Efter ett par matcher där det mesta av snacket efteråt handlat om saker utanför sargen – banderoller och vandaliserade bilar – så handlade det fjärde mötet mellan Mullsjö och Växjö om det som hände innanför de svarta plastbitarna.
Där var det plast på yppersta nivå.
För vilken underhållning vi blev bjudna på.
Den där extrema hettan mellan spelarna, tjafset efter avblåsningarna, finns fortfarande inte riktigt där, men det spelar ingen roll – för nu är det spelet som talar.
Som det talade idag.
Det var full fart från första till sista tekning och med tanke på alla chanser som skapades så kunde det ha blivit 20-20, men både Benjamin Löfdahl och Eero Kosonen svarade för smått osannolika insatser, radade upp spektakulära räddningar och var närmast nog övermänskligt bra i målburarna.
Det var verkligen kalas – och så mycket som hände:
Isaac Roséns soloprestation när han gjorde 1-0 i boxplay, ett utvisningshattrick av Henrik Olofsson i en enda period, ett skott i krysset av Niklas Ramirez som inte kunde vara mer i krysset, ett vackert volleymål av Pelle Tarenius, ett Filip Kjellsson-friläge där klubban gick av, en David Gillek-chans i slutet där Eero Kosonen gjorde en räddning som inte borde finnas.
Det var bara att njuta.
Växjö vann med 6-4 till slut och sett till spelet så var smålänningarna lite skarpare, lite distinktare, lite rappare.
Det var ingen tvekan när Växjö vände på spelet, när passningarna gick – samtidigt så kändes det ibland lite överkonstruktivt, lite osäkert i Mullsjö. Hemmalaget tog någon tiondel mer på sig i beslutsfattandet.
Men.
Det är extremt små marginaler som skiljer.
Det är bara att se på slutet. Växjö ledde med 5-4, sedan hade David Gillek ett öppet läge på vid bortre stolpen och Gustav Svensson fick en estrada i mitten, men Eero Kosonen lyckades mota båda de bollarna med spektakulära räddningar.
Närmare 5-5 kunde det inte bli utan att bli 5-5.
Men någonstans är det ändå ingen tillfällighet att Växjö smet från Nyhemshallen som första semifinallag 2017 att sno en bortamatch, för i ett slag mellan två lag där bredden står före spetsen, så har Växjös bredd varit lite bredare än Mullsjös bredd så här långt.
Idag personifierat av Niklas Ramirez.
Det 22-åriga fartfenomenet – jag undrar fortfarande vad han klockar på 100 meter – hade skaffat en ny klubba och passade då på att sopa in sitt första SSL-hattrick någonsin. Snacka om att välja sina tillfällen.
Växjö är nu bara en seger från en historisk SM-final.
En klubb med en fantastisk resa.
Ni som kan er historik kanske kan rota upp motsvarande succésagor – men det Växjö gjort de senaste åren är inget annat än otroligt:
Man gick upp i SSL 2013.
Man har gått till slutspel under alla år sedan dess.
Nu, under blott fjärde SSL-året, är man otroligt nära en SM-final.
Att det är svårt komma upp som nykomling i SSL är väldokumenterat. Det är svårt att värva spelare när man är grön i sammanhanget, det är knivskarp konkurrens när man ska etablera sig, det är oerhört tufft att ta sig till slutspel och det tar tid att bli ett etablerat slutspelslag.
Växjö har struntat i allt det där.
Gått sin egen väg.
Man har varit en raket sedan man gick upp.
Enda egentliga motgången var svepningen mot Dalen i kvarten ifjol, men det är ett ganska litet gupp på vägen under en fantastisk framgångssaga.
En seger från en SM-final.
Vem i Växjö, eller innebandy-Sverige förresten, hade trott det sommaren 2013?