Inlägg av Jonas Gustavsson

Sådana spelare unnar jag rampljuset

av Jonas Gustavsson

Mora och Täby är två lag med megastjärnor.
Megastjärnor som brukar kliva fram i de viktiga lägena.
Men när Täby 3-2-vann den fjärde semin mot Mora, och därmed tvingade fram en femte och avgörande match, så var det en doldis som klev fram som stor matchvinnare.
Erika Palmeby sopade in 3-2-bollen i början av den tredje perioden.
I hennes andra byte i matchen.
Så kan man ju också avgöra.
Det är härligt när sådana här spelare får kliva fram i de största matcherna och sno rubrikerna om än för en enda dag.
Spelarna som trots knaper, eller ofta ingen, ersättning lägger ner massor av tid på en elitsatsning i SSL, men som tvingas nöta träbänk och följa det roligaste – matcherna – från första parkett utan att delta.
Så nära fast ändå inte där.

Inte minst om man är 26 år, har spelat innebandy i evigheter, men ändå fortsätter att kämpa på i skuggan.
Man unnar sådana lirare en stund i rampljuset.
Palmeby är politiskt korrekt när hon berättar om sin roll i laget där hon varit in och ut i laguppställningen under säsongen:
– Jag tar den roll jag får, säger hon.
Jag frågade om hur hon håller upp motivationen:
– Jag har inga problem med det, jag är en lagspelare.
Beundransvärt.
Annars så var det ju stjärnorna (de spelar ju otroligt mycket, i båda lagen…) som var i fokus i den här matchen – en match med olika ansikten, där man bytte taktpinne med varandra, där det egentligen kunde ha gått hur som helst.
Täby var överlägsna i första perioden och Mora fick vara glada att det bara stod 0-2 på tavlan och gav nog keepern Amanda Hill en extra klapp på axeln.
Mora, med Anna Wijk nedflyttad som back, var som ett annat lag i andra perioden, kom ikapp till 2-2 – och då kändes det klar fördel för gästerna.
I tredje perioden studsade Täby tillbaka och det kändes som man hade skaplig koll på Mora efter det där 3-2-målet rent spelmässigt, men samtidigt så skapade Mora ett par riktigt sylvassa chanser.
Michelle Wiki prickade ribban där bollen gick rakt ner på mållinjen. Min spontana känsla var att den var inne men domaren gjorde washout direkt – och det var oerhört svårt att bedöma faktiskt.
I slutet slog sedan Wijk en perfekt långpassning till Therése Karlsson som kopierade Wiki och prickade ribban även hon.
Samtidigt hade Täby flera chanser att stänga matchen i tredje.
Både Emelie Frisk och Amanda Hill svarade för ett gäng fina räddningar.
Någonstans tycker jag ändå att Täby var det bättre laget, i mångt och mycket tack vare pansarvagnarna Louise Wickström och Therese Andersson (stundtals Anna Wijk-plåster i matchen) som inte visade någon pardon i närkamperna utan smällde på rejält. Det är ju mer eller mindre omöjligt att vinna boll mot Wickström i sarghörnet, till exempel.
De där lirarna går in med en sådan självklarhet i närkamperna att det smittar av sig på hela laget.
Jag vet inte hur många gånger Moraspelare tappade boll för att de tog för lång tid på sig när Täby klev på dem.
Mora hade stundtals bra rull i andra perioden, men överlag brände man alldeles för många avgörande passningar och var för långsamma i skottögonblicken, tycker jag. Hade man varit lite rappare i tanke och handling så hade man fått iväg fler än de där 19 skotten som den officiella statistiken skvallrade om.
Samtidigt.
Det är så små, små saker som avgör.
Ett måls skillnad.
Tre ribbskott av Mora (ett på straff, där man gjorde mål i powerplay efteråt).
En bränd straff av Täby.
Jag gissar att det blir lika små marginaler i den femte och avgörande matchen också.

Lika mycket lättnad som glädje

av Jonas Gustavsson

Det gick inte ta miste på glädjen i Iksu när Julia Nordin, efter ett briljant snabbt slaget frislag av Frida Norström, skickade in 3-2-målet i sudden mot Pixbo som förkunnade att Umeålaget är i SM-final.
Glädjen är förståelig av många skäl.
Ett par semifinaluttåg – Champions Cup i våras och slutspelet ifjol – har ifrågasatt vinnarmentaliteten hos det stjärndrypande laget, och att passera semifinalen nu handlade nog lika mycket om lättnad som glädje.
För det kändes ju ett tag som man skulle falla ihop igen.
Johanna Hultgren var bänkad i två perioder – vilket säger det mesta om den bredd som Iksu har i sin trupp – men fick komma in i den tredje perioden och svarade närmast nog omgående för en stark prestation, där hon brottade sig fram och vräkte in 2-1-målet.
Ett mål som såg ut att bli matchvinnande.

Men med bara en och en halv minut kvar, i spel sex mot fem, så kvitterade Pixbo efter ett dunderskott av Isabell Krantz.
Klart det började darra i Iksu.
Ett tag i sudden kändes det knappt som att gästerna fick låna bollen faktiskt. Så fort man fick fatt i den så slog man bort den.
Men så kom det där målet då.
En chans från ingenstans.
Ett frislag, vaket agerande av Frida Norström, en snabb passning till Julia Nordin som var iskall när hon rundade Sara Hjorting och vickade in matchvinnarbollen.
Det där målet ska nog Iksu vara glada för.
För hade Pixbo tagit den här matchen, efter den sena kvitteringen som lyfte hela laget och tryckte ner Iksu i skosulorna, så vet i sjutton om inte de regerande mästarinnorna hade tagit den femte matchen.
Det är bara min känsla.
Iksu har, med rätta med tanke på spelartruppen man sitter på, pekats ut som storfavorit den här säsongen och man var också en slåttermaskin i grundserien där man plockade hem seriesegern i överlägsen stil.
Efter åtta finaler på nio säsonger mellan 2004 och 2013 så har det knakat de senaste åren, och årets final är faktiskt den första sedan just 2013.
Anmärkningsvärt för storklubben Iksu.
Men nu är man alltså tillbaka.
I finalen kliver man återigen in som favorit.
Oavsett om det är Kais Mora eller Täby som står på andra sidan.
Där måste man återigen bevisa att man är bäst när det gäller.

Handlar inte om förstafemman längre

av Jonas Gustavsson

Falun är i SM-final.
Igen.
Laget fick rejäl revansch på Storvreta som slog ut dalalaget i den sjunde och avgörande semifinalen ifjol vilket grusade stormaktens plan på att ta ett fjärde raka SM-guld.
Det var inte vilken revansch som helst heller.
Femte semifinalen konstaterade bara fakta.
Det var förnedring.
11-3 till slut.
Åtta olika målskyttar för Falun i spiken i kistan-matchen sätter också fingret på årets andra finallag.
Snacket om laget har nästan alltid handlat om den fantastiska förstafemman. Visst, man har haft bra bredd i många år, men någonstans har det ändå känts som att det är upp till förstafemman att kliva fram i de avgörande och mest skarpa lägena för att det ska gå vägen för storlaget.

Falun har världens bästa målskytt i Alexander Galante Carlström, världens bästa kreatör i Rasmus Enström och världens bästa back i Emil Johansson.
Men det handlar inte bara om förstafemman längre.
De är fortfarande fantastiska, men det är inte längre de som som ensamma springer runt med dalalagets öde hängande på ryggen.
Tidigare har det känts som att förstafemman har fått spela så mycket de orkar för att det är de som ska göra det.
Så är det inte i år.
Visst spelar stjärnorna mycket, visst levererar spetsarna, men gardet bakom spelar mer än de någonsin (?) gjort sedan Falun blev en stormakt, och det har gett Falun en ny dimension. Förstafemman kan ha en dålig dag – man kan vinna ändå, för de andra kedjorna gnistrar också.
Kolla bara på linan med Casper Backby, Johannes Larsson och Alexander Hallén – landslagsklass på alla tre och Johannes Larsson är så bra.
Kolla bara på linan med Simon Palmén, Simon Cederström och glimrande yrvädret Omar Aldeeb – den kedja som jag skulle vilja påstå varit slutspelets mest underhållande sedan de sattes samman.
Falun har världens bästa spelare.
Falun har världens bästa bredd.
Regissören Thomas Brottman, hjärnan bakom Faluns fantastiska spel, har lyckats trycka ner alla toppspelare i ett och samma lag och fått alla att dra åt samma håll. Det är bara att lyfta på hatten.
Jag medger att jag trodde att Storvreta skulle kunna skrälla i den här semifinalen. De regerande mästarna brukar ha en förmåga att kliva upp i de skarpaste lägena, har ett gäng fältherrar som älskar slutspel och just Falun brukar ju plocka fram det allra bästa ur laget. Det gjorde det inte den här gången.
Man hade inga svar alls.
Den största stjärnan var inte den största stjärnan.
Om bredden är Faluns styrka, så är den Storvretas akilleshäl.
Storvreta som för övrigt är enda lag i semifinalspelet som kört övervägande med två femmor. Frågan är om det är möjligt i framtidens innebandy. Falun, Växjö och Mullsjö har haft fantastisk bredd – vilket betalat sig. När Kim Knudsen nu sitter och skissar på nästa års lag så bör han nog kalkylera med en tredjefemma av högt SSL-snitt.
Det har redan Falun.
Därför är de i final igen.
Mot uppstickaren och finalrookien Växjö – som har just bredden som adelsmärke och ett mentalt övertag med tre raka segrar att luta sig mot.
Det blir en höjdare.

***

2634 personer såg matchen mellan Falun och Storvreta.
3128 personer – nytt publikrekord för en enskild slutspelsmatch på damsidan – såg matchen mellan Kais Mora och Täby i Smidjegrav Arena.
Totalt såg alltså 5762 personer live-innebandy i Dalarna den här skärtorsdagen. Plus en och annan som följde det via webbsändningar.
Fantastiskt.
Även om det var gratis inträde i Smidjegrav Arena och gratis är gott, så springer ju inte folk och gör saker hela tiden bara för att det är gratis – utan det finns en inneboende publikpotential i innebandyn som bara är skrapad på.
Det var ju dessutom 2456 personer i Umeå Energi Arena och såg Iksu mot Pixbo tidigare i veckan. Förvisso också fri entré, men ändå.
Vad fick rekordpubliken idag se?
Kais Mora – som precis innan matchen presenterade tunga värvningar i form av Frida Bäfve, Uppsala, och Amanda Öhman, Dalen – lyckades till slut plocka hem den tredje semifinalen, men det var med små marginaler.
Nu jobbade ju sig Anna Wijk in i poängprotokollet också.
Hon skickade påpassligt in 1-0, spelade fram till Johanna Holmboms matchvinnande 3-2-mål och skyfflade dessutom in 4-2 i tom bur – så hon fick både första och sista ordet inför storpubliken.

Den här matchserien är rafflande.
Täby vänder nu hem – och är ju blytunga hemma i Tibblehallen, så det skulle inte förvåna om man utjämnar serien där.
Inför serien tippade jag fem matcher och att hemmaplansfördelen skulle avgöra till Kais Moras fördel.
Det tipset står kvar.

Djärva beslutet tog laget till toppen

av Jonas Gustavsson

6-5 i dem femte semifinalen – och sammanlagt 4-1 i matcher – mot Mullsjö förkunnar faktum:
Växjö är i sin första SM-final någonsin.
Jag var inne på det efter förra matchen, när man slet åt sig en 3-1-ledning och bara var en enda seger från SM-finalen, och fördjupar mig i den fråga som jag avslutade med då:
Vem hade trott det för fyra år sedan när klubben äntrade SSL som nykomling?
Ja, utanför klubben var det nog ingen.
Resan klubben gjort är fantastisk.
Från nykomling till finallag på bara fyra år.

Historien om Växjö är berättelsen om en klubb som gått sina egna vägar och där ett djärvt beslut ligger till grunden för framgången.
Ett beslut som kunde satt SSL-existensen på spel, men som var nödvändig för att bli en maktfaktor.
Efter att ha gjort två starka debutår i SSL, där man gick till slutspel båda åren, så valde klubben nämligen att göra en på förhand riskfylld generationsväxling, en rejäl omstrukturering av truppen, där totalt nio spelare lämnade – bland dem ett knippe riktigt rutinerade lirare, inte minst poängspelare som Linus Jämtdal, Jesper Sankell och Rikard Hessmer och ryggradsspelare som Kristoffer Widlundh och Kim Kulich – och där man plockade in ett gäng unga, lovande lirare.
Någonstans tror jag att klubben kände att man hade kommit till vägs ände med den trupp man satt på, skulle man ta nästa steg som klubb, avancera i tabellen och bli ett slutspelshot på allvar, var man tvungen att bygga något helt nytt.
Något nytt som man ville forma själva.
Generationsväxlingen hade börjat redan säsongen innan, men det var 2015 som den fullbordades.
Coachen Niklas Nordén har tidigare berättat att han kände en viss oro då, att man faktiskt kunde riskera sin SSL-existens genom förändringen, men att man ändå var tvungna att renovera för att kunna ta nästa steg.
Växjö behövde aldrig vara oroliga för sin SSL-status.
Den satsning som man var beredda att ha tålamod med slog ut i full blom omgående.
En fjärdeplats ifjol.
En andraplats i år.
En slutspelsresa som nått hela vägen till Globen.
Det djärva beslutet lade grunden – men hade aldrig fungerat om man inte lyckats så väl med att skola och förädla alla de unga spelare som man valde att plocka in och sätta sin tilltro till.
Man har inte värvat färdiga stjärnor – förutom Eero Kosonen och någon lirare till – utan man har plockat in lovande spelare som man sett en utvecklingspotential i, som man gett verktyg och förutsättningar att lyckas.
Kolla på spelare som André Andersson, Markus Jonsson, Valdemar Ahlroth, Ludwig Persson, Oliver Johansson, Niklas Ramirez, Eddie Granberg… alla med ett frågetecken i pannan när de kom till klubben, men som nu alla är fullfjädrade SSL-lirare – flera dessutom landslagsaktuella – och som tillsammans med en liten klick kärnspelare (Johan Roos, Eric Roos, Filip Kjellsson) bär laget på sina axlar.
De har vuxit med förtroendet de har fått.
Främsta anledningen till att allt det här blivit en succésaga?
Arkitekten Niklas Nordén.
En ledare som brinner för innebandy och utveckling, som sprudlar av entusiasm och innovativa idéer, som kan omvandla teori till praktik.
Han var en av dem som drev på det djärva beslutet att göra den där generationsväxlingen.
Han visste vad han gjorde.
Uppenbarligen.

***

Utstationerad på andra uppdrag igår när Falun sopade dit Storvreta på bortaplan och tog ledningen med 3-1 matcher.
Blir finalparet i Globen klart redan imorgon?
Det är mycket som talar för det.

En klubb med en fantastisk resa

av Jonas Gustavsson

Efter ett par matcher där det mesta av snacket efteråt handlat om saker utanför sargen – banderoller och vandaliserade bilar – så handlade det fjärde mötet mellan Mullsjö och Växjö om det som hände innanför de svarta plastbitarna.
Där var det plast på yppersta nivå.
För vilken underhållning vi blev bjudna på.
Den där extrema hettan mellan spelarna, tjafset efter avblåsningarna, finns fortfarande inte riktigt där, men det spelar ingen roll – för nu är det spelet som talar.
Som det talade idag.
Det var full fart från första till sista tekning och med tanke på alla chanser som skapades så kunde det ha blivit 20-20, men både Benjamin Löfdahl och Eero Kosonen svarade för smått osannolika insatser, radade upp spektakulära räddningar och var närmast nog övermänskligt bra i målburarna.
Det var verkligen kalas – och så mycket som hände:
Isaac Roséns soloprestation när han gjorde 1-0 i boxplay, ett utvisningshattrick av Henrik Olofsson i en enda period, ett skott i krysset av Niklas Ramirez som inte kunde vara mer i krysset, ett vackert volleymål av Pelle Tarenius, ett Filip Kjellsson-friläge där klubban gick av, en David Gillek-chans i slutet där Eero Kosonen gjorde en räddning som inte borde finnas.
Det var bara att njuta.
Växjö vann med 6-4 till slut och sett till spelet så var smålänningarna lite skarpare, lite distinktare, lite rappare.
Det var ingen tvekan när Växjö vände på spelet, när passningarna gick – samtidigt så kändes det ibland lite överkonstruktivt, lite osäkert i Mullsjö. Hemmalaget tog någon tiondel mer på sig i beslutsfattandet.
Men.
Det är extremt små marginaler som skiljer.
Det är bara att se på slutet. Växjö ledde med 5-4, sedan hade David Gillek ett öppet läge på vid bortre stolpen och Gustav Svensson fick en estrada i mitten, men Eero Kosonen lyckades mota båda de bollarna med spektakulära räddningar.
Närmare 5-5 kunde det inte bli utan att bli 5-5.

Men någonstans är det ändå ingen tillfällighet att Växjö smet från Nyhemshallen som första semifinallag 2017 att sno en bortamatch, för i ett slag mellan två lag där bredden står före spetsen, så har Växjös bredd varit lite bredare än Mullsjös bredd så här långt.
Idag personifierat av Niklas Ramirez.
Det 22-åriga fartfenomenet – jag undrar fortfarande vad han klockar på 100 meter – hade skaffat en ny klubba och passade då på att sopa in sitt första SSL-hattrick någonsin. Snacka om att välja sina tillfällen.
Växjö är nu bara en seger från en historisk SM-final.
En klubb med en fantastisk resa.
Ni som kan er historik kanske kan rota upp motsvarande succésagor – men det Växjö gjort de senaste åren är inget annat än otroligt:
Man gick upp i SSL 2013.
Man har gått till slutspel under alla år sedan dess.
Nu, under blott fjärde SSL-året, är man otroligt nära en SM-final.
Att det är svårt komma upp som nykomling i SSL är väldokumenterat. Det är svårt att värva spelare när man är grön i sammanhanget, det är knivskarp konkurrens när man ska etablera sig, det är oerhört tufft att ta sig till slutspel och det tar tid att bli ett etablerat slutspelslag.
Växjö har struntat i allt det där.
Gått sin egen väg.
Man har varit en raket sedan man gick upp.
Enda egentliga motgången var svepningen mot Dalen i kvarten ifjol, men det är ett ganska litet gupp på vägen under en fantastisk framgångssaga.
En seger från en SM-final.
Vem i Växjö, eller innebandy-Sverige förresten, hade trott det sommaren 2013?

Släppte punktmarkeringen – och vann

av Jonas Gustavsson

Jag ber om ursäkt för er som tröttnat på Anna Wijk-ältandet (ni som inte orkar mer kan sluta läsa här), men vi får dra det en vända till:
Mycket av snacket inför semifinalserien mellan Kais Mora och Täby har ju handlat om just Anna Wijk.
Täbys punktmarkering av stjärnan i en match i höstas, som sändes i teve, fick mycket uppmärksamhet eftersom Täby i allmänhet, och utnämnda plåstret Therése Andersson i synnerhet, lyckades så bra med att plocka bort världens bästa spelare från matchbilden och därmed gjorde Kais Mora handlingsförlamade.
I första semifinalmatchen valde man att punktmarkera Anna Wijk igen. Hon blev poänglös, men man torskade matchen med 4-2.
I andra semifinalmatchen valde man att inte punktmarkera Anna Wijk. Hon blev poänglös, men man vann matchen med 5-3.
Nu ska vi inte dra i de stora spakarna efter en enda match, men någonstans rinner det ner till en gammal sanning:
Bättre att fokusera på sig själva än motståndarna.
Anna Wijk-fokuset har varit kul, det har satt en krydda på serien, har skapat diskussion.
Täby har snackat öppet i media om att planen är att neutralisera Anna Wijk eftersom man då också neutraliserar Kais Mora.
Men det har varit väldigt mycket Anna Wijk och väldigt lite om sig själva från Täby-håll, kan jag uppleva.
Nu struntade man helt enkelt i Anna Wijk.
Någonstans var det nog befriande för hela Täby.
Jag snackade med Jennifer Stålhult – giganten som dunkade in tre bollar i andra semin och iklädde sig den stora matchvinnarkostymen – efter matchen och hon ville inte erkänna att det varit för mycket fokus på Anna Wijk, men medgav att man fick bättre struktur i sitt spel utan en punktmarkering.
– Det blir ganska rörigt med en punktmarkering. Nu ville vi bara ha ett disciplinerat försvarsspel, sa hon.
Med andra ord:
Mer fokus på sig själva, mindre fokus på Kais Mora.
Någonstans tror jag att det till slut är ett vinnarkoncept.

Man ska så klart scouta motståndarna, ha koll på deras idéer, taktik och specialteams – Lars Jedheim är bra på det där – men det får inte bli för mycket heller, och grunden måste alltid vara det egna spelet.
Nu är det 1-1 i matcher – och det skulle inte förvåna om det här slaget går till fem matcher.
Tredje matchen spelas inte i Moras ordinarie hemmaborg Unihoc Arena, utan istället har man flyttat hela kalaset till hockeyarenan Smidjegrav Arena och hoppas på en stor publikfest.
Ett kul – och vågat – drag.
Kul, för det blir en bra inramning.
Vågat, för man lämnar sin trygga hemmaarena i en oerhört viktig match.
Till sist:
En match med och en match utan punktmarkering – men Anna Wijk har inte gjort en enda poäng i semifinalmatcherna hittills.
Anmärkningsvärt.

Så mycket kan det skilja på fem bollar

av Jonas Gustavsson

Falun vann första semin i Jalas Arena med 6-1.
Falun vann tredje semin i Jalas Arena med 7-2.
Två storsegrar på hemmaplan för det favoritstämpade dalalaget, två resultat med fem måls marginal – men ändå två vitt skilda matcher på flera sätt.
För det kan skilja mycket på fem bollar och fem bollar.
I den första semin var Falun överlägsna, den första perioden var magnifik och Storvreta kom undan med ett 0-4-underläge med andan i halsen, serieettans stjärnor hade stundtals lekstuga.
I den tredje semin var Falun bättre än Storvreta, men absolut inte fem bollar bättre. Uppsalalaget hade ett helt annat påslag än i den första matchen, stärkta av moralsegern i sin egen hemmamatch, och man gav Falun en rejäl match.
Det doftade ju faktiskt 2-2-kvittering där i den andra perioden och Storvreta skapade en hel del, men Johan Rehn i hemmakassen var riktigt vass. Det kändes verkligen som att det skulle smälla när Storvreta fick ett powerplay – och det gjorde det.
Men inte som väntat.
För istället för den där kvitteringen så kontrade Johannes Larsson – är mannen i sitt livs form? – in 3-1 i boxplay.
Ett mål som mer eller mindre avgjorde matchen.
Det kändes som det spräckte Storvretas ballong.
Visst, gästerna skapade en del i tredje, men man har förtvivlat svårt att göra mål i Jalas Arena.
Det har inte Falun.
Viktor Klintsten, som gjorde sin bästa match hittills i semifinalen och stundtals var bländande, gjorde en radda prakträddningar i inledningen av sista akten, men sedan orkade han inte.
Alexander Galante Carlström prickade in 4-1 i powerplay innan specielle slutspelsmålskytten Johan Fahlström – hans målsnitt i grundserie och slutspel går inte att jämföra de två senaste säsongerna – gjorde 5-1, och sedan var det inget snack om saken.
De sista målen i matchen kom under de tre och en halv sista minuterna och var mest av akademiskt intresse.
Falun är favorit i den här serien, spelar väldigt, väldigt bra – och då snackar jag inte bara om den stundtals gnistrande offensiven, utan också om den väldigt solida defensiven där man ligger rätt, täcker mycket skott och spelar uppoffrande.
Man gör skitjobbet helt enkelt.

Sedan har man bredd i produktionen.
Falun har tre kedjor som pumpar på i offensiven, som alla hamnade i målprotokollet i tredje semin. Man är inte beroende av sin bländande förstafemma utan det finns andra som kan leverera.
Det är också en tydlig kontrast mot Storvreta. Mästarna har levererat två starka arbetsinsatser efter den bleka inledningsmatchen, men produktionen framåt är alldeles för bunden till två spelare:
Henrik Stenberg och Jimmie Pettersson.
För gör de inte mål så finns det inte så mycket kvar.
Alexander Rudd blixtrade helt plötsligt, från ingenstans, till i den andra perioden nu, serverade några eleganta mackor till Albin Sjögren – men det resulterade inte i några tecken i poängprotokollet, och ska Storvreta ha en chans i den här serien så måste den där duon börja producera.
Men den största frågan:
Kommer Storvreta orka det här?
Man är det enda av de fyra semifinallagen som går konsekvent på två femmor – alla andra rullar på tre femmor och går sällan ner på folk. Bredd och ork känns som en nyckel i dagens innebandy.
Bredden har inte Storvreta.
Frågan är om man har orken.
En sak är säker:
Falun kommer inte slå av på takten.

***

Pixbo har gett Iksu en rejäl match i två matcher – men har fallit i båda.
I den andra semifinalen så lyckades Iksu vinna med 4-2 på bortaplan, men det var ett omdiskuterat mål som satte Umeålaget i förarsätet.
För var 2-1-målet korrekt?
Jag tycker det är närmast nog omöjligt att avgöra, trots att det har vevats ett gäng repriser.
Emelie Wibron brottade sig in på mål och bollen studsade sedan upp på Laura Manninen och in i målburen, grejen var bara att målburen var flyttad rejält och diskussionen handlade om bollen passerade linjen innanför stolpmarkeringarna eller inte.
Från de kamerabilderna som fanns var det omöjligt att säga.
Det hade behövts en kamera ovanifrån för att vara säker.
Nu dömdes det mål.

Det går ju inte klandra domarna heller.
Går det inte avgöra med en miljon repriser så är det inte enkelt att ta ett beslut på plan heller. De gick på sin uppfattning och det får man acceptera.
Det är verkligheten i innebandy.
Domarna dömer.
Målet var viktigt för matchen. Kanske inte helt avgörande, men det satte Iksu i ett 2-1-övertag som man sedan aldrig släppte.
Stekheta Amanda Delgado Johansson skickade in 3-1 och Cornelia Fjellstedt gjorde oerhört vackert 4-1, och Iksu vann till slut med 4-2 alltså.
2-0 i matcher.
Storfavoriten, som inte pallat pressen varken i Champions Cup i höstas eller i slutspelet i våras, är nu bara en vinst från en ny SM-final, den första sedan 2013.
Det svåraste som finns är att vinna den avgörande matchen – och Iksu har inte råd att underskatta Pixbo.
Men visst klarar Iksu det här.
Eller…?

Två tonåringar som har mognat

av Jonas Gustavsson

En banderoll och ett provocerande målfirande förvandlade en pyrande brasa till ett majbål mellan Mullsjö och Växjö i den andra semifinalen.
Men när serien bytte kostym, från Nyhemshallen till Fortnox Arena, så var den första känslan att det där bålet svalnat.
Inte till första matchens knappt skönjbara låga, men det var inte samma spirande hetta som senast.
Missförstå inte:
Den tredje kampen mellan Växjö och Mullsjö var en underhållande historia, en match med fart, fläkt och chanser, två lag som spelade bollen framåt istället för att spela back-pingis, det var svängande, det var jämnt, det var bara uddamålet som skiljde till slut när Växjö vann med 4-3 och tog ledningen med 2-1 i matcher.
Men jag saknade ändå den där riktiga hettan, den riktiga irritationen, den riktiga slutspelsrivaliteten.
Visst:
Eric Roos och Johan Roos hade sina dueller med David Gillek och Kim Ganevik, det blixtrade till ett par gånger, men känslan var att irritationen ebbade ut någonstans på vägen.

Inte ens när Henrik Olofsson delade ut en ful tackling på André Andersson så brakade det loss, vilket det borde ha gjort.
Jag menar inte att grabbarna ska kasta handskarna och slåss, men visst borde det svallat mer bland känslorna.
Kanske har spelarna kopplat på kylaggregatet i skallen för att inte dra på sig dumma utvisningar eller frislag.
Kanske var man påverkade av den svarta dagen.
Eller så är det något annat.
Något som Jesper Sankell, tvåmålsskytten och matchhjälten, hjälpte mig att sätta ord på: mognad.
Han kan själv symbolisera det där.
För två år sedan var Sankell inne på sin första sejour i Växjö och i kvartsfinalen ställdes han mot sin moderklubb Mullsjö. Han avgjorde den andra kvarten – och i samband med det vinnande 6-5-målet, inslaget i sista minuten, så valde han att göra en fattigmans Kim Ganevik: efter målet stirrade han provocerande mot Mullsjöklacken. Efteråt berättade han att det var ett svar på tal efter glåpord och hån som han fått ta emot av ett gäng personer bland sina gamla hemmafans.
Nu, två år senare, skrev Jesper Sankell om samma kapitel som matchvinnare, om än med lite mindre dramatik.
Och med ett helt annat efterspel.
Nu var det inte tal om att stirra på någon bortaklack.
Sankell är en spelare som brinner på planen, som gör allt för att vinna, men har varit ovanligt känslosval hittills i slutspelet.
Han talade om att han för två år sedan var en tonåring i behov av att visa tuppkammen, men att han är mer mogen idag, vill koncentrera sig på att spela innebandy istället för allt annat.
Kanske är det så att även Växjö och Mullsjö, liksom Jesper Sankell, är mognare som lag.
För två år sedan, när vi bevittnade en brännhet serie där både David Gillek och Johan Roos var under JN-luppen, så var det två uppstickargäng på väg mot toppen.
Två tonåringar i revolt mot innebandyjättarna.
Idag är det två etablerade topplag som möts, två tonåringar som klivit in i vuxenvärlden, som inte har samma behov av att tuppfäktas längre.
Nu låter man inte känslorna ta över, nu låter man innebandyn tala.
Det är underhållande.
Men vuxna är generellt lite tråkigare än känslosvajande tonåringar. Det är bara att acceptera, för det är en naturlig utveckling.

***

Nästan allt snack inför serien mellan Kais Mora och Täby har handlat om Anna Wijk.
Lars Jedheim, erkänd taktiker, har inte gjort någon hemlighet av att hans lag lagt fokus på att plocka bort just Anna Wijk.
Varför?
Man anser helt enkelt att Kais Mora ÄR Anna Wijk.
Därför var det både kul och uppfriskande att se Kais Moras motdrag – nämligen att positionera Anna Wijk som back för första gången någonsin.
Hon blev förvisso poänglös – men hon var inne på de tre första målen framåt och Kais Mora tog en odiskutabel 4-2-seger.
Kais Mora visade också att man har mer än Anna Wijk.
Johanna Holmbom var väldigt bra, inte minst, och det är ju ett privilegium att kunna stoppa in en lirare som Mira Wickman som center istället för Wijk. Även om man sorterade om lite, så hade Kais Mora en strålande förstafemma.

Då spelade inte Amanda Wall eller Malin Andréason, de främsta målmaskinerna normalt sett, inte reguljärt heller – så det finns mer att ta av.
Det här är en kamp mellan två fantastiska förstafemmor (Jedheim valde ju att bänka flera av sina storstjärnor i sista perioden) – men också en taktisk kamp som kommer bli väldigt intressant.
Lirar Anna Wijk back i nästa match också?
Vad har Lars Jedheim för motdrag?
Spännande fortsättning följer.

Bättre än alla Storvretas drömscenarion

av Jonas Gustavsson

Den andra semifinalen mellan Storvreta och Falun var slutspelets bästa match hittills.
Punkt.
Det var en match som hade allt:
Känslor, intensitet, vackra mål, fula mål, otroliga mål, galna svängningar, ett jättedrama i slutet – och ett slut som inte kunde ha skrivits bättre.
För vem, förutom en och annan enögd Falunsupporter, kan hävda att det inte kändes så rätt att giganten, veteranen, matchens lirare och kaptenen Mattias Samuelsson blev den som fick sätta punkt för en episk kväll med ett skott som var hårdare än hårdast.
Ett skott som inte handlade om muskler eller teknik, utan om vilja.
För vilja var något som symboliserade just härföraren Mattias Samuelsson den här kvällen.
Han var den som satte ord på Storvretas besvikelse och svaga prestation i den första semifinalen, som blev viral med sitt arsel-uttalande, som uppriktigt sa att allt bara var skräp.
Han var den som genom handling ledde vägen i den andra semifinalen, som visade en enorm hunger och vilja, som gick i bräschen för mästarna.
Gränsen mellan syndabock och hjälte är ibland hårfin.

Mattias Samuelsson var matchens gigant, men det var också han som slog den indianare som en från utvisningsbänken framstörtande Johan Fahlström oerhört vackert kunde sprätta in till 7-5 (var hans kastade klubba i backen en pik på Mattias Samuelssons identiska aktion vid 3-4-målet…?), ett mål som då kändes avgörande för matchen.
För vem trodde då att Storvreta skulle resa sig?
Inte många.
Förutom Storvreta i allmänhet, och Mattias Samuelsson i synnerhet.
Uppsalalaget kvitterade via dubbla mål i sex mot fem-spel, båda gångerna med Jimmie Pettersson som målmästare. 7-7-bollen kom med bara sju sekunder kvar.
Sedan så klev han fram då.
Mattias Samuelsson.
Med ett viljemål.
Det var liksom som att inget kunde förstöra den här kvällen för honom.
Det här var det bästa som kunde hända för matchserien – hade Falun vunnit så hade det nästan känts omöjligt för Storvreta att komma tillbaka. Nu är det istället en högintressant fortsättning som väntar.
Men detta var inte bara en livsviktig seger för Storvreta som betydde 1-1 i matcher, sättet segern kom på kunde inte ha blivit bättre.
För ur Storvretaögon blev det här bättre än alla drömscenarion.
Jag menar:
Man kom till spel utan kuggen Robin Nilsberth.
Man startade matchen betydligt bättre än i första matchen (vilket kanske inte var så svårt), men hamnade ändå i ett 1-4-underläge.
Man lyckades vända matchen till 5-4-ledning, men släppte in ett mål med bara 23 sekunder kvar av mittperioden.
Man fick 5-7 i baken mitt i tredje perioden, efter ett misstag av härföraren Mattias Samuelsson.
Trots allt detta, trots att man kom in i matchen med en usel prestation i ryggen, trots att man hamnade i en tidig brygga i första perioden där Faluns på snöret-spel från första matchen såg ut att hängt med på resan söderut, trots att man tappade sin ledning i slutet av andra perioden, trots att man bjöd Falun på 7-5-målet så lyckades man slå tillbaka och vinna.
Falun kändes oftare ha kontroll på det som hände, Storvreta åkte på tuffa baklängesmål – men ändå så lyckades man vinna.
Det tyder på moral, inställning och vilja – nu vet man att ingenting är omöjligt.
Falun var inte dåliga. Långt ifrån. Johannes Larsson var en gigant, kedjan med Simon Cederström, Simon Palmén och succén Omar Aldeeb var pigg, Johan Rehn svarade för några galna räddningar.
Men smaka på detta:
Världens bästa femma – med Rasmus Enström, Alexander Galante Carlström & Co – agerade avlastningsfemma under sista halvan av ordinarie tid. De spelade bara ett byte under de tio sista minuterna i andra perioden. I tredje perioden, fram till att Storvreta tog ut målvakten, hade de bara ett gäng ströbyten.
Det är bara världens bästa lag – för det har Falun på pappret, så klart – som har råd med sådan matchning.

***

Är det något lag som kan rubba Iksu över fem matcher så är det Pixbo.
Nu vann Iksu öppningsmatchen i semifinalserien med 6-2, men ska vi vara ärliga så bjöd Pixbo på ett par mål, hade vittring vid 2-3-läget i andra perioden, och hade de fått in 3-3 där så kanske det hade kunnat bli en annan match.
Istället smällde Amanda Delgado Johansson in sitt tredje mål för kvällen när hon dunkade in 4-2.
En boll som inte såg helt otagbar ut för Sara Hjorting.
Efter det där målet orkade inte Pixbo riktigt ta sig tillbaka i matchen, Frida Norström kunde via ett eget initiativ lirka in 5-2 innan Corin Rüttimann gjorde 6-2 i tom målbur.
Fördel Iksu, således.
Som hade landslagsforwarden Sofia Joelsson på bänken från start.
Det är bara storfavoriten som har råd med en sådan bänkning.
Mest anmärkningsvärt annars?
Så klart att coachen Jonas Eliasson inte var på plats. Dubbelt flygstrul gjorde att han missade matchen och tvingades följa inledningen av semifinalspelet på hemmaplan.
Ett tufft avbräck för mästarinnorna så klart.
Eliasson är ju en energibomb i båset.
Nu försökte han delta i coachningen via telefon – och det blir ju inte alls samma sak.
På lördag är han närvarande igen.

Med tanke på det Pixbo stundtals visade upp ikväll, så känns det inte alls omöjligt att man kan rubba Iksu på hemmaplan.
Som sagt, är det något lag som kan störa Iksu över fem matcher så är det utan tvekan Pixbo.

Banderollen som gjorde brasan till ett majbål

av Jonas Gustavsson

Jag ska klargöra min åsikt direkt:
Jag tycker inte att banderollen med texten ”Spotta nu då!” som ett gäng Växjöfans, iklädda ponchos, höll upp efter den första perioden i Nyhemshallen var speciellt passande, och Växjös officiella twitterkonto var också rappa att delge att man tog avstånd från den, om än med en luddig motivering.
För er som inte kan historiken:
Mullsjös Kim Ganevik anklagades för att ha spottat mot en bortasupporter efter den femte kvartsfinalen mot Linköping, en aktion som fångades på film, som han blev avstängd två matcher för och som han sedan bad om ursäkt för.
Innebandy är ingen stor publiksport där det finns stora klackar som drar igång stämningen och jag välkomnar mer hetta på läktarna, mer hets mellan fansen, men det ska göras på rätt sätt.
Att uppmana någon att spotta är inte rätt sätt.
Även om den ironiska undertonen är tydlig så är budskapet förkastligt och inget som innebandyn borde vara stolt över.
Att ha hållit upp en banderoll med texten ”här nere är papperskorgen” med en pil mot spelargången (Kim Ganevik hävdade ju först att han spottade i en papperskorg) hade varit humor och en pik på rätt sätt för mig.
Det här var det inte.
Jag kommer troligen – och är väl redan – att bli stämplad som humorbefriad småbarnspappa på familjeläktaren, men det kan inte hjälpas.
Jag tycker helt enkelt inte att uppmaningar att spotta på folk – hur ironiska de än må vara – passar innebandy.
Ja, det passar ingenstans.
Men det är jag.
Dock:
Det går ju inte att blunda för att den där banderollen var som att kasta in ett stort övertorrt vedträ i en puttrande brasa och förvandla det hela till ett alldeles för tidigt anordnat majbål.
Inte bara för den här matchen, utan för hela matchserien.
För det var ju tack vare – det erkänner jag – den där banderollen som den där grinigheten som vi skrikit efter, som vi grävde efter bland all bomull i första matchen, bolmade upp.
Kim Ganevik kunde inte besinna sig när han skyfflade in 5-4-målet i andra perioden utan sprang fram till Växjöklacken och jublade, ett tilltag som kostade honom en utvisning på 2+10 minuter för osportsligt uppträdande.

Den där aktionen var som att vrida upp spisplattan från ljummet till stekhett, för sedan började det likna den matchserie som vi förväntat oss.
Någonstans får vi ändå tacka den där banderollen och Kim Ganeviks måljublande för att det här kommer bli en matchserie att minnas.
Hur gick det då?
Ja, efter det där Johan Roos-målet fram till 5-5 under det powerplay då Ganevik nötte trä – och hade långa diskussioner med Växjöspelare i allmänhet, och coachen Niklas Nordén i synnerhet – så gjorde inte gästerna några fler kassar.
Backgiganten Kasper Hedlund sköt 6-5 i sista minuten av andra – ett av sina tre mål för kvällen – och det greppet släppte sedan inte hemmalaget, som vann slutperioden med 3-0 efter att ha rullat in ett par bollar i tom bur i slutet.
Ett oerhört viktigt trendbrott för västgötarna som därmed bröt den fem matcher långa förlustsviten mot Växjö och plockade sin första seger mot rivalen sedan sjunde kvarten för drygt två år sedan.
Efter 740 segerlösa dagar mot Växjö så har Mullsjö nu brutit ner den där barriären, skrämt bort det där spöket, fått bevisat för sig själva att man faktiskt kan slå rivalen från grannlandskapet.
Växjöfansen lyckades provocera och få Kim Ganevik ur balans, men det var Mullsjö som förvaltade hettan bäst till slut.
Bålet är tänt.
Nu är det bara att njuta av hettan.

Sida 14 av 59
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB