Ångestmatch.
SSL-statusen på spel.
Då klev Warberg ut och körde över Höllviken. Ja, så var det faktiskt till stora delar. Seger med 8-3, och det var med mersmak. Otroligt imponerande att med det oket på axlarna gå ut och spela ut.
Speciellt med tanke på hur det blev.
För det började tungt.
I en avvaktande och passiv förstaperiod sköt Fredrik Sjöstedt enda målet och satte Höllviken i ett 1-0-övertag.
Andra perioden var bara tre minuter gammal när Warberg-nestorn Rikard Eriksson, centermotorn och lagets lungor, halkade och tappade bollen vilket skapade ett två mot noll-läge där Johannes Wilhelmsson vackert serverade måltjuven Pontus Karlson som skickade in 2-0.
Med 2017 års katastrofala form, med ett självförtroende som borde vara begravt i någon källare, med 0-2 i baken, med ett mål som kommit efter en snöplig halkning så borde vilken tabelljumbo som helst ha blivit knäckta.
Men inte Warberg.
Istället trollade hemmalaget fram ett självförtroende som vi knappt sett på hela säsongen, ett självförtroende som ökade i takt med att matchen spelades och målen rann in.
Det var inga skitmål hemmalaget bjöd hemmapubliken på.
Det var vackert när man vände i andra perioden:
Klinisk Mattias Kongstad-pass till Daniel Nordlund gav 2-1.
Öppnande Rikard Eriksson-pass gav Daniel Karlander smackläge till 2-2.
Robin Blåberg vann en närkamp vid sargen, klampade in bland fyra motståndare och sköt själv 3-2.
Rikard Eriksson opererade fram bollen till Blåberg som snärtade in skottet i bortre klykan fram till 4-2.
I tredje perioden ökade Daniel Nordlund och Daniel Karlander på till 6-2 – sex raka mål av Warberg alltså.
Då brände man ändå flera superchanser.
Som när Tomas Sladky missade helt öppet mål (hur var det möjligt…?), Mattias Kongstads friläge, Daniel Karlanders dubbelchans i början av tredje.
En seger med mersmak alltså.
En seger regisserad av Rikard Eriksson, Daniel Karlander och Robin Blåberg som ledde vägen, ackompanjerade av osannolike hattrickskytten Daniel Nordlund (som bara gjort ett mål innan ikväll…).
Verkligen imponerande av Warberg att trots den starten och trots läget man är i klampa in och köra över Höllviken till slut.
Den offensiv som hackat så flöt verkligen på i andra och tredje perioden.
Alltså, var kom det där självförtroendet ifrån?
Allt såg så självklart ut.
Oavsett vad det var, så hittades det i grevens tid.
Men Höllviken imponerade inte.
Skåningarna var oväntat passiva och bleka och skapade förvånansvärt lite kvalitativa chanser. Med en tunn bänk, Mattias Andersson borta plus sedan tidigare långtidsskadade Christoffer Andersson, så fanns få alternativ, och det fanns inte så mycket att skruva på.
Höllviken är därmed i rejäl brygga inför fortsättningen. Ny jumbo och två poäng upp till nedflyttningsstrecket med fem matcher kvar, plus ett utmanande spelschema. Inte omöjligt, men tufft.
För Warberg var det ett måste med seger.
Nu tog Karlstad en skrällpinne uppe i Falun och därmed räckte inte Warbergs trea för att ta sig över strecket, men man är bara en pinne efter just Karlstad ovanför strecket och det blir en rafflande kamp framöver.
Warberg vann.
Warberg greppade sista chansen.
Kampen för nytt kontrakt fortsätter – men läget har ljusnat betydligt.

***

Mikael Adamsson, sportreporter på lokaltidningen NWT i Värmland, skrev i tidningen inför Alex Bugarskis coachdebut i Karlstad idag att om man tar poäng mot Falun så är det statyvarning utanför innebandyhallarna.
Det blev poäng.
Men det är nog inte aktuellt med någon staty.
Inte än i alla fall.
Men utspelet skvallrar ändå om vilken superskräll Karlstad svarade för genom att bärga en pinne borta mot seriettan Falun.
En pinne som både var en bonus – och som hade mersmak.
Karlstad rivstartade och spelade till sig ett 3-0-överläge efter knappa fem minuter, Falun kom tillbaka och vände till ett 4-3-övertag sedan bland annat Alexander Galante Carlström målat tre gånger, Anton Vestlund kvitterade till 4-4.
Det var resultatet efter två perioder.
Anmärkningsvärt.
Men inte totalt chockerande, eftersom Falun brukar ha en växel till i tredje perioden.
Därför kändes inte Faluns ryck till 7-4 som en överraskning.
Men det gjorde Karlstads upphämtning.
På de sista 2.11 gjorde man tre mål.
Adam Colling, hans skytte är inte av denna världen, skickade in 7-7-bollen med bara fem sekunder kvar.
En poäng som blev en bonus.
Under övertiden fick Karlstad chansen att spela powerplay, men lyckades inte förvalta det läget.
En pinne som hade mersmak.
Vilken bedrift av Karlstad.
Vilken succéstart för tränaren Alex Bugarski – som säkerligen inte bytt bort den här poängen mot alla statyer i världen.
Vilken syskonsuccé.
Ja, för alla tre bröderna Colling hamnade i målprotokollet: Adam, Tom och Jesper.
Säkert inte brödraunikt, men ändå.
När får vi se en Colling-Colling-Colling-kedja?
Nåväl:
Den där inspelade poängen, som får sättas upp på pluskontot i slutspurtens poängkalkyl, håller Karlstad ovanför nedflyttningsstrecket. Hade man inte tagit den så hade Warberg gått om på vassare målskillnad.
Karlstad alltjämt i förarsätet alltså.
Men bottenkampen blir en rysare.

***

Helsingborg, vad händer?
En trepoängare på tolv matcher.
En poäng på de sex senaste matcherna.
Den sista matchen i de här sviterna sved ju ordentligt också, efter att skåningarna blivit överkörda av Växjö – ett lag som man slagit två gånger tidigare den här säsongen – och torskat med förnedrande 8-1.
Brända bullar i en ugn startade brandlarmet i Fortnox Arena och försenade matchstarten.
När matchen väl tekades igång var det bara ett lag på banan.
Växjö tog kommandot, sköt fyra mål redan i första perioden, och även om en innebandymatch spelas över 60 minuter – det där får man aldrig glömma, den här sporten är ta mig sjutton osannolik, bara fråga Falun ikväll – så kändes det faktiskt avgjort redan där. Så bra var Växjö.
Helsingborg bjöd inte upp.
Förvisso utan fältherren och superstjärnan Linus Nordgren, men ändå.
Man måste kunna leverera utom honom också.
Som spelet ser ut nu så finns det inga chanser att skåningarna håller både AIK och Dalen bakom sig i slutspelsstriden.
Att man var så bra i höstas, men är så svaga nu – det är anmärkningsvärt.
Å andra sidan är hösten ett bevis på att det finns ett kunnande begravt där någonstans. Det måste man hitta igen om det ska bli slutspel.
Men att möta Växjö är inte heller enkelt.
Smålänningarna var bra.
Valdemar Ahlroth var stekhet.
Fyra bollar i mål. Hans avslut är snärtigt. Minst sagt.
De där fyra målen tog ju upp honom på 22 mål i år, på 26 matcher. Det är exakt vad han gjorde ifjol, 22 mål på 26 matcher. Året innan dess hängde han 20 påsar på 26 matcher. Under tre års tid så har han haft närmast nog identiskt målsnitt alltså.
– Det är faktiskt lite sjukt. Det är ett bra snitt, men jag vill höja upp mig lite. Ska man ha en chans på landslaget i framtiden måste det bli ännu bättre, sa han till mig efter matchen.
Han har en poäng där.
Men sedan ska man också lasta in två andra parametrar:
* Växjö spelar ofta på tre femmor och Ahlroth har troligen generellt mindre speltid än många av ligans bästa målkanoner.
* Han har snäppat upp assistskörden i år.
Så visst tar han kliv framåt, den där snajpern.
Men inte bara han.
Hela Växjö imponerar.
Något man inte kan säga om Helsingborg just nu.

***

Igår:

Storvreta-AIK 8-4: AIK lyckades inte ta någon tredje raka mot Storvreta, utan istället så fick de regerande mästarna sin revansch – och Joel Kanebjörk fortsatte så klart att göra poäng i sin nya omgivning, något han inte gjorde under hösten i AIK. ”Story of the game” var ändå Alexander Rudds riktiga comeback – som blev perfekt med seger, mål och assist, där han skickade in en elegant straff. Storvreta fortsätter alltså att gå bra och går för en plats bland de fyra bästa i tabellen.

***

Innebandyveckan tickar på imorgon.