Igår hade klockan tickat upp till 21.00 när jag sträckte på kroppen, lämnade skärmen en stund, snodde ett äpple och knatade in på innerplan i ett övergivet Globen.
Innebandygolvet var redan borttaget.
Sargen var redan packad och bortkörd.
Läktarna gapade tomma.
Bara timmar tidigare hade årets finalister stått just där, mitt i centrum i Sveriges största innebandyboll (ja, nog är Globen en avbild av en innebandyboll) och insupit den fantastiska atmosfären skapad av över 12 000 hängivna personer i innebandyfamiljen.
Det ekade tomt, men det var mäktigt att stå där på innerplan, uppleva hur stor Globen faktiskt är, blicka upp i det enorma kupolformade taket. Hur det är att uppleva samma plats när det är fullt liv på läktarna, när alla blickar är riktade mot den lynniga plastbollen och dess jägare, kan jag bara fantisera om – men det måste vara en oerhört uppvirvlande känsla att vara i centrum för så mångas intresse.
Det där med SM-finalen skapar ibland tudelade känslor hos mig.
Någonstans känns det väldigt konstigt att man ska spela en jättelång grundserie, brotta sig igenom kvart- och semifinaler i bäst av fem eller sju matcher, för att allt sedan ska avgöras i en enda match.
Sportslig rättvisa?
Spontana svaret: nej.
Men när jag stod där, mitt i Globen, så slogs jag av tanken kring vad det krävs för att vinna ett SM-guld i innebandy.
Du måste leverera över en lång grundserie.
Du måste leverera över matchserier där du ställs mot samma lag om och om och igen.
Du måste leverera i en SM-final, en enda match, på en neutral plan inför ett publikhav som är unikt för hela säsongen.
Samtidigt som du måste njuta av hela upplevelsen i Globen så måste du leverera en prestation som ofta måste vara säsongens bästa.
Att vinna SM-guld kräver uthållighet över en hel grundserie, att vinna SM-guld kräver att du kan slå ut två motståndare som du tvingas möta minst tre eller fyra gånger i rad, ett SM-guld kräver att du är som bäst i en enda avgörande match.
Det är häftigt.
Innebandyn behöver sin SM-finalfest.
För det är verkligen en fest.
En fest för innebandyfamiljen – men som når så många fler.
När jag lämnade innerplan och knatade tillbaka till skärmen för att knappa ner ytterligare några tecken så kändes det inte så konstigt att SM-guldet avgörs i en enda och avgörande match. Det är på något sätt tjusningen med hela säsongen. Att man måste vara bäst på så många olika sätt för att få ta emot Globens jubel.
Som sagt:
Det är häftigt.

***

SM-finalerna är avgjorda, säsongen är över, SSL tar semester.
Jag har följt serien hela säsongen – och jag tycker att det har varit en fantastisk vinter i världens bästa liga.
Iksu sopade rent hus och slog poängrekord, Täby fick äntligen ihop sina pusselbitar, Anna Wijk fortsatte sin makalösa poängsvit, Therese Karlsson nådde 600 SSL-poäng, Jonas Eliasson skrek på domarna.
Sara Steen fick sitt dundergenombrott, Jessika Eriksson fick visa hur bra hon är, Amanda Larsson gjorde comeback, Uppsala rasade ihop, Malmö reste sig på nio, Rönnbys talanger hade lekstuga, Karlstad spirade av framtidsoptimism.
1999-talanger visade hur man trillar boll, Therese Andersson gav i undervisning i hur man agerar plåster, Moa Andersson visade vad en 16-åring kan, Smidjegrav Arena bjöd på innebandyfest, Jennifer Stålhult var så otroligt bra.
Falun motsvarade favorittrycket, bottenstriden var den mest rafflande någonsin, Höllviken gjorde en sensationell comeback, Warberg vaknade för sent, Alexander Galante Carlström var ostoppbar.
AIK 2.0 blev en sensation, Växjö överraskade, Andreas Stefanssons målskytte var från en annan planet, Emil Johansson var outstanding, Eero Kosonen levererade ett målvaktsspel som inte finns, Mika Kohonen nådde 1000 poäng.
Storvreta orkade inte, Mullsjös gulddrömmar slocknade, Pixbos slutspelsspöke levde vidare, Karlstads bitterhet var total, Thorengruppen var bättre än alla trodde, Måns Parsjö-Tegnér gestikulerade, Matej Jendrisak bara körde.
Minnena lever vidare.
Nästa säsong skrivs ny historia.

***

Den tredje säsongen med innebandybloggande är till ända – nu tar jag lov.
Därmed stänger vi och bommar igen här.
Bloggnyckeln lämnas för tredje året över till de rosa cheferna – så får vi helt enkelt se om den återfås höst.
Tack till alla som läst, kommenterat och dryftat tankar under säsongen.
Nu önskar jag er alla en helt fantastisk sommar.
Det ska i alla fall jag ha.