Växjö blev första lag att kassera in en semifinalbiljett den här säsongen.
Sin första semifinalbiljett någonsin, dessutom.
4-0 i matcher mot Pixbo överraskar inte, men det imponerar.
Växjö har varit klart bättre.
I den fjärde kvarten blev också ett bevis för vad som skiljt de här lagen åt:
Bredden.
Valdemar Ahlroth har inte varit speciellt vass i kvarten och därför satte coachen Niklas Nordén helt enkelt lagets poängkung på bänken. Ändå ganska sensationellt att sätta en poängspelare av Ahlroths dignitet att värma trä, men Växjö har sådan bredd att man har råd att göra det.
Efter en period fick Ahlroth komma in, visade sitt fantastiska skott, bombade in dubbla mål i powerplay som betydde 3-1 och 4-1, och de målen avgjorde också matchen eftersom Växjö vann med 5-3 till slut.
Fingertoppskänsla av Nordén, men Växjös bredd gjorde också att han vågade göra det draget.
I Pixbo har stjärnor som Max Wahlgren, Patrik Malmström och framförallt Martin Östholm varit iskalla.
Men Per Tjusberg har inte kunnat bänka någon av dem – för vad finns det bakom dem?
Ingenting.
Pixbo har tvingats att försöka trycka igång sina spetsspelare genom att spela dem mycket – medan Växjö har kunnat använda andra verktyg.
Som en bänkning.
Växjö har malt på med tre femmor alla matcher, Pixbo har tvingats spela på färre spelare.
Som sagt, bredden var en av de stora skillnaderna.
Det är bara att gratulera Växjö.
Det var inget snack om att rätt lag gick vidare.
För Pixbo lever det hemska kvartsfinalspöket vidare. Den anrika storklubben har åkt ut i kvarten tre år i rad.
Än mer skrämmande blir statistiken när man bryter ner matcherna:
Pixbo har bara vunnit tre av femton slutspelsmatcher på tre år.
Det är riktigt uselt, faktiskt.
Än värre blir det med tanke på klubbens uttalade strategi de två senaste åren där man sagt att man hela tiden jobbar mot att leverera i slutspel.
Det har gett bakvänd effekt:
För två år sedan vann man två kvartsfinalmatcher.
Ifjol vann man en.
I år vann man noll.
Dags att riva och bygga nytt nu, Pixbo?

***

Det hälldes en dunk med tändvätska på matchserien mellan Storvreta och Dalen under dagen efter att Juridiska Nämnden kommit med beslut kring Robin Nilsberth och Johan Eriksson, där den förstnämnde friades helt för sin tackling mot huvudet på Alexander Bodén, medan Eriksson fick fyra matcher för sin hämnd-crosschecking på Nilsberth.
Hämndaktioner ska så klart straffas hårdare.
Spelare ska inte ta lagen i egna händer – det är domarnas jobb.
Därför känns inte fyra matcher helt oävet för Johan Erikssons räkning. Sådant där vill vi inte ha i innebandyn.
Däremot kändes det lite underligt att Nilsberth friades för tacklingen som, ur mitt perspektiv, var mot huvudet. Det känns också som att landslagsbacken inte gick på boll utan gick på kropp (eller knopp…), även om JN i sin motivering till beslutet har kommit fram till det motsatta.
Jag trodde den skulle ge ett par matcher.
Det skapade hetta i Dalen i alla fall, som rasade mot besluten inför matchen.
Men irritationen gav inte resultat på plan.
Hettan fanns inte riktigt där hos hemmalaget, kändes det som.
Storvretas tålamod har imponerat i hela serien mot Dalen, och nu tog man en 4-1-seger uppe i Umeå efter att backar (Jesper Berggren två, Mattias Samuelsson ett) bombat in de tre första målen.
Därmed har mästarna vunnit de två matcherna uppe i norr med den totala målskillnaden 9-1.
Man har alltså bara låtit Dalen göra ett enda ynka mål på sin egen hemmaplan (att det mål Dalen gjort var riktigt snyggt är nog en klen tröst för Jonatan Brolins manskap).
Det duger så klart inte.
Dalen har varit trubbiga hela våren, men frågan är om man varit så trubbiga som man är nu.
Storvreta imponerar och har 3-1 i matcher.
En seger från semifinal alltså.
Det trots att en spelare som Alexander Rudd – även om hans 4-0-mål nu var oerhört läckert – inte är i toppform.
Segern i den fjärde kvarten var dock dyrköpt. Både Victor Andersson och Nicklas Paulsson lämnade med skador. Vreta har inte samma djup i uppställningen som man hade ifjol, så man behöver ha sina lirare hela och friska.
Känslan:
Det blir bara en match till i den här matchserien.

***

Samma känsla gäller mellan Falun och Helsingborg:
Det blir bara en match till i den serien också.
Helsingborg hemma och borta i den här kvarten har varit som natt och dag hittills, men trots en bra prestation så orkade man inte lugga Falun i fjärde matchen där man föll med 3-7 i hemmaborgen, och skåningarna ligger därmed under med 1-3 i matcher.
Falun har varit brutala på hemmaplan i den här serien hittills:
9-2 i första matchen.
7-1 i tredje matchen.
Ska Helsingborg ta en match i Jalas Arena krävs något alldeles extra.
Ska man ta två, vilket man måste om man ska till semifinal, krävs ett mirakel.
Det kommer inte hända så klart.
Jag tror Falun avgör i nästa fajt.
Men man får ge Helsingborg hur man ändå stod upp i den fjärde kvarten. Det kändes som att Falun skulle glida ifrån när Emil Johansson efter en fin Rasmus Enström-passning gjorde 4-2 i mittperioden, men skåningarna bet tillbaka och Jonathan Nilsson 3-4-reducerade.
Efter Simon Palméns 5-3-kasse i powerplay i tredje perioden så hade Jonathan Skoglösa ett klockrent skott i stolpen.
Men Helsingborg orkade alltså inte hela vägen.
Alexander Galante Carlström passade ocså på att fira 600 poäng i SSL, bara dagar efter att vapendragaren Rasmus Enström firat samma milstolpe.
Det var dock inget supermål som gjorde att han nådde noteringen – utan en lobb i tom bur som betydde 6-3.
Sedan sopade han in 7-3 av bara farten också – hans 103:e poäng den här säsongen.
Enström och Galante Carlström ser bra ut, av det jag sett.
Det betyder mycket för Falun.
Det här tappar man inte.

***

Kais Mora vann med 4-2 mot Karlstad – men det var siffror som kunde ha varit mycket större om dalalaget hade varit helt påkopplade.
För det finns mycket mer kunnande i offensiven.
Att man ”bara” hade 4-0 efter två perioder skapade ju ändå lite nerv.
Inte mycket, men lite.
Karlstad skapade sina chanser i sista akten, hade några frilägen och Amanda Hill fick sträcka ut för att freda målmaskorna.
Det kom ett par reduceringsmål till slut också.
Men…
Karlstad var ändå aldrig riktigt nära.
Kais Mora var klart bättre – klart stabilare.
Anna Wijk visade helt okej form, var inblandad i alla målen – tre assist – och ledde styrkorna.
Men gladast var nog Johanna Holmbom.
Hon som skadade sig förra hösten, som missade VM och valde att lägga ner hela säsongen, men som sedan tog beslut om en ny satsning, gjorde comeback och som nu fick spela slutspelsinnebandy igen.
Hon såg sugen ut.
Bössan var laddad.
Hon bombade (ja, bombade) in både 2-0 och 3-0.
Hon blir ett viktig vapen i guldjakten.
Serien då?
Karlstad kan mycket väl ta någon match hemma där man är urstarka, men jag har svårt att se att man ska kunna ta någon match i Dalarna.

***

Iksu kommer att köra över Malmö i kvarten.
Det visste vi redan från start – och det fick vi också bevis för i den första matchen som spelades i Skåne, där Iksu vann med hela 7-1.
Visst, Malmö gjorde 1-0 genom Ellen Rasmussen (kolla in det målet, Rasmussen lyckas skjuta och hamnar sedan i Iksus bås där hon blir sittande på en stol medan bollen går in i mål, det ser komiskt ut) redan efter 24 sekunder – men sedan var det bara Iksu, Iksu och Iksu.
Kolla bara skottstatistiken:
42-8.
Det säger det mesta om hur det såg ut.
Det var klasskillnad, som det ska vara mellan de här lagen.
Men inget ont om Malmö, egentligen.
Man har ett bra lag och en superspets i Ellen Rasmussen.
Grejen är bara att Iksu är utomjordiskt bra och har ett par femmor med spetsar.
Många var bra i Iksu i den första kvarten – men det är framförallt kul att se hur Amanda Delgado Johansson, Julia Nordin och Alice Granstedt, tre spelare som haft stora skadeproblem, har varvat upp mer och mer. Spelare som under vinterns resa adderat ännu fler dimensioner till ett redan bra lag.