Spelet som hackat i de givna gruppspelssegrarna, överkörningen av Tyskland i kvarten, de bitna nagelbanden innan propplösningen i semin mot Schweiz – snart är allt glömt och försvunnet.
Det som diskuterats och ältats den senaste veckan är bara små vägbulor på den motorväg som lett fram till den här VM-finalen som vi alla visste att Sverige skulle spela.
En svensk VM-historia i innebandy rinner alltid ner till finalen, den avgörande guldmatchen. Det är den som blir måttstocken för turneringen, den matchen som utser syndabockar eller hjältar.
Det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar Kim Nilssons signatur i rekordböckerna (han är numera poängbäste svensk någonsin blågult), torskas finalen mot Finland så blir allt stämplat som ett misslyckande.
Sverige mot Finland i VM-final.
För nionde gången totalt. För sjätte gången i följd.
Det blir inte så mycket bättre än så i innebandysammanhang.
De blågula rösterna är överens om vad som kommer att avgöra den här finalen: det fysiska spelet.
För fyra år sedan körde Sverige över Finland med finess, briljans och effektivitet och vann med hela 11-5.
För två år sedan var det en tajt, tät och nervkittlande kamp där Henrik Stenberg via ett viljemål till slut kunde leda Sverige till en 3-2-seger.
Det vi såg för två år sedan var ett betydligt ruffare, tuffare och stundtals brutalare Finland, och det vållade Sverige en hel del problem.
Det lär inte bli annorlunda nu.
Men Sverige har rustat för det.
Det syns i uppställningen. För två år sedan bestod Sveriges tredjekedja av Alexander Rudd, Emil Johansson och Alexander Galante Carlström, tre finesslirare som kan vrida ut och in på en femöring, men som inte är några fysiska monster. Årets tredjekedja består av Rikard Eriksson, Joel Kanebjörk och Johannes Larsson. 300 kg betong som tuggar asfalt om det krävs.
Den trion plockades inte med till VM för att köra över letter, norrmän eller tyskar – de fick en VM-biljett för att stå upp mot Finland.
Samtidigt så har Sverige en offensiv briljans och kreativ verktygslåda som vida överstiger Finlands dito. De tre största spetsarna – Kim Nilsson, Alexander Galante Carlström och Rasmus Enström – var alla strålande i semifinalen mot Schweiz, samtliga hamnade i målprotokollet och klev fram när det behövdes som mest.
Sverige har både fysiken och finessen.
Sverige är storfavorit, men förvänta er ingen offensiv propagandainnebandy, galen målshow eller utklassning i turneringens stora avslutningsföreställning. Finalen för två år sedan var en nervkittlande uddamålshistoria och båda semifinalerna igår (Sverige-Schweiz 7-2, Tjeckien-Finland 3-4) var rafflande – och jag tror att den här VM-finalen blir en ny kittlande nagelbitare.
Sedan vinner Sverige.
Så klart.