Efter första semin mellan mellan Falun och Storvreta så är det bara att kasta upp ett klassiskt Rasmus Enström-citat för att beskriva första perioden:
Full pung!
För det var verkligen plattan i mattan från start för Falun i den här matchen där serieettan fullkomligen körde över storrivalen från Uppsala både spel- och målmässigt, där 4-0-ledningen efter 20 spelade minuter var i klar underkant, där hemmalaget sköljde över desorienterade gäster, där de vackra drömmålen avlöste varandra.
Kontrasterna i spelet var lika starka som kontrasterna mellan Faluns svarta tröjor och Storvretas vita tröjor.
Målskyttarnas målskytt Alexander Galante Carlström sköt 5-0 och första femma-vikarien Casper Backby kontrade in 6-0 i mittperioden, och även om Falun inte gnistrade på samma sätt i andra och tredje perioden så hade man full kontroll.
Eller rättare sagt:
Storvreta hade inget att svara med.
Vilket statement av Falun alltså.
Man satte ner foten och man gjorde det rejält.
Det var faktiskt en överkörning.
Det var dessutom inte bara stjärnorna som gnistrade, utan det var en ”doldis” – om man nu kan kalla honom det – som höjde de flesta ögonbrynen.
Omar Aldeeb, den allsvenske poängmaskinen från Strängnäs, har bara gästspelat ett par gånger i Falun under säsongen och klampade nu in i sin första SM-semifinal och lirade som om han aldrig hade gjort något annat.
Jonas Fahlströms fantastiska lasermacka från backplats hittade hela vägen fram till Aldeeb som sopade in 1-0, ett vackert mål som öppnade ketchupflaskan.
21-åringen kunde skickat in ett antal bollar till – han visade energi, vilja och hade ingen tanke på att ta en undanskymd roll bland all glitter och glamour i stjärnspäckade Falun.
Det kan ha varit så att vi såg en ny stjärna födas.
Killen har ju allt:
Speeden.
Fräckheten.
Namnet.
Att Omar Aldeeb vågar ta ut svängarna så, vågar spela med det modet, visar vilket självförtroende som finns i Falun.
Har Storvreta någon chans i den här matchserien?
Absolut.
I början av februari fick jag uppdraget av den här rosa tidningen att plocka fram min guldkandidat. Valet? Storvreta. Anledningen? Ja, jag tyckte att Storvreta var det lag som fått ut minst av sitt kunnande dittills, och det faktumet kvarstår alltjämt. Att det finns en gigantisk potential är det inget snack om.
Första semin mot Falun blev en käftsmäll på flera sätt:
Chockstarten.
Viktor Klinten utbytt.
Robin Nilsberth skadad.
Enda målet man gjorde kom på en straff som inte skulle ha varit straff.
Men:
Någon lär någon gång ha sagt att ska man förlora så ska man förlora rejält. Förlorar man med små marginaler, med uddamålet, är det lätt att falla in i en falsk trygghet och skylla på otur, någon stolpe eller något annat, men blir man överkörd så finns bara en sak: självrannsakan.
Storvreta är ett sårat rovdjur, och sådana brukar vara livsfarliga.
Oavsett hur överkörda Storvreta blev nu, oavsett hur iskall en trevande Alexander Rudd såg ut, oavsett hur lätt Falun kunde stressa sönder uppspel och passningar, oavsett hur virriga Vreta-backarna såg ut när Faluns förstafemma etablerade tryck, oavsett hur mycket Viktor Klintstens huvud hängde där på träbänken, så är det bara 1-0 i matcher till Falun.
Det är lätt att glömma.
Sex (?) matcher återstår.
Falun har bjudit upp till dans.
Nu är det upp till Storvreta att dansa med.