Så stod han där igen.
I centrum av allas uppmärksamhet, med en ny skimrande medalj runt halsen, återigen som finalhjälte.
Alexander Galante Carlströms säsong saknar motstycke. Han har varit helt överlägsen i poängligan och gjorde fler mål än tvåan gjorde poäng, han har slagit nytt målrekord i SSL och han har passerat milstolpen 400 påsar som blott fjärde SSL-spelare.
Det var inte överraskande att det var han som satte pricken över i på hela det här innebandyåret till slut.
För det har ju på något sätt varit hans säsong från början till slut.
Han kan ju det där med finaler, dessutom.
Många spelare får leva ett helt liv med drömmen om en SM-final, ett knippe spelare har varit där någon enstaka gång och smakat på det mest ärofyllda, några få har haft förmånen att få vara där flera gånger.
Galante Carlström har spelat fyra finaler på fem år – och skjutit det matchvinnande målet i tre av dem.
Fullständigt makalöst.
Är det någon som förtjänar epitetet matchvinnare så är det just Alexander Galante Carlström.
Samtidigt är inte Alexander Galante Carlströms matchvinnande mål som biter sig fast när SM-finalerna summeras.
Det är årets räddning som levererades i säsongens mest kritiska läge.
Ludwig Persson skulle ju bara lägga in 5-5-bollen i tom bur med en och en halv minut kvar, just där och då kändes det som att hela Globen höll andan, Falun-sportchefen Patrik Bäck erkände att han nästan redan hade skrikit ”åt helvete” och räknat in kvitteringen.
Men istället svarade Johan Rehn för en galen, brutal och häpnadsväckande räddning som inte var av denna världen.
Han lyckades kasta sig över som en fotbollsmålvakt och få handen på bollen.
Han själv fattade inte hur han räddade bollen.
Det gjorde ingen annan heller.
Ludwig Persson hade en tom blick när han fick frågan om chansen efteråt och valde att ta ordet ”syndabock” i sin mun, men det där var ingen sensationell miss – det var en magisk räddning.
En guldräddning.
Inför finalen haussades Eero Kosonen – med rätta – som världens bästa målvakt, men det var Johan Rehn som snodde showen. Det här var inte målvakternas match – det var en match där det täcktes enormt med skott och där de avgörande målvaktsräddningarna var sällsynta – men det var en målvaktsräddning som avgjorde.
Jag hintade att SM-finalen hade potential att bli innebandypropaganda.
Det blev precis så.
Växjö visade inga finalnerver, Falun såg mer tagna ut av stundens allvar. Men de blivande mästarna växte i takt med spelade minuter in i den finalkostym som man tvingades lämna kvar i garderoben ifjol, och till slut – efter en risig start, ett antal misstag, en aktiv coaching från Thomas ”Brolle” Brottman – så stod man där som mästare igen.
Falun är innebandyns stormakt just nu.
De senaste fem åren har man tagit fyra guld samt torskat i en sjunde och avgörande semifinal.
Det är makalöst bra.
Nästan lika makalöst som att Thomas ”Brolle” Brottman varit i totalt tio SM-finaler som spelare och ledare och vunnit guld nio gånger.
Hatten av, som vi säger.

***

När Andreas Harnesk för första gången, någon gång ifjol, sa att Iksu hade som mål att bli det bästa laget någonsin så undrade jag faktiskt om han hade fått storhetsvansinne.
Är ett sådant mål ens greppbart…?
Nu skriver vi 22 april 2017 i almanackan – och någonstans vet i sjutton om vi inte i den här SM-finalen såg världens bästa lag någonsin.
Jag är färsk i innebandybubblan och har minne som en guldfisk, men utan att ens reflektera speciellt djupt i historieböckerna så kan jag inte tänka mig att det finns ett lag som vunnit serien i sådan överlägsen stil, sopat hem ett poängrekord, och sedan varit så överlägsna i en SM-final.
Det stod 0-0 efter halva matchen, men det var spel mot ett mål och Iksu kunde lika gärna ha lett med 5-0, 6-0 eller 7-0 just där och då.
Många pratade om ett Kais Mora som måste våga mer, som måste kliva upp i banan, som måste våga hålla i bollen.
Ja, det var de tvungna att göra.
Men de kunde inte.
För Iksu spelade så förbannat bra hela tiden.
Varenda spelare vann sin match i matchen, vann sin duell, vann sin närkamp.
Det var en fröjd att skåda.
Att Iksu har världens bästa lag någonsin på pappret är en illa dold hemlighet – men nu visade man också, vilket kanske inte varit fallet alla gånger tidigare trots det där makalösa poängrekordet i grundserien, att man också kan prestera som det bästa laget någonsin. För namn på papper och spel i verkligheten är två skilda saker – men den här finaldagen levde de i symbios.
För oss som älskar innebandy var det bara att luta sig tillbaka, njuta av fullständig briljans och applådera ett SM-guld som var ännu mer rättvist än när Pixbo på ett imponerande sätt erövrade guldhattarna ifjol.
Frågan är vi någonsin får se ett så bra lag igen.
Då tänker jag både på namnen på pappret och spelet på plan.
Sportchefen Jocke Sjöström flaggade efteråt för att det inte kommer vara lika stjärnbeprytt i truppen nästa säsong, att några kommer att lämna och att de i första hand kommer ersättas av lokala talanger.
Det kommer dröja innan vi får se en lika stor uppvisning av ett sådant här stjärngalleri igen.
Hatten av, som vi säger.