Helsingborg har i min bok varit känt som ett jojo-lag.
I år är det mer upp som en sol och ner som en pannkaka.
Så har det faktiskt sett ut hittills.
Helsingborg är ju ett av de här lagen som verkligen vill nå den absoluta toppen, som har resurser för att nå dit, men som aldrig lyckats blanda sig i guldkampen på allvar. Man har under många år haft bra lag, men har haft en tendens att vara väldigt ojämna. När laget vunnit tre raka har man mer eller mindre vetat att det är dags för en förlust.
I höstas såg vi något annat.
Vi såg ett jämnare och mer solitt Helsingborg.
Det var oväntat för mig. Efter en turbulent vår där man fick klart med tränare först under sommaren och där spelartruppen kändes något sämre än året innan, så trodde jag knappt att man var slutspelsmässiga.
Men höstsäsongen var faktiskt magnifik.
Linus Nordgren såg ut att ha konserverat fjolårsformen, Daniel ”Magic” Johnsson matade in mål på löpande band, Jonathan Nilsson såg ut att ha tagit sitt nästa kliv, Jami Manninen kunde leverera, Mika Kohonen såg inte 39 år gammal ut och i kassen agerade landslagskeepern Jonathan Paulsson vägg.
En känsla av att Helsingborg äntligen hittat rätt började infinna sig.
Helsingborg var i den absoluta toppen vid nyår då man parkerade som fyra i tabellen på 30 poäng. Bara en pinne efter storfavoriten Falun. Bara två poäng efter de två senaste årens serievinnare Pixbo som dock hade en match mer spelad, och lagens poängsnitt var närmast nog identiska (Helsingborg 1,875; Pixbo 1,882). Fyra poäng efter Växjö, som dock hade spelat tre matcher mer och hade ett sämre poängsnitt (1,789).
Sedan har något hänt.
Januari var blytung.
Poängsnittet 0,75 under årets första månad var näst sämst (samma som Karlstad, bara Warberg var sämre).
Många i laget har dalat. Keepern Jonathan Paulsson och målmaskinen Daniel Johnsson håller uppe ångan, men Linus Nordgren, Mika Kohonen och framförallt Jonathan Nilsson är inte alls lika vassa, och produktionen för Hampus Dargren och Jami Manninen har sjunkit.
Tar orken ut sin rätt?
Helsingborg har en tunn trupp.
Linus Nordgren hade en annan förklaring – lättja.
Han menade att Helsingborg inte jobbar lika hårt som i höstas.
När vi summerar 25 omgångar kommer Helsingborg att vara åtta i tabellen (Dalen och AIK möts under onsdagen och ett av lagen kommer gå förbi) och hittar man inte formen snart så lever slutspelet riktigt, riktigt farligt.
Derbyt mot Höllviken – inför finfina publiksiffran 3107 i Helsingborg Arena – blev inget kvitto på att FCH är på väg upp ur någon svacka. I två perioder var Höllviken smartare. Sedan växlade Helsingborg upp i sista och radade upp chanser – men då storspelade gästernas Robin Johansson.
Det var ingen glamourinnebandy under tre perioder, men väl en härlig poängnerv. Det märktes hur viktiga poängen var för lagen som jagade slutspel respektive SSL-kontrakt. Man ville inte bjuda på något.
Johannes Wilhelmsson var matchens kung. Hans 3-2-mål var en fantastisk soloprestation och han var så nära att peta in 5-3 i sista perioden också – men då svarade Jonathan Paulsson för en makalös räddning. Hade Wilhelmsson satt den där bollen så hade kanske Höllviken tagit en trea.
Helsingborg räddade istället kryss genom att hämta upp ett 2-4-underläge där Hampus Dargren sopade in 4-4 i slutet, i spel sex mot fem.
Övertiden var matchens spelmässiga behållning.
Full fart.
Och otroliga målvaktsräddningar.
Inte minst av Paulsson som först räddade Fredrik Sjöstedts friläge och sedan lyckades hinna tillbaka när Axel Persson fick slag på returen.
Men det slutade 4-4.
En pinne till Helsingborg alltså.
En pinne som faktiskt höjer lagets poängsnitt per match under 2017.
Lika galet som det låter.

***

Mer innebandy imorgon.