Förväntningarna på kvartsfinalserien mellan Mullsjö och Linköping har varit höga, inte minst hajpade av mig.
När man skriver upp saker, eller när man lägger en viss förväntan på något, så blir man nästan alltid besviken. Det är inte konstigt, att infria högt ställda förväntningar – oavsett om det gäller en film, en bok eller en innebandymatch – är svårt. Saker brukar bli som bäst när man blir positivt överraskad.
Kvarten mellan Mullsjö och Linköping är ett undantag.
Ett stort fett undantag.
Hittills vill säga, men det finns ingen anledning att tro att underhållningsvärdet ska sjunka framöver.
Snarare tvärtom.
Andra kvarten var slutspel när slutspel är som bäst.
Där fanns alla ingredienser: snyggt spel, bra fart, tuffa närkamper, mycket känslor, grinighet, diskussioner, lagom med mål, ett sent kvitteringsmål, en rafflande sudden death.
Det var bara att luta sig tillbaka – eller nej, föresten, det gick inte – och njuta av underhållningen.
Länge såg de ut som att Mullsjö, trots avsaknaden av nyckelspelarna Sebastian Palmqvist och David Gillek, skulle ta den här fajten. Retstickan Kim Ganevik, som trivs som fisken i vattnet när det blir slutspel, var glödhet och borde lastat in två, tre, fyra bollar.
Det gjorde han inte, men Mullsjö ledde ändå i slutet.
Men det höll inte 60 minuter ut.
Det var bara 71 sekunder kvar att spela när Matej Jendrisak forcerade in 5-5-bollen vilket tog matchen till övertid.
Just där och då kändes Linköping absolut hetast.
Men Mullsjö fick sista ordet.
Henrik Olofsson avgjorde med ett skott som på något förunderligt sätt gick in.
Ett distansskott – men ändå någon form av skitmål.
Efteråt var det också irriterat – inte minst mellan Henrik Olofsson och Gustav Fritzell.
– Jag sa bara att han såg trött ut och borde gå hem och vila, sa Olofsson när jag frågade honom efteråt.
Vad Fritzell svarade vet jag inte.
Det blixtrade i alla fall lite.
Precis som hela matchserien alltså.
Jag har ju tippat att Mullsjö ska ta hem det här till slut, men egentligen kan det sluta precis hur som helst.
Men frågan är om inte bredden tar ut sin rätt i slutändan.
Där har Mullsjö fördel. Trots Palmqvist och Gillek borta idag så hade man fullt lag och orkade pumpa på. Askungesagan Pelle Tarenius fick ju lira nu till exempel, och såg het ut. Så man har många ess i rockärmen.
Föresten:
Halva Östergötland höll nog andan när trollkarlen Christian Mattsson var nere för räkning i början av tredje perioden. Såg ut att vara en smäll mot knäet (inget fult, utan oturligt) och det såg riktigt illa ut. Han behövde hjälp för att ta sig av planen.
Kändes som det var slutspelat.
I alla fall för kvällen.
Men han var tillbaka ganska snabbt.
Viktigt för Linköping inför fortsättningen, så klart.

***

Jag trodde inte att Falun skulle släppa iväg någon match i kvartsfinalserien mot Helsingborg.
Det fick jag äta upp med extra allt redan i den andra kvarten när Helsingborg skrällde till sig en 7-4-vinst.
Jag såg inte den första kvarten, 9-2-utskåpningen, men det måste ju ha varit ett helt annat Helsingborg i den här matchen för man spelade otroligt disciplinerat och smart.
– Skilda världar, sa Linus Nordgren.
Skilda världar var det också för Helsingborg att ha Linus Nordgren tillbaka i laguppställningen (missade första kvarten eftersom han och hans respektive går i väntans tider…).
Han betyder enormt mycket för Helsingborg. Han är skåningarnas ryggrad. Spelmotorn som mycket byggs kring. Dessutom spelar han ju hur mycket som helst i alla möjliga spelformer och är med i alla moment – det är många hål som ska fyllas när han inte är med.
Nu var han tillbaka.
Superkedjan med Nordgren, Daniel Johnsson och Jonathan Nilsson kunde därmed återförenas.
Det gav fem mål framåt.
En av de avgörande punkterna i matchen så klart.
5-3-målet var ju magiskt. Nilsson drev upp bollen, crossade över till Nordgren som direkt spelade tillbaka till Johnsson i mitten som målade.
Men superkedjan i all ära.
Frågan är om inte Mika Kohonen var matchens lirare.
39-åringen – knappt två månader kvar innan han blir 40 år – dirigerade spelet som i fornstora dagar, agerade med mer pondus och självklarhet än under tidigare under säsongen, och ledde verkligen styrkorna.
Precis som han ska.
Att flytta ner honom som back har varit ett bra drag, och han trivs som playmaker bakom superkedjan.
Kan Helsingborg skrälla sig till semifinal?
Nej, inte en chans.
Inte ens med ”tro kan försätta berg”-Kohonen i laget.
Falun – utan megastjärnan Rasmus Enström som var sjuk – kan mycket, mycket bättre än så här. Det kommer de också visa. Det är jag tämligen övertygad om.