Superfinalen mellan Storvreta och Falun målades upp som en av tidernas största matcher.
Inte konstigt.
Två lag som vunnit gulden de åtta senaste åren, som skulle förlänga sviten till mäktiga nio år.
De två dominanterna i årets SSL som blev etta och tvåa i serien med bred marginal, två lag som bara torskade tre slutspelsmatcher tillsammans under färden mot Globen.
Två lag som hade tolv av 22 spelare med i den senaste landslagstruppen. Ja, vi kan trycka upp det till fjorton spelare om vi ska räkna in Rasmus Sundstedt och Johan Samuelsson som kritat på för Storvreta respektive Falun till kommande säsong.
Det var superlagens match.
Det var superstjärnornas match.
Det var en doldis som stal rubriken.
Ja, hade någon dragit igång en omröstning inför SM-finalen och fått peka ut finalens mest anonyme spelare så hade Fredrik Lindholm dragit in ett gäng av de rösterna. Kanske flest av alla, till och med.
26-åringen vars anonymitet är så stor att han inte ens fått rätt namn i matchbladet som delades ut inför matchen.
Där fick han heta Fredrik Lindblom.
Rasmus Enström hade precis kvitterat finalen till 2-2 med ett konstmål hämtat från någon annan planet där han spelade pingis med sig själv innan han dunkade in bollen med en backhandvolley, när Fredrik Lindholm sköt det där till slut matchvinnande 3-2-målet som inte var hämtat från någon annan planet.
Snarare tvärtom, även om Rasmus Enström hade bytt alla jongleringar i världen mot att ha fått satt ett 3-2-mål på det sättet som Lindholm gjorde.
Det var ett klassiskt hockeymål.
Skott, retur, mål.
Valdemar Ahlroth lossade bössan, Johan Rehn kunde inte hålla bollen, Fredrik Lindholm petade till.
Det var Storvretas final, 3-2-målet tog udden av det finger som Falun ändå börjat nafsa på, Valdemar Ahlroth dunkade in 4-2 och sedan stängde – ja, bokstavligt stängde – Vreta hela tillställningen i sista perioden.
Vi pratade om en av de största matcherna någonsin innan tekningen.
Spelmässigt nådde finalen inte de största höjderna. Det var sparsamt med finess, briljans, tekniska nummer, mer ingredienser av svett, kamp och vilja. Det bestående intrycket blev Storvretas förmåga att stänga ner Falun, att neutralisera några av sportens mest kreativa aktörer.
Det skulle ju bli stjärnornas match, men det blev aldrig stjärnornas match.
De största namnen gnistrade inte så som de kan gnistra.
Mitt i allt stod Fredrik Lindholm, den störste doldisen av de alla, en av de största hjältarna av alla.
En egen produkt fostrad i Storvreta som spelat i klubben sedan han var fem år. Som själv stått i klacken och hejat på laget, som drömt om att en dag själv får stå där på finalgolvet precis som varje knatte drömde om då och som varje knatte drömmer om idag.
För honom blev drömmen sann.
Någonstans var det väldigt fint att en egen produkt som gått hela vägen fick nå precis hela vägen och bli hjälte för sin egen klubb i en avgörande match.
Det var stjärnornas scen och halva landslagets slagfält, men det var en kille med hjärtat rotat i klubbmärket som fick de största hyllningarna.

***

Det var ett beslut som ingen förstod, det var ett beslut som ingen fortfarande förstår, det var ett beslut som skapade en saga.
Ja, nog höjde mer eller mindre hela innebandy-Sverige på ögonbrynen när det stod klart att landslagsmålvakten Emelie Frisk inte fick vara kvar i satsande Täby trots att hon själv ville vara kvar.
Istället hamnade hon i Iksu.
Resten är historia.
Hon deklarerade tidigt att det här skulle bli hennes sista säsong och en sista satsning mot ytterligare ett SM-guld.
Hon fick sitt sagoslut.
Hon fick sin revansch.
Emelie Frisk har varit bra hela säsongen med Iksu, men framförallt berömts för sin personlighet och professionalitet utanför sargen. ”Fullblodsproffs”, sa sportchefen Johan ”Jocke” Sjöström.
Att leverera i en avgörande match med vetskapen om att det är den sista matchen och det sista man tar med sig från sporten man älskar borde framkalla en direkt ohälsosam press och stress.
Inte för Emelie Frisk, uppenbarligen.
29-åringen var strålande i SM-finalen.
Inte minst i upptakten av den tredje perioden. Emelie Wibrons 2-1-boll – efter en innebandyporr-passning av Cornelia Fjellstedt – med bara tio sekunder kvar av mittperioden skapade uppenbarligen svarta ögon hos Kais Mora som kom ut och skapade ett gäng med chanser i slutakten, men där Frisk höll tätt och inte minst rånade Malin Andréason flera gånger om.
Istället för kvittering som kom ett ”skitmål” fram till 3-1 för Iksu, och då pös luften ur Kais Mora.
Kais Mora som var totalt underlägsna i SM-finalen ifjol, som var ett helt annat lag nu. Som om man fått in den där 2-2-bollen i tredje perioden hade kunnat göra matchen och resultatet till något annat, men där man återigen – för femte gången på sex finaler de sju senaste åren – fick nöja sig med silverpengen.
Anna Wijk var förkrossad efteråt.
Jag förstår henne.
Ännu en final med silver, ännu en final där hon inte nådde den stjärnstatus hon har, ännu en avgörande match där hennes annars furiösa poängmakande lös med sin frånvaro i matchprotokollet.
Det här var ju matchen hon skulle bevisa att hon kan vara som bäst när det gäller som mest.
Ge en käftsmäll till alla kritiker.
Istället fick hela Kais Mora en ny käftsmäll och epitetet som finalförlorare stärktes ytterligare.
Det här blev Emelie Frisks show.
Alla sagor har inte lyckliga slut, men Emelie Frisks saga fick ett slut som inte kunde ha slutat bättre.