Wow, AIK.
Laget som haft ekonomiska problem och som gjorde en totalrenovering i våras, som tappade ett knippe veteraner som bar laget på sina axlar ifjol, som plockade in ett gäng lirare från Stockholms-området med knapp eller ingen SSL-erfarenhet, laget som titulerat sig AIK 2.0 – det laget körde över regerande mästarna Storvreta med makalösa 12-4 i Solnahallen.
Smaka på det resultatet.
Vem hade trott det innan säsongen?
Visst, Storvreta kom till spel utan sin superstjärna Alexander Rudd, hade båda sina målvakter (Viktor Klintsten och Jonas Gustafsson) sjuka – men ändå.
AIK saknade ju samtidigt landslagsliraren Joel Kanebjörk och sensationsmannen Oskar Hagberg.
AIK var hänsynslösa i sina spelvändningar i inledningen.
Det gick snabbt, det var kliniskt.
Som Andreas Stefanssons 2-0.
Som Kevin Lieback Asps 3-0.
4-0 efter första perioden, 6-1 efter knappa fyra minuter av andra.
Då tog Storvreta timeout, plockade ut den olycklige keepern och SSL-debutanten Fredrik Hermodsson, 18 bast (hoppas han får rejält med stöd av klubben nu, han kunde förvisso tagit någon boll men det var inte hans fel att det rann iväg), stoppade in Joakim Stenskog, också han 18 bast och gjorde sina första SSL-minuter, och därefter kändes det väl som att Storvreta ändå lyfte det lite – men då var det alldeles för sent.
Så fort man försökte närma sig så svarade AIK.
Det var inget snack om att AIK lirade hem tre välförtjänta pinnar.
Laget har nu fyra raka segrar.
Har gjort 32 mål på de tre senaste.
Hetast?
Toppkedjan med Joakim Olsson, Axel Larson och Andreas Stefansson som kombinerade in elva poäng mot Storvreta, och som totalt gjort 33 poäng (!) på de fyra senaste matcherna.
En kedja som består av två SSL-rookies (Larson, Stefansson) och en kille som gnuggade i tredjekedjan i Storvreta ifjol (Olsson) utgör alltså just nu en av SSL:s absolut hetaste kedjor.
Ganska galet, när man tänker på lirarnas bakgrund.
En lina med alla ingredienser också: fiskaren, måltjuven och boxspelaren Stefansson, kärnkraftverket, loket och rakt på mål-liraren Larson och motorn, lungorna och gnuggaren Olsson.
Laget som under slutet av hösten bara spelade in fem poäng på åtta matcher och såg ut att på allvar bli indragna i bottenstriden har nu roffat åt sig elva poäng på fyra kamper, och det innebär att man klättrat upp som sjua i tabellen och verkligen har fått slutspelsvittring.
Det är sensationellt.
Coachen Magnus ”Binge” Jäderlund har gjort underverk.
Joakim Olsson berömde honom och sa:
– Han ger ansvar till spelare. Han ger dem tro. Spelare kan tappa bollen och det blir baklängesmål, men han uppmuntrar att göra samma sak igen för man måste våga misslyckas för att lyckas. Det ger en enorm trygghet till alla spelare.
En stil som låter perfekt för just AIK, där många lirare inte har spelat i SSL innan, och som måste få misslyckas för att lyckas.
Många har ju blommat ut i år.
Som Andreas Stefansson, Axel Larson, Simon Götz, Oskar Hagberg… ja, listan kan göras lång.
Plus Joakim Olsson då så klart.
Storvreta då?
Ja, det såg inte så illa ut spelmässigt till en början, men man blev otroligt straffade på AIK:s rakare och mer distinkta spel, och när det väl rann iväg till 6-1 så kändes det avgjort. Storvreta närmade sig förvisso med något mål ibland, men AIK svarade hela tiden med att hålla avståndet.
Nu är de regerande mästarna bara åtta i tabellen och även om sammandraget haltar en del så sätter det press på Storvreta.
Slutspelsplatsen hotad, Rudd kvar på skadelistan, en tunn trupp – ja, nu är det upp till bevis.

***

Wow, Växjö.
Mullsjös poängsvit är bruten. Västgötarna föll mot 8-6 borta mot Växjö och sviten stannade därmed vid fjorton raka poängmatcher.
När Mika Kohonen gjorde sin tusende poäng så sa han att det sällan brukar vara snygga mål eller assist när man når en milstolpe, och på samma sätt så brukar väl sviter ta slut när man minst tror att de ska ta slut.
Inte för att det var givet att Mullsjö skulle slå Växjö, men hemmalaget hade en sjukstuga utan dess like och saknade sex av sina största stjärnor: Eero Kosonen, Markus Jonsson, Jesper Sankell, Ludwig Persson, André Andersson och Filip Kjellsson – plus duracellkaninen Niklas Ramirez.
Att rycka dem ur laget borde ha fått Växjö att rasa samman, men istället så visade man prov på enorm moral, respektlöst spel och var också betydligt hetare än Mullsjö från start till mål.
Mindre framträdande spelare fick mer speltid – 18-årige talangen Felix Göthberg, häromdagen uttagen i U19-landslaget, var en kalv på grönbete och hann med dubbla mål och en assist, inte minst – och tog vara på den.
Men det var en av de gamla som var bäst:
Johan Roos.
Han visade upp den där formen som gjorde honom landslagsmässig för ett par år sedan, men som inte visat sig på ett tag. Nu var Johan Roos överallt. Han var giganten i defensiven, han var murbräckan i offensiven, han var den där pesten som motståndarna hatar att möta.
Han personifierade Växjös attityd.
Attityden som saknades i Mullsjö.
Laget med supersviten gjorde inte någon bra match alls, under armen-spel i defensiven, stela avslut i offensiven – framförallt i första perioden. Men Andreas Elf-gänget brukar ju starta trögt, och som vanligt så kom maskineriet igång – dock lite för sent, och det hann aldrig bli den där nerven för Växjö orkade svara så fort gästerna närmade sig.
Men härlig match:
Känslor, energi, fart.
Så en grej till:
Pelle Tarenius är ju en askungesaga, hockeykillen som la av för att lira innebandy, vräkte in mål direkt i division två, provspelade till sig ett SSL-avtal med Mullsjö och startade också årets säsong i toppkedjan med David Gillek. Där har dock succén uteblivit, han hamnade sedermera på bänken, lånades ut – men nu fick han chansen i toppkedjan igen. Men tog den inte.
Trist – det är ju en kille som man verkligen hade velat se slå igenom.
Det var varken hans eller Mullsjös dag idag.

***

Imorgon blir det uppladdning inför helgen.