Det är dagen efter.
Dags för årets slutpredikan.
Spaltmeterna igår och idag har dominerats av finalfesten, Iksus och Storvretas historiska guld där båda nu är bäst genom tiderna på dam- respektive herrsidan, de sagolika sluten för Emelie Frisk och Stefan Forsman, Sofia Joelsson som vuxit ut till finalernas drottning, doldisen och hemmasonen Fredrik Lindholm som fick bli stjärna för en dag.
För mig blev finalhelgen säsongens höjdpunkt.
Jag som annars normalt sett tjusas över vardagslunken, de där matcherna i mörka november där man letar efter guldkornen att skriva om, hitta hjältarna som inte river ner samma rubriker som Globen-deltagarna, suktar efter historierna och detaljerna som ingen annan berättar.
Jag brukar undvika att bli för personlig här, men jag ska erkänna att jag varit lite trött på plasten i vinter.
Jag vet inte varför.
Några ljusglimtar fanns så klart. Anna Wijks fantastiska assistrekord, Alexander Galante Carlströms lika fantastiska målrekord, Malte Lundmarks straffuppvisning i premiären, Maja Viströms succédebut, Jönköpings överraskande Team Thorengruppen-starka debutsäsong.
Ja, säkert ett knippe till som jag inte kommer på här och nu.
Eller nej, ärligt talat så minns jag inte jättemycket.
Kanske var det för att det kändes lite halvtrött redan inför säsongen, en liga som inte lockat till sig några nya stjärnor, där en stor del av stjärnorna i degraderade Warberg och Karlstad valde att lira allsvenskt, en säsong som kändes ”det blir som vanligt” snarare än nytt och fräscht.
Kanske var det Linus Henriksson-bladet i skallen på Christopher Holmér som dominerade nyhetsflödet totalt, som fick människor som skiter fullständigt i innebandy att helt plötsligt döma överfall och livstids fängelse, ett slag som fick orimliga proportioner och skapade ett galet drev, som fick mig själv att bara sucka för det är ju inte sådant som ska dominera rubrikerna.
Kanske var det Alexander Rudd-skandalen när han ertappades rattfull, något som kom precis när han var redo för en comeback på innebandyplanen efter sju sorger och åtta bedrövelser, något som spädde på stjärnas redan galna motgångshistorik ytterligare.
Kanske var det att det helt enkelt för att det var så förbannat många matcher, att det utökade schemat skapade en mer slentrianmässig känsla.
Kanske är jag bara en trött småbarnsförälder.
Jag vet inte riktigt.
Jag kände inte att gnistan fanns där i slutspelet heller, om jag ska vara helt ärlig.
Innebandyn har inte dominerat tankarna som de brukat göra.
Samtidigt…
Nu tänker jag väldigt mycket på innebandy.
SM-finalerna tände en gnista.
När förväntningar är rejält uppskruvade, när det börjar pratas om de bästa matcherna någonsin, så kan man egentligen bara bli besviken.
Jag blev inte besviken.
Tvärtom.
Om det berodde på en gnista som svalnat under säsongen och som fick nytt syre i ett kokande Globen, eller om finalerna blev så fantastiskt bra som alla hoppades på, kan jag inte svara på.
Det jag vet är att det finns en längtan till nästa säsong.
En säsong som inte som en ”det blir som vanligt”-säsong.
Johan Samuelsson, Rasmus Sundstedt och inte minst Kim Nilsson är tillbaka i SSL igen.
Tre superstjärnor och profiler som vrider upp SSL-hettan från ljummet till stekhett.
När börjar nästa säsong?

***

Till sist!
Tack till alla som följt bloggens fjärde säsong, både ni som kommit med glada och mindre glada tillrop.
Nu blir det lås och bom här, nyckeln kastas i sjön och väntan på sommarens badväder kan starta på allvar!