Ett sydsvenskt rivalmöte som det brukar gnistra om.
Småländska Växjö mot västgötska Mullsjö.
Men när vi summerade den första semifinalen var det varken en smålänning eller en västgöte som var mest omtalad.
Det var inte ens en svensk.
Det var en finsk vägg.
Växjös keeper Eero Kosonen, av många utpekad som världens just nu bästa målvakt, var fenomenal, speciellt i första perioden, och höll nollan 53 minuter och 49 sekunder innan han tappade – ja, tappade – in Gustav Svenssons boll.
Men det kunde den finske landslagsettan kosta på sig.
För innan dess hade han alltså varit strålande, räddat sina backar som hade gummiarmar i första perioden och checkades sönder av virvlande Mullsjöforwards som fick en uppsjö med gratislägen, men som stoppades av hemmamålvakten.
Hans spel i första perioden, där Växjö kunde smita undan med en sett till spelet överraskande 2-0-ledning, var grunden i Växjös 6-3-seger.
– Det gick okej, sa han efteråt.
Eero Kosonen är ingen citatmaskin som skapar löpsedlar, han är en spelare som låter spelet tala.
Det gör han förbannat bra.
Mullsjö var inte lika givmilda i defensiven som Växjö under första och bitvis av andra perioden, men när man väl bjöd på något så var Växjö hänsynslösa.
Niklas Ramirez och Oliver Johansson snodde varsin boll och spelade fram Manuel Engel som gjorde både 1-0 och 4-0, det andra målet bara sekunder innan andra pausvilan och en psykologiskt blytung kasse.
Växjös effektivitet var en helt annan än gästernas.
För om vi ska vara ärliga:
Eero Kosonen var strålande i två och en halv period, men Mullsjö var inte distinkta i sina avslut. Man hamnade sällan i de riktigt farliga ytorna, avsluten kändes lite stressade – och framförallt kändes man långsamma i många lägen.
Vände hem istället för att gå framåt.
Sökte passning istället för rappa skott.
Fanns en osäkerhet?
Mullsjö har faktiskt inte besegrat Växjö sedan den där sjunde och avgörande kvartsfinalen för drygt två år sedan då man avslutade en intensiv, het och otroligt underhållande matchserie med att vinna med utklassningssiffrorna 11-3.
Första mötet säsongen efter slutade med kryss, sedan har Växjö vunnit fem raka matcher, den första semifinalen inkluderad.
Det var inte konstigt att man inte ville göra misstag i första semin, men i den viljan kanske det blev en tankeloop för mycket, lite för mycket ”safe”-spel.
Efter 1-5- reduceringen, och framförallt efter 2-5-målet, så såg vi dock ett annat Mullsjö. Ett lag som efter att fått hål på Kosonen såg ut att ha fått lite tro tillbaka, som satte fart på bollen, som vågade ta direktskotten (kolla Kasper Hedlund, till exempel). Visst, det är lätt att släppa på handbromsen och bara köra när man inte har något att förlora sista tio minuterna, men ändå.
Det är så där Mullsjö måste spela.
Men vad fantastiskt det är med innebandy:
När Valdemar Ahlroth pangade in 5-0 med ett patenterat powerplayskott elva minuter in i tredje perioden så kändes matchen stängd. Men så funkar det inte när det gäller plast. Efter noll mål på en evighet så fick Mullsjö in två bollar på mindre än en minut, och sedan ytterligare en boll – och då var det över tre minuter kvar. Det är konstigt. Nästan alla innebandymatcher blir rafflande till slut, fast man inte tror det.
Det här blev inget undantag.
Till sist:
Var inte det här ett väldigt snällt Växjö-Mullsjö-möte?
Det var oväntat lite heta dueller, oväntat lite heta diskussioner, oväntat lite blixtrande ögon.
Jag tror knappt jag såg Jesper Sankell slå ut armarna i sin karakteristiska uppgivenhet eller David Gillek slänga iväg sitt leende mot domarna som mellan raderna skriker ”ge dig för, fan” en enda gång.
Ja, Eddie Granberg såg nästan ut att be om ursäkt efter att ha knuffat David Gillek lite lätt över sargen.
Temperaturen kommer säkert att stiga i takt med att serien intensifieras, men det här kändes väldigt mycket bomull för att vara en första historisk semifinalmatch mellan två rivaler det brukar spraka om.