Drömmen om ett nytt svenskt VM-guld gick i kras – men mitt i virrvarret av bedrövade svenskar så fick turneringen i lettiska Riga ändå ett värdigt slut.
Det går att sitta här och skriva om svenska stjärnor som var osynliga och lirare som inte vågade ta för sig i de avgörande lägen – men jag tycker istället att det är värt att hylla en av de största.
För på ett sätt kan det inte bli finare än så här.
Finland bärgade historiens tredje VM-guld efter en dramatisk och nagelbitande match som fick avgöras på straffar – och i centrum för hela kalaset stod den störste genom alla tider: Mika Kohonen, 39.
Den finske härföraren spelade sitt tionde VM – tangerat rekord – men fick inleda finalen på bänken.
Ett överraskande beslut.
En mardröm för honom själv.
Men allt blev en saga.
Den evigt unge speldirigenten fick kliva in när allt stod och balanserade på knivseggen, när allt skulle avgöras.
Det mest ärrade av alla finska lejon slog en fantastisk straff och blev en av de stora matchvinnarna för Finland.
Vördnaden för den störste av alla var också tydlig när kaptenen Tatu Väänänen direkt lämnade över bucklan till Mika Kohonen som först av alla fick höja trofén till skyn och befästa det finska guldet.
Finsk innebandy är och har alltid varit Mika Kohonen.
Tidernas största SSL-dominant blev i somras klar för en återkomst till svensk innebandy efter ett år i Finland. Han kritade överraskande på för Helsingborg och skapade direkt stora rubriker.
Samtidigt var många frågande kring hur bra han är fortfarande.
39-åringen fick under SSL-upptaktsträffen inför säsongen stå och försvara sin ålder, sin kropp och sin drömmar, men det var tydligt att han själv hade stark övertygelse om både sig själv och sina lag.
Han sa att hans lags målsättningar var hans egna målsättningar. Han skulle vinna VM-guld med Finland och SM-guld med Helsingborg.
Många såg förvånade ut när han sa det.
Alla utom Mika Kohonen själv, som mest såg förvånad ut över att alla andra såg förvånade ut.
Nu står han där med VM-bucklan i handen, inte ett resultat av att hans Finland egentligen är bättre än Sverige, men ett resultat av den tro som bland annat Mika Kohonen har utstrålat. För honom fanns inget annat än ett VM-guld.
Finland är rättmätiga världsmästare. Lejonen vågade mer när det skulle avgöras. Var klart bättre i sudden death och under straffläggningen var det inget snack. Finland och Mika Kohonen var kliniska.
Sverige var inte så bra som man kan vara och vågade framförallt inte tillräckligt mycket för att vinna. Kim Nilsson hade ett gyllene läge i sudden death. Ett friläge. Det var där guldet skulle skjutits hem.
Men det här var inte Sveriges final.
Innan det här nederlaget hade förbundskapten Jan-Erik Vaara a-l-d-r-i-g förlorat en VM-final.
Han var med i de två första VM-turneringarna som spelades och lirade då hem guld både 1996 och 1998 som spelare.
Han tog 2005 över ett damlandslag som kraschat i VM i Singapore där det bara blev en bronspeng, och ledde sedan damerna till tre raka guld: 2007, 2009 och 2011.
Han tog 2011 över ett herrlandslag som torskat dubbla VM-finaler mot Finland och som blev utraderade i en kokande Hartwall Arena 2010, och förde herrarna till två raka guld: 2012 och 2014.
Men alla sagor har ett slut.
För Jan-Erik Vaara slocknade sviten i Riga 2016.
På samma scen som Mika Kohonen satte punkt för ytterligare ett sagolikt kapitel.