Snart är det dags att lista SSL:s 25 bästa spelare den här säsongen.
Ett knivigt uppdrag, som vanligt.
En spelare har prenumererat på platser på den där listan.
Men i år hänger han på repet.
Martin Östholm.
Pixbos superstjärna, backen som stämplats som världens bästa ibland, har inte stått att känna igen den här säsongen.
Ifjol, när han vräkte in både mål och poäng i grundserien, så kunde han ensam driva igång hela Pixbo med sina fantastiska rusher, sin genombrottsförmåga och sitt fullständigt makalösa skott.
Det har vi bara sett glimtvis av i år.
Spelmässigt hade det hackat.
Poängsnittet från de två senaste åren har halverats.
VM-turneringen var blek.
Vad har hänt?
Jag frågade honom – och han var inte nöjd med säsongen och menade att många saker spelar in. Pixbos ojämna spel, hans skadebekymmer och experimenterandet som forward, inte minst.
Samtidigt sa han att han struntar i sina poäng i år.
För första gången.
– Tidigare har det varit en morot, men inte i år. Jag har insett att jag inte är 20 år längre, min kropp är sådär, nu handlar det inte om mig utan att laget ska vinna matcher. Sedan hade jag inte tänkt vara kall för det och jag är inte nöjd med säsongen. Men jag har fått bättre ordning på kroppen efter nyår, det känns bättre och bättre tycker jag, sa han när jag pratade med honom.
Jag har inte sett Pixbos alla matcher, men har faktiskt noterat att han sett lite piggare ut på sistone. Tagit fler löpningar, hittat fler skottlägen. Det syns även i statistiken, där han pillat in lite mål.
Idag mot Helsingborg klev han också fram och avgjorde.
Ett fint skott fram till 4-3.
De där skotten som han brukar lasta in på löpande band.
Formen verkar vara på uppgång – och det är så klart en nödvändighet för Pixbo om man ska bli ett slutspelshot.
Pixbo var bra under första halvan av det som spelats av säsongen. Åkte på några näsbrännor, men reste sig alltid. Men andra halvan har varit trögare. Inför matchen mot Helsingborg hade det bara blivit tre segrar på elva matcher.
Svagt med Pixbo-mått mätt, så klart.
– Om jag ska vara kritisk så har vi varit lata och bekväma den senaste tiden, sa Östholm och fortsatte:
– Vi har haft en för hög tro om oss själva. Trott att vi kan fiska lite och rulla ut motståndarna. Det går inte. Man måste göra jobbet i varje match. Speciellt i år när det är så jämnt. Mot Helsingborg hade vi fart under fötterna och hade fått upp aggressiviteten. Har vi fart och rörelse så är vi bra.
Pixbo har ju vunnit serien två år i rad vilket medfört ett favoritskap i slutspelet.
Nu får man kämpa för att ens ta sig till slutspel.
Men det kanske inte är någon nackdel…
– De två senaste åren har vi kanske vunnit matcher som vi inte förtjänat, i år är det inte så. På ett sätt kan det vara bra att förlora matcher, vi tar inget för givet. Jag tror inte det skadar att kliva in i slutspelet som lite mer underdog. Det kan kanske gynna oss.
Det tror jag också.
Sedan ser jag inte Pixbo som ett mästarlag.
Men man vet aldrig.
Speciellt inte om Martin Östholm hittar fjolårets grundserieform i årets slutspel.

***

Med 21 sekunder kvar att spela direktsköt Ketil Kronberg in 3-3 för Dalen i Umeåderbyt mot Thorengruppen, och det gick inte att ta miste på den norske konungens glädje efter dem fullträffen.
Men frågan är om inte Warberg, Höllviken och Karlstad jublade ännu mer.
Hade Thorengruppen tagit en trea där, vilket man verkligen var på väg mot, så hade man skapat stor fördel i den tajta bottenstriden, där man då hade gått upp på 27 poäng, och skapat lite andrum ner där Karlstad, Höllviken och Warberg står på 24, 22 respektive 21 poäng.
Istället blev det bara en pinne för Thorengruppen till slut – Dalen avgjorde i sudden sedan Jonas Svahn vallat in bollen via Thoren-kaptenen Victor Öberg – och därmed står laget på 25 poäng.
En poäng är bättre än noll poäng, men Thorengruppen hade verkligen chansen att ta ett stort kliv mot nytt kontrakt.
Så blev det alltså inte.
Men Thorengruppen har verkligen lyft sig den senaste tiden.
Laget har fått en kick av nya tränaren Peter Sjöström och sina spelartillskott.
Det var ju verkligen de nya som stack ut mot Dalen också.
Stefan Lindberg-Dellsand, som nyligen förlängde över resten av säsongen efter sin comeback, var en av matchens bästa spelare mot sitt gamla lag – lirade i Dalen så sent som ifjol – och var involverad i mycket i offensiven.
Peter Reinholdt, poängkung ifjol som nu gjort comeback, tillför spetskompetens i offensiven och är ständigt ett hot.
Tobias Bergfors, inlånad från Djurgården, var stekhet. Han gjorde 1-0 (i protokollet i alla fall, frågan är om inte Stefan Lindberg-Dellsand hackade in den bollen) och det där 3-2-målet som länge såg ut att ge en trea. 21-åringen stack fram näsan fler gånger och kunde petat in två, tre bollar till.
Som sagt – förändringarna har skjutit in energi i Thorengruppen.
Förändringar som kan leda till ett nytt kontrakt.
Även om det var ett bittert poängtapp här.
För Dalen fortsätter det att hacka rejält. Det där tajta försvarsspelet och det där fruktade omställningsspelet man hade i början av säsongen är inte alls lika effektivt längre och det känns segt under långa stunder.
Sedan har man Ketil Kronberg och Jonas Svahn – och det räcker långt ändå.
Utan dem hade det inte blivit några Dalen-poäng i den här matchen. Svahn hade solouppvisning vid 1-1-målet och slog sedan ett snabbt frislag när Thorengruppen sov vilket gav Mattias Ljunggren chansen att skjuta 2-2, och avslutade alltså kvällen med att valla in 4-3. Kronberg sköt det blytunga 3-3-målet – och borde kanske gjort ett par mål till med tanke på alla chanser han hade. Inte minst spelvändningen i andra perioden när han i en två mot etta fick bollen perfekt serverad – men där Erik Ställ svarade för en av säsongens svettigaste räddningar.
Men Dalen måste få igång fler händer och fötter om det ska bli slutspel.
Sådan är känslan.

***

Jag har ju omnämnt några heta kedjor på slutet.
Joakim Olsson, Axel Larson och Andreas Stefansson i AIK.
Jacob Drews, Mattias Jansson och Peter Berlin i Sirius.
Här kommer en till:
David Gillek, Sebastian Palmqvist och Johan Nygårdh i Mullsjö.
Den sistnämnda trion är glödheta just nu, sprutar in poäng i varje match och det var inget undantag mot Höllviken där västgötarna till slut tog en 8-3-seger.
David Gillek, två mål och en assist.
Johan Nygårdh, två mål och en assist.
Sebastian Palmqvist, ett mål och tre assist.
Det där är en välkomponerad kedja, med tunga duon Gillek och Nygårdh längst fram, två lirare som går över lik för att få bollen i mål, och sedan Palmqvist som speldirigent mellan dem.
Palmqvist är en av SSL:s mest underskattade lirare, skulle jag nästan vilja påstå.
River sällan ner rubriker – men är otroligt skicklig.
Hans poängform just nu skojar man inte bort heller. Fjorton pinnar på de fyra senaste matcherna.
Han har hållit nästan identiskt poängsnitt de tre senaste åren, han levererar på kontinuerligt basis, och lär slå sitt personbästa i år tack vare det utökade antalet omgångar.
På tal om kontinuerlig basis.
Det är det som Mullsjö levererar på och har gjort länge. Poäng i 17 av de 18 senaste matcherna och nu har man dessutom tre raka trepoängare.
Matchen mot Höllviken var dock inte enkel.
I alla fall inte till en början.
Skåningarna, som är i desperat poängbehov vilket också syntes, var pigga, ledde med 3-1 efter halva första perioden, men tappade till 3-3 innan 20 minuter var spelade (första perioden var föresten matchens stora behållning, otroligt underhållande). Trots tappet gav sig inte Höllviken, men orkade inte hela vägen.
Mullsjö är tunga över 60 minuter.
Att hamna i tidiga underlägen har nästan blivit standard under säsongen, men det bekommer dem inte, de hittar alltid vägar att bita tillbaka. Det gjorde de nu igen.
Efter Höllvikens 3-1-mål så svarade man med sju (!) raka mål.
Snacka om att växa in i matchen.
Mullsjö blir bra i slutspelet.
Definitivt.
Nu har man dessutom en glödhet ”leading line”.

***

Nu tar jag lite innebandylov.