrar på rad, det här var den fjärde i ordningen. Eero Kosonen är strålande i kassen så här i säsongsinledningen och framåt är det många som levererar kassar, som Jesper Sankell och, vilket klubben kanske inte räknat med redan i år, Karljohan Ahlroth. Höllviken visade återigen att man är bra i år, man ledde med 5-4 i början av sista perioden innan Växjö gjorde ett segerryck med tre mål på en minut.

Just det – lastade ut ett knäck under dagen igår också, om vilket lag som SSL-spelarna tycker är tråkigast att spela mot.

***

SSL-ledigt i en dryg vecka. Dags att pusta ut.