Den andra semifinalen mellan Storvreta och Falun var slutspelets bästa match hittills.
Punkt.
Det var en match som hade allt:
Känslor, intensitet, vackra mål, fula mål, otroliga mål, galna svängningar, ett jättedrama i slutet – och ett slut som inte kunde ha skrivits bättre.
För vem, förutom en och annan enögd Falunsupporter, kan hävda att det inte kändes så rätt att giganten, veteranen, matchens lirare och kaptenen Mattias Samuelsson blev den som fick sätta punkt för en episk kväll med ett skott som var hårdare än hårdast.
Ett skott som inte handlade om muskler eller teknik, utan om vilja.
För vilja var något som symboliserade just härföraren Mattias Samuelsson den här kvällen.
Han var den som satte ord på Storvretas besvikelse och svaga prestation i den första semifinalen, som blev viral med sitt arsel-uttalande, som uppriktigt sa att allt bara var skräp.
Han var den som genom handling ledde vägen i den andra semifinalen, som visade en enorm hunger och vilja, som gick i bräschen för mästarna.
Gränsen mellan syndabock och hjälte är ibland hårfin.
Mattias Samuelsson var matchens gigant, men det var också han som slog den indianare som en från utvisningsbänken framstörtande Johan Fahlström oerhört vackert kunde sprätta in till 7-5 (var hans kastade klubba i backen en pik på Mattias Samuelssons identiska aktion vid 3-4-målet…?), ett mål som då kändes avgörande för matchen.
För vem trodde då att Storvreta skulle resa sig?
Inte många.
Förutom Storvreta i allmänhet, och Mattias Samuelsson i synnerhet.
Uppsalalaget kvitterade via dubbla mål i sex mot fem-spel, båda gångerna med Jimmie Pettersson som målmästare. 7-7-bollen kom med bara sju sekunder kvar.
Sedan så klev han fram då.
Mattias Samuelsson.
Med ett viljemål.
Det var liksom som att inget kunde förstöra den här kvällen för honom.
Det här var det bästa som kunde hända för matchserien – hade Falun vunnit så hade det nästan känts omöjligt för Storvreta att komma tillbaka. Nu är det istället en högintressant fortsättning som väntar.
Men detta var inte bara en livsviktig seger för Storvreta som betydde 1-1 i matcher, sättet segern kom på kunde inte ha blivit bättre.
För ur Storvretaögon blev det här bättre än alla drömscenarion.
Jag menar:
Man kom till spel utan kuggen Robin Nilsberth.
Man startade matchen betydligt bättre än i första matchen (vilket kanske inte var så svårt), men hamnade ändå i ett 1-4-underläge.
Man lyckades vända matchen till 5-4-ledning, men släppte in ett mål med bara 23 sekunder kvar av mittperioden.
Man fick 5-7 i baken mitt i tredje perioden, efter ett misstag av härföraren Mattias Samuelsson.
Trots allt detta, trots att man kom in i matchen med en usel prestation i ryggen, trots att man hamnade i en tidig brygga i första perioden där Faluns på snöret-spel från första matchen såg ut att hängt med på resan söderut, trots att man tappade sin ledning i slutet av andra perioden, trots att man bjöd Falun på 7-5-målet så lyckades man slå tillbaka och vinna.
Falun kändes oftare ha kontroll på det som hände, Storvreta åkte på tuffa baklängesmål – men ändå så lyckades man vinna.
Det tyder på moral, inställning och vilja – nu vet man att ingenting är omöjligt.
Falun var inte dåliga. Långt ifrån. Johannes Larsson var en gigant, kedjan med Simon Cederström, Simon Palmén och succén Omar Aldeeb var pigg, Johan Rehn svarade för några galna räddningar.
Men smaka på detta:
Världens bästa femma – med Rasmus Enström, Alexander Galante Carlström & Co – agerade avlastningsfemma under sista halvan av ordinarie tid. De spelade bara ett byte under de tio sista minuterna i andra perioden. I tredje perioden, fram till att Storvreta tog ut målvakten, hade de bara ett gäng ströbyten.
Det är bara världens bästa lag – för det har Falun på pappret, så klart – som har råd med sådan matchning.

***

Är det något lag som kan rubba Iksu över fem matcher så är det Pixbo.
Nu vann Iksu öppningsmatchen i semifinalserien med 6-2, men ska vi vara ärliga så bjöd Pixbo på ett par mål, hade vittring vid 2-3-läget i andra perioden, och hade de fått in 3-3 där så kanske det hade kunnat bli en annan match.
Istället smällde Amanda Delgado Johansson in sitt tredje mål för kvällen när hon dunkade in 4-2.
En boll som inte såg helt otagbar ut för Sara Hjorting.
Efter det där målet orkade inte Pixbo riktigt ta sig tillbaka i matchen, Frida Norström kunde via ett eget initiativ lirka in 5-2 innan Corin Rüttimann gjorde 6-2 i tom målbur.
Fördel Iksu, således.
Som hade landslagsforwarden Sofia Joelsson på bänken från start.
Det är bara storfavoriten som har råd med en sådan bänkning.
Mest anmärkningsvärt annars?
Så klart att coachen Jonas Eliasson inte var på plats. Dubbelt flygstrul gjorde att han missade matchen och tvingades följa inledningen av semifinalspelet på hemmaplan.
Ett tufft avbräck för mästarinnorna så klart.
Eliasson är ju en energibomb i båset.
Nu försökte han delta i coachningen via telefon – och det blir ju inte alls samma sak.
På lördag är han närvarande igen.
Med tanke på det Pixbo stundtals visade upp ikväll, så känns det inte alls omöjligt att man kan rubba Iksu på hemmaplan.
Som sagt, är det något lag som kan störa Iksu över fem matcher så är det utan tvekan Pixbo.