Efter första semin mellan mellan Falun och Storvreta så är det bara att kasta upp ett klassiskt Rasmus Enström-citat för att beskriva första perioden:
Full pung!
För det var verkligen plattan i mattan från start för Falun i den här matchen där serieettan fullkomligen körde över storrivalen från Uppsala både spel- och målmässigt, där 4-0-ledningen efter 20 spelade minuter var i klar underkant, där hemmalaget sköljde över desorienterade gäster, där de vackra drömmålen avlöste varandra.
Kontrasterna i spelet var lika starka som kontrasterna mellan Faluns svarta tröjor och Storvretas vita tröjor.
Målskyttarnas målskytt Alexander Galante Carlström sköt 5-0 och första femma-vikarien Casper Backby kontrade in 6-0 i mittperioden, och även om Falun inte gnistrade på samma sätt i andra och tredje perioden så hade man full kontroll.
Eller rättare sagt:
Storvreta hade inget att svara med.
Vilket statement av Falun alltså.
Man satte ner foten och man gjorde det rejält.
Det var faktiskt en överkörning.
Det var dessutom inte bara stjärnorna som gnistrade, utan det var en ”doldis” – om man nu kan kalla honom det – som höjde de flesta ögonbrynen.
Omar Aldeeb, den allsvenske poängmaskinen från Strängnäs, har bara gästspelat ett par gånger i Falun under säsongen och klampade nu in i sin första SM-semifinal och lirade som om han aldrig hade gjort något annat.
Jonas Fahlströms fantastiska lasermacka från backplats hittade hela vägen fram till Aldeeb som sopade in 1-0, ett vackert mål som öppnade ketchupflaskan.
21-åringen kunde skickat in ett antal bollar till – han visade energi, vilja och hade ingen tanke på att ta en undanskymd roll bland all glitter och glamour i stjärnspäckade Falun.
Det kan ha varit så att vi såg en ny stjärna födas.
Killen har ju allt:
Speeden.
Fräckheten.
Namnet.
Att Omar Aldeeb vågar ta ut svängarna så, vågar spela med det modet, visar vilket självförtroende som finns i Falun.
Har Storvreta någon chans i den här matchserien?
Absolut.
I början av februari fick jag uppdraget av den här rosa tidningen att plocka fram min guldkandidat. Valet? Storvreta. Anledningen? Ja, jag tyckte att Storvreta var det lag som fått ut minst av sitt kunnande dittills, och det faktumet kvarstår alltjämt. Att det finns en gigantisk potential är det inget snack om.
Första semin mot Falun blev en käftsmäll på flera sätt:
Chockstarten.
Viktor Klinten utbytt.
Robin Nilsberth skadad.
Enda målet man gjorde kom på en straff som inte skulle ha varit straff.
Men:
Någon lär någon gång ha sagt att ska man förlora så ska man förlora rejält. Förlorar man med små marginaler, med uddamålet, är det lätt att falla in i en falsk trygghet och skylla på otur, någon stolpe eller något annat, men blir man överkörd så finns bara en sak: självrannsakan.
Storvreta är ett sårat rovdjur, och sådana brukar vara livsfarliga.
Oavsett hur överkörda Storvreta blev nu, oavsett hur iskall en trevande Alexander Rudd såg ut, oavsett hur lätt Falun kunde stressa sönder uppspel och passningar, oavsett hur virriga Vreta-backarna såg ut när Faluns förstafemma etablerade tryck, oavsett hur mycket Viktor Klintstens huvud hängde där på träbänken, så är det bara 1-0 i matcher till Falun.
Det är lätt att glömma.
Sex (?) matcher återstår.
Falun har bjudit upp till dans.
Nu är det upp till Storvreta att dansa med.

Ett sydsvenskt rivalmöte som det brukar gnistra om.
Småländska Växjö mot västgötska Mullsjö.
Men när vi summerade den första semifinalen var det varken en smålänning eller en västgöte som var mest omtalad.
Det var inte ens en svensk.
Det var en finsk vägg.
Växjös keeper Eero Kosonen, av många utpekad som världens just nu bästa målvakt, var fenomenal, speciellt i första perioden, och höll nollan 53 minuter och 49 sekunder innan han tappade – ja, tappade – in Gustav Svenssons boll.
Men det kunde den finske landslagsettan kosta på sig.
För innan dess hade han alltså varit strålande, räddat sina backar som hade gummiarmar i första perioden och checkades sönder av virvlande Mullsjöforwards som fick en uppsjö med gratislägen, men som stoppades av hemmamålvakten.
Hans spel i första perioden, där Växjö kunde smita undan med en sett till spelet överraskande 2-0-ledning, var grunden i Växjös 6-3-seger.
– Det gick okej, sa han efteråt.
Eero Kosonen är ingen citatmaskin som skapar löpsedlar, han är en spelare som låter spelet tala.
Det gör han förbannat bra.
Mullsjö var inte lika givmilda i defensiven som Växjö under första och bitvis av andra perioden, men när man väl bjöd på något så var Växjö hänsynslösa.
Niklas Ramirez och Oliver Johansson snodde varsin boll och spelade fram Manuel Engel som gjorde både 1-0 och 4-0, det andra målet bara sekunder innan andra pausvilan och en psykologiskt blytung kasse.
Växjös effektivitet var en helt annan än gästernas.
För om vi ska vara ärliga:
Eero Kosonen var strålande i två och en halv period, men Mullsjö var inte distinkta i sina avslut. Man hamnade sällan i de riktigt farliga ytorna, avsluten kändes lite stressade – och framförallt kändes man långsamma i många lägen.
Vände hem istället för att gå framåt.
Sökte passning istället för rappa skott.
Fanns en osäkerhet?
Mullsjö har faktiskt inte besegrat Växjö sedan den där sjunde och avgörande kvartsfinalen för drygt två år sedan då man avslutade en intensiv, het och otroligt underhållande matchserie med att vinna med utklassningssiffrorna 11-3.
Första mötet säsongen efter slutade med kryss, sedan har Växjö vunnit fem raka matcher, den första semifinalen inkluderad.
Det var inte konstigt att man inte ville göra misstag i första semin, men i den viljan kanske det blev en tankeloop för mycket, lite för mycket ”safe”-spel.
Efter 1-5- reduceringen, och framförallt efter 2-5-målet, så såg vi dock ett annat Mullsjö. Ett lag som efter att fått hål på Kosonen såg ut att ha fått lite tro tillbaka, som satte fart på bollen, som vågade ta direktskotten (kolla Kasper Hedlund, till exempel). Visst, det är lätt att släppa på handbromsen och bara köra när man inte har något att förlora sista tio minuterna, men ändå.
Det är så där Mullsjö måste spela.
Men vad fantastiskt det är med innebandy:
När Valdemar Ahlroth pangade in 5-0 med ett patenterat powerplayskott elva minuter in i tredje perioden så kändes matchen stängd. Men så funkar det inte när det gäller plast. Efter noll mål på en evighet så fick Mullsjö in två bollar på mindre än en minut, och sedan ytterligare en boll – och då var det över tre minuter kvar. Det är konstigt. Nästan alla innebandymatcher blir rafflande till slut, fast man inte tror det.
Det här blev inget undantag.
Till sist:
Var inte det här ett väldigt snällt Växjö-Mullsjö-möte?
Det var oväntat lite heta dueller, oväntat lite heta diskussioner, oväntat lite blixtrande ögon.
Jag tror knappt jag såg Jesper Sankell slå ut armarna i sin karakteristiska uppgivenhet eller David Gillek slänga iväg sitt leende mot domarna som mellan raderna skriker ”ge dig för, fan” en enda gång.
Ja, Eddie Granberg såg nästan ut att be om ursäkt efter att ha knuffat David Gillek lite lätt över sargen.
Temperaturen kommer säkert att stiga i takt med att serien intensifieras, men det här kändes väldigt mycket bomull för att vara en första historisk semifinalmatch mellan två rivaler det brukar spraka om.

När det blev klart hur herrarnas semifinaler skulle se ut så frågade jag:
Har Gud själv haft ett finger med i spelet?
Hade han det så var han inte färdig i sitt regisserande av den här säsongen.
Rekordpublik i Tibblehallen fick se Täby sätta punkt för en fantastisk matchserie mot Endre i den femte och avgörande matchen där det blev en 4-3-seger, och därmed blir semifinalerna på damsidan så här:
Iksu – Pixbo.
Kais Mora – Täby.
Två riktiga supersemifinaler.
Och, precis som på herrsidan, det bästa som SSL kan bjuda på just nu.
Sedan är det två kamper med olika teman.
Iksu mot Pixbo har ju varit en följetong de senaste åren, inte minst sedan Andreas Harnesk och Jonas Eliasson blev tränare för respektive lag, för de har fyrat av ett och annat ordkrig även om det varit ovanligt svalt på den fronten just den här vintern.
Iksu hade ju åtta (!) raka torsk mot Pixbo inför den här säsongen, och Göteborgslaget, som på ett imponerande sätt vann SM-guld ifjol, har pekats ut som ett spöke för Iksu.
Under den här säsongen så bröt Iksu den negativa trenden och har vunnit båda mötena mot Pixbo – och man var dessutom betydligt vassare i serien överlag där man vann i överlägsen stil.
Iksu är tokfavorit den här säsongen men är det något lag som kan vinna över Umeågänget över fem matcher så är det just Pixbo, som har ett fantastiskt försvarsspel och ett enormt tålamod – två ingredienser som är ett måste. Dock så har man inte samma spets framåt som ifjol, något som kanske ändå blir lagets fall till slut.
Kais Mora mot Täby har inga djupa historiska traditioner, men är ett möte som kryddats den senaste tiden.
Lagen möttes ju i kvartsfinal ifjol, ett möte som krävde fem matcher för att avgöras, och där Kais Mora till slut vann den femte kvarten med 3-2 efter ett segermål av Moa Tschöp – samma Moa Tschöp som nu lirar i Täby.
I höstas så vann Täby mot Kais Mora efter att ha satt backen Therése Andersson som plåster på superstjärnan Anna Wijk, en punktmarkering som skapade rejält med rubriker eftersom Täby visade att det går att stänga ner världens bästa centermotor.
Så visst har det börjat odlas lite skav mellan de här lagen.
Det är dessutom en kamp mellan två superfemmor, den ena ledd av drottningen Anna Wijk, den andra ledd av arvtagerskan Jennifer Stålhult. En match i matchen som med största sannolikhet blir avgörande.
Precis som på herrsidan så är det grundseriens fyra bästa lag som gör upp i semifinal.
De bästa mot de bästa.
Det blir inte bättre än så.

***

Så här tror jag det går i semifinalerna:

Iksu – Pixbo: 3-1 i matcher
Är det något lag som kan slå superfavoriten Iksu över fem matcher så är det just Pixbo. De regerande mästarinnorna har förvisso tappat slagkraft, framförallt offensivt, jämfört med ifjol, men har ett försvarsspel och ett tålamod som mycket väl kan bryta ner Iksus gnistrande stjärnkollektiv. Dock så har man tappat det mentala övertag som man tidigare haft mot Iksu. Laget hade åtta raka vinster inför i år, men har förlorat vinterns två möten. I och med att Iksu visat att man faktiskt kan slå Pixbo så tror jag också att man pallar pressen och vinner den här serien.

Kais Mora – Täby: 3-2 i matcher
Kvartsfinalserien mellan de här två lagen ifjol var högdramatisk och det krävdes fem matcher för att skilja dem åt. Det skulle inte förvåna om det blir fem matcher igen – och precis som ifjol så blir nog hemmafördelen det som tippar över vågskålen till Kais Moras fördel. SSL:s två bästa förstafemmor ställs mot varandra, en match i matchen som kommer få serien att gnistra rejält. Mest intressant: har Täby ork för att kunna stänga ner Anna Wijk över fem matcher? Känns tveksamt.

Har Gud själv haft ett finger med i spelet?
Man kan nästan tro det.
För kolla de här semifinalerna:
Falun-Storvreta.
Växjö-Mullsjö.
Jag vill påstå att det där är det bästa som SSL kan bjuda på gällande underhållning idag.
Efter ett oväntat trött kvartsfinalspel – som SSL av någon outgrundlig anledning vill vattna ur ännu mer med att införa åttondelsfinaler, eller socialslutspel som vi säger på SHL-språk – där det vid sidan om serien Mullsjö-Linköping inte alls blev den förväntade nerv som det fanns potential för, så kommer semifinalerna att bli något helt annat.
Garanterat.
Kvartsfinalspelets behållning var utan tvekan serien mellan Mullsjö och Linköping. Den var fantastisk, kryddad av en magisk Game 7 med en för innebandy närmast nog osannolik inramning i Nyhemshallen.
Nu väntar två matchserier som har potential att bli ännu mer underhållande.
Semifinalerna bjuder på två rivalmöten som det glöder om.
Hetare blir det inte.
För vad slår rivaliteten mellan giganterna Falun och Storvreta som prenumererat på SM-guld de senaste åren, som har en djuprotad historik, en extra tagg i sidan efter Alexander Rudd-gate?
Vad slår rivaliteten mellan södra grannarna Växjö och Mullsjö som alltid bjuder upp till heta, känsloladdade och stundtals överaggressiva möten, en rivalitet som vuxit med åren och som nådde absoluta kokpunkten i kvartsfinalspelet för ett par år sedan?
Idag har vi inga derbyn i Stockholm, ett derby mellan Storvreta och Sirius som det inte sprakar om, ett västkustderby mellan Pixbo och Warberg som tappat kraft med Warbergs stagnering, derbyn i Skåne och Umeå som är för färska för att skapat de sprakande rivaliteterna.
Nej, Falun-Storvreta och Växjö-Mullsjö är det bästa vi kan bjudas på i SSL just nu.
Två matchserier som det kommer spraka om.
Både på och utanför plan.
Det kommer spruta adrenalin ur öronen på spelarna, det kommer ges 110 %, och lite till, i varenda duell, varje mål kommer bli så otroligt viktigt.
Det kommer bli mentala spel, verbala utspel och säkerligen ett och annat ärende till JN.
Det kommer dessutom vara välfyllt på läktarna.
Jag skulle inte bli förvånad om det går till sju matcher i båda serierna.
Vi minns ju den fantastiska semifinalen mellan just Falun och Storvreta ifjol, ett slag över sju matcher där Storvreta sedermera tog hem det hela.
Vi minns ju den fantastiska kvartsfinalen mellan just Växjö och Mullsjö för två år sedan, ett slag över sju matcher där Mullsjö sedermera tog hem det hela.
Snuddar de här semifinalerna vid de glödheta matchserierna så har vi något fantastiskt att se fram emot.
I år har man dessutom gjort om schemat – så att inga matcher i de båda serierna krockar med varandra. Ifjol så spelades exempelvis femte och sjätte semin i de båda serierna samma dag – och hade båda serierna gått till sju matcher så hade de krockat också, om jag minns schemat rätt. I år spelas inga semifinalmatcher (i alla fall inte enligt det preliminära schemat) samma dag. Så bra, så rätt. Det är varje innebandynörds rätt att inte missa någon semifinalmatch.
Semifinalerna i år betyder ytterligare en sak:
Vi kommer få se ett nytt lag i SM-final.
Växjö eller Mullsjö.
Det känns fräscht, det känns logiskt 2017.
Samtidigt så kommer Falun eller Storvreta att vara där – igen. De enda två lagen som vunnit SM-guld de sju senaste åren.
Oavsett hur semifinalerna går så blir det en stormakt mot en uppstickare.
Därmed har vi också en kanonfinal att se fram emot.
Oavsett vilka som möts.

***

Hur går det i semifinalerna då?
Jag har gått igenom lagen, satt plusbetyg på lagdelarna, satt fingret på vad som talar för och emot, samt tippat serierna i en PLUS-låst artikel:
Glödheta semifinaler- så här bra är lagen

Wow.
Linköping gjorde det igen.
För andra matchen i rad vände man ett 2-3-underläge till en 4-3-seger.
Den här gången väntade man dock inte till sista sekunden, utan det var hela två och en halv minut kvar när segermålet kom.
Matej Jendrisak svarade för en grym prestation när han brottade sig fram och vräkte upp 3-3-bollen i nättaket, och sedan lastade Tobias Gustafsson iväg en strumprullare som på något sätt letade sig in bakom Benjamin Löfdahl.
Men vad sjukt små marginaler det är.
Kasper Hedlund dunkade ju in 3-2 för Mullsjö i powerplay i mittperioden och i den tredje tvingades Linköping flytta upp i jakt på en kvittering, och Mullsjö hade en radda vassa spelvändningar.
Det var närmast nog ett under att västgötarna inte fick in någon boll där.
Men Robin Laakso var omutbar.
Istället kom alltså vändningen under de fem sista minuterna.
En forcering iscensatt av Matej Jendrisak.
Martin Karlsson har alltid varit den store härföraren i Johan Astbrants lag, den som ska gå i bräschen, men han är inte den störste ledaren längre – det är maskinen Matej Jendrisak. Bjässen är motorn i laget, den som alltid visar störst vilja i de viktigaste lägena, den som kliver fram när kniven dallrar mot strupen.
Det var han som fixade segermålet senast.
Det var han som sköt 3-3-målet nu.
Det östgötska ångloket med tjeckisk märkning har en förmåga att dra med sig resten av vagnarna.
Efter tre raka Mullsjö-vinster, två efter sudden och en med uddamålet, där man varit bättre spelmässigt samtidigt som Linköping spetsar hade svårt att komma någonstans så kändes det inte som att den här matchserien, som jag själv var med och hajpade från start, skulle bli den där episka holmgången som många trodde.
Men så har det blivit.
Serien har vuxit efterhand och Linköping med den.
Ett Linköping som slutat låta Mullsjö ha så mycket boll och roffat åt sig mer tid med taktpinnen.
De senaste matcherna har detta varit fantastisk underhållning.
Den innehåller allt: fart, teknik, fysik, känslor och rafflande avgöranden.
Och:
Det krävs en Game 7 för att skilja lagen åt.
Nu har dessutom Linköping svängt över den mentala pendeln åt sitt håll.
Det är en gammal sanning att innebandymatcher avgörs under de tio sista minuterna, och där har Linköping varit överlägsna de två senaste matcherna.
Oavsett vad det står med tio minuter kvar i den sjunde och avgörande matchen nere i ett kokande Nyhemshallen, så vet Linköping att man har chansen – samtidigt som Mullsjö vet att man darrat i det läget två gånger om.
Game 7 kommer bli något alldeles extra.

***

Iksu – check!
Kais Mora – check!
Pixbo – check!
Pixbo fixade som tredje lag en semifinalbiljett på damsidan och man gjorde liksom Iksu och Kais Mora det genom att svepa sin motståndare.
Unga och orutinerade, men tekniska och spännande, Rönnby orkade helt enkelt inte bryta ner systemstarka Pixbo.
I den tredje kvarten hade Pixbo taktpinnen hela vägen, även om Rönnby bet sig kvar hela tiden och lyckades peta in bollar vilket gjorde att man hade kontakt och fortsatt hopp.
Men när Isabell Krantz lastade in 5-2-bollen från halva planen efter knappt halva den sista perioden så kändes det klart.
Att Rönnby skulle få in tre bollar till mot Pixbo kändes som en utopi – och så blev det inte heller.
Pixbo vann till slut med 6-2.
Rönnby har gjort en kanonsäsong, en bra bit över förväntan, och kan ha ett nytt storlag på gång under förutsättning att man får behålla alla unga spelare som tagit enorma kliv under säsongen. Spelare som Izabell Rydell och Jonna Sjöberg är otroligt bra – två talanger som bara växer.
Pixbo vidare alltså.
Tar Täby serien mot Endre så blir det Pixbo mot Iksu i ena semifinalen, medan Kais Mora och Täby gör upp i den andra. Snacka om två kanonserier.
Men Endre vill säkert ha fler ord med i det där.

***

Vi hälsar också Jönköping på herrsidan och Telge på damsidan välkomna tillbaka till SSL.
Båda säkrade sina avancemang ikväll.

Oj, oj, oj.
Vilken galet dramatisk avslutning det blev på matchen mellan Mullsjö och Linköping och östgötarna lyckades alltså förlänga säsongen med en enda sekund kvar att spela.
Jovisst, hade 4-4-resulatet stått sig så hade det blivit övertid, men ändå.
Linköping avgjorde alltså efter 59.59.
Och så klart så var trollkarlen Christian Mattsson regissör bakom målet.
Han som den här säsongen inte alls nått upp till fjolårets fina form, som varit tämligen kall i slutspelet, som var bänkad hela tredje perioden i förra matchen och som inledde den här matchen i tredjekedjan.
Det var han som slog frislaget i hörnet med bara sekunder kvar.
Det var han som uppfattade att Matej Jendrisak hade yta bakom mål – sedan gjorde tjecken det otroligt bra när han snabbt vek in på mål, fick Kasper Hedlund att slå knut på sig själv, och tryckte in bollen.
Men det var Mattsson som öppnade för spelet.
Det där kan vara en assist, en aktion, som får igång Christian Mattsson – för det är en av lirarna som måste leverera för Linköping framöver om man ska överleva den här kvartsfinalserien.
Jag frågade honom om bänkningen senast och starten i tredjekedjan idag.
– Ingen kommentar, sa han.
Det är inte svårt att dölja besvikelsen hos honom.
Sedan fyllde han på:
– Men det är inte min bästa säsong. Så kan jag säga kort och gott. Det har speglat av sig på slutspelet också. Jag har inte levererat så mycket som jag tänkt mig.
Det finns så mycket innebandy i honom.
I den form han hade under våren ifjol är det inte många spelare som slår honom på fingrarna gällande offensiv briljans.
Faktiskt.
Annars var det här ju en match där Linköping verkligen fick jobba i en brant uppförsbacke.
Inte bara för 1-3-underläget i matcher på förhand.
I mitten av första perioden fick keepern Henrik Qvist matchstraff efter att ha måttat ett knytnävsslag mot en liggande Tobias Utterberg – men Linköping städade av den femman otroligt bra.
Sedan låg man länge under med 1-2 och när man väl lyckades få in 2-2-bollen så dröjde det bara en och en halv minut innan Mullsjö gjorde 3-2.
Men trots de här sakerna så hittade Linköping en väg tillbaka.
En väg att vinna.
Nu blir det en sjätte kvartsfinal i Linköping på onsdag.
Den här moralsegern lär ha pumpat in rejält med självförtroende hos östgötarna – så kanske, kanske får vi den där serien över sju matcher som vi så suktat efter.
Just det.
Christian Mattsson fyller ju år idag.
Han firade med en viktig assist som gav en viktig seger.
Det första jag sa när jag ringde honom var: ”grattis på födelsedagen”.
– Du är nog den ende som sagt det idag, sa han.
– Ingen annan har sagt det.
Schyssta lagkamrater säger jag.
Men det blev nog en ganska bra födelsedag ändå.

***

Täby lyckades studsa tillbaka och utjämna matchserien mot Endre till 1-1 i matcher.
Men det satt långt inne.
Endre hade 2-0 i andra matchen, men Täby lyckades komma tillbaka och ta ledningen med 3-2, innan Sara Steen utjämnade till 3-3.
Det tog matchen till övertid och straffar.
Där avgjorde Täby.
Man satte tre av fyra straffar.
Endre satte ingen.
Inget snack alls där alltså.
Moa Tschöp skyfflade in två av målen i matchen, Täbys två första, och satte den sista straffen som förkunnade Täby-segern.
Täby som hade bytt målvakt. Landslagskeepern Emelie Frisk fick nöta trä och Alexandra Durling ersatte med den äran. 22-åringen var strålande, inte minst på straffarna.
Täby har därmed snott tillbaka hemmafördelen.
Men den här kampen känns öppen.
Jag var ju överraskad över att Täby valde Endre – och Moa Tschöp erkände att hon blivit överraskad över hur bra Endre varit hittills.
– De har varit bättre än jag trodde, bättre än de var i serien. De är ett par snäpp upp. Det måste vi också se till att bli, sa Tschöp.
Spännande fortsättning följer.

***

Pixbos försvarsspel var grunden till SM-guldet ifjol.
Pixbos försvarsspel är också grunden i lagets spel den här säsongen. Man har förvisso släppt in sju mål på två matcher mot Rönnby, men man har faktiskt bara släppt till 20 skott på två bataljer.
Det är bara drygt tre skott per period.
Fantastiskt bra.
Andra matchen vanns med 6-4 på bortaplan efter bland annat dubbla mål av Linda Andersson.
Därmed har Pixbo 2-0 i matcher och chansen att stänga kvartsfinalserien på hemmaplan i veckan.
Den chansen tror jag man tar.
Det blir en svepning.

Nu lever förvisso serien mellan Mullsjö och Linköping vidare, men jag skulle vilja påstå att kvartsfinalerna varit en besvikelse.
Eller så hade jag för höga förväntningar.
Det har inte alls blivit de där jämna och nervbitande serierna som jag hade hoppats på.
Istället har topp-4-lagen varit en klass bättre än sina motståndare.
Rakt igenom.
När det faktum att Helsingborg lyckades sno en match av Falun känns som den största positiva överraskningen i slutspelet hittills så känner man sig lite berövad på konfekten.
Växjö mot Pixbo blev ju inte spännande alls. Det var dessutom inget spelmässigt högt underhållningsvärde.
Jag trodde absolut att Pixbo skulle stå upp bättre mot Växjö, även om jag trodde att smålänningarna skulle ta serien till slut. Nu blev det en ensidig historia där Växjös bredd raderade ut Pixbos iskalla stjärnor.
Storvreta mot Dalen kanske var lite mer spännande, men det var inget högt spelmässigt underhållningsvärde där heller. En kamp i tålamod mellan två lag som mer eller mindre tråkade ut varandra.
Att Dalen var trubbiga var ju ingen hemlighet, det har stått i tidningen hela 2017, men att man skulle vara så här trubbiga – bara ett enda mål framåt på två hemmamatcher – var ju sensationellt.
Mullsjö mot Linköping, som jag hajpade så mycket inför kvartarna, har förvisso varit underhållande under stora delar eftersom det varit många känslor inblandade, men jag trodde ändå att Linköping skulle vara betydligt bättre än man varit. Just nu känns det inte alls som det blir några sju matcher där, snarare känns det som att Mullsjö stänger den serien under söndagen.
Något annat skulle till och med vara överraskande.
Det gör i så fall att alla kvartsfinalerna avgjorts över fem matcher.
Snålt.
Pixbo, Dalen och Linköping har varit besvikelser i slutspelet, inte alls bjudit upp till den dans jag hoppades på.
Helsingborg snodde en match av Falun, det gör ju faktiskt skåningarna till min största överraskning i kvartsfinalspelet hittills.
Vilket säger en del.
Jag kanske är för negativ.
Men jag hade målat upp hetare och längre matchserier, och ju högre man klättrar på stegen med förväntningar, desto längre faller man ner.
Nu hoppas jag på hetare semifinaler.
Det tror jag vi får också.

***

Galen upplösning på matchen mellan Storvreta och Dalen så klart.
Storvreta tappade en 2-0-ledning till 2-2, och då, med två och en halv minut kvar, så skickade mästarna alltså in stjärnan Alexander Rudd för att ta den straff man slitit till sig.
Rudd som inte spelat på hela matchen på grund av migrän och nedsatt syn, som sov sig igenom hela den första perioden på en soffa, som inte ens hade skorna på sig.
Man undrade ju om ledarstaben också fått migrän.
Men det blev ju ett genidrag.
Det är nog bara Alexander Rudd som kan göra något sådant där. Som i det läget, med de förutsättningarna, kan klampa in och sätta en straff.
En straff som dessutom blev matchvinnande och som skickade Storvreta till semifinal.
Det var ett blixtrande slut på en matchserie som annars blixtrat ganska lite.
För det som blixtrat mest är väl händelsen med Robin Nilsberth och Johan Eriksson egentligen, för på plan har det varit ett tålamodskrig och ganska lite glamourinnebandy.
Dalens signum brukar ju vara just tålamod.
Men i den här serien hade Storvreta faktiskt mer tålamod.
Det tålamodet tror jag tar mästarna långt.

***

Falun stängde precis som väntat matchserien mot Helsingborg på ett tämligen komfortabelt sätt.
Falun är för jäkla bra på hemmaplan.
Bara kolla på statsen:
16-4 i skott och 3-0 i mål i första perioden.
14-4 i skott och 2-1 i mål i andra perioden.
Helsingborg ryckte upp sig i sista perioden, försökte verkligen, men 1-5-uppförsbacken var alldeles för brant.
Så fort man fick in en reduceringsboll så svarade Falun med ett nytt mål, så hemmalaget tog hela tiden bort udden av gästernas energi.
Vid ställningen 7-5 så hade Helsingborg lite, lite av den vittring som man så desperat eftersökte, men när Alexander Hallén gjorde 8-5 så kändes det helt klart.
Om det nu inte var det innan.
9-5 blev det till slut.
Skåningarna snodde en match i den här serien, där gjorde man dessutom det riktigt bra och vann rättvist, men i övrigt har det inte varit något snack utan seriettan Falun har varit en, två och tre klasser bättre.
Vilket man ska vara med det laget man har.

***

Jag tippade ju att Kais Mora skulle svepa ut Karlstad med 3-0 i matcher – och det tipset lever vidare.
Men det var med minsta möjliga marginal.
Det var bara 16 sekunder kvar att spela när Anna Wijk skottade och Therése Karlsson styrde in 4-4-bollen som tog matchen till övertid och straffar.
Jessica Eriksson, ifjol i just Kais Mora och som fått ett dundergenombrott i Karlstad, kunde avgjort under ordinarie straffar – men satte sin boll i stolpen.
Därmed blev det sudden-straffar.
Då klev Anna Wijk – stjärnornas stjärna – in och avgjorde.
Wijk som därmed hade klubban i alla fyra Kais Mora-målen och ledde dalalaget precis som hon ska göra.
2-0 i matcher till Kais Mora.
Nu blir det den där svepningen som jag tippade.

***

Det är bara att erkänna:
Matchserien mellan Iksu och Malmö är inte ens spännande.
Iksu är för bra.
Andra kvarten blev en karbonkopia på den första kvarten:
Ellen Rasmussen sköt 1-0 för Malmö – sedan vände Iksu på steken och tog en storseger.
Till slut så blev det 8-2.
Iksu har därmed vunnit de två första kvartarna med 16-3.
Det lär knappast bli mindre siffror i tredje kvarten.
Mest anmärkningsvärt idag:
Johanna Hultgren, som haft skadetrubbel, gick och hängde fyra påsar.
Starkt.

Alltså, hur många verktyg har Mullsjö proppat ner i sin verktygslåda?
Det verkar inte spela någon roll vilka verktyg som fattas när ett hantverk ska göras, utan då plockar man bara fram något annat och det funkar lika bra.
Just den där djupa verktygslådan har varit skillnaden gentemot Linköping hittills.
Det blev talande idag igen när Mullsjö 5-4-vann på bortaplan och seglade upp till 3-1 i matcher.
Redan efter några minuter så tappade man spelförande centern Sebastian Palmqvist på grund av ett matchstraff (något hårt, va…?). In kom Filip Wiklund, 18-åringen, och smackade in det så viktiga 3-0-målet.
I mitten av tredje perioden så linkade Johan Nygårdh av skadad. In kom askungesagan Pelle Tarenius, mannen som satt avtryck tidigare i den här serien men som på grund av konkurrensen fick börja vid sidan om.
Då saknade man dessutom spelare som Jesper Kivipaasi, Elias Isaksson och Joel Ingesson från start – men som sagt, det vimlar av verktyg i den där verktygslådan, och man kunde, både trots avbräcken från början och avhoppen under matchen, rulla på tre femmor hela vägen in i mål.
Imponerande.
Som om det inte var nog med den där överfulla verktygslådan, nu har man ju dessutom proppat ner veteranen Adam Fransson där. Han som lagt av, men som nu sagt att han ska vara med i hela slutspelet.
En massa alternativ blev därmed ännu fler.
Grunden till kvällens seger mot Linköping lades i andra perioden – tack vare två magiska passningar.
Kasper Hedlund la fram en macka till David Gillek som bara behövde sätta till klubban och vinkla in 0-1, ett rappt uppspel och en direktpassning av Kim Ganevik gav Isaac Rosén öppet läge att peta in 0-2.
De där två sistnämnda, Rosén och Ganevik, är stekheta. Frågan är om Ganevik någonsin varit så här bra.
Knappast troligt.
Mullsjös 2-0-övertag efter två perioder blev 3-0 genom omnämnde Wiklund i början av tredje, och det greppet släppte sedan aldrig västgötarna. Linköping närmade sig, men Mullsjö svarade hela tiden med nya mål.
Frustrerande för Linköping så klart.
Som inte alls har en lika djup verktygslåda att gräva i. I sista perioden valde man att gå ner på två femmor och bland annat bänka (om det nu inte var något annat…) trollkarlen Christian Mattsson. Det gav en effekt, man närmade sig, men det räckte inte hela vägen.
Att Oscar Hovlund, genombrottsliraren, dunkade in de två sista målen var lite talande för hemmalaget – för stjärnorna kliver inte fram, och har knappt gjort på hela serien.
Stjärnorna i allmänhet och Christian Mattsson i synnerhet måste börja leverera om Linköpings slutspelsresa inte ska ta slut redan i kvarten.
I övrigt:
Vilket stöd Mullsjö hade i sporthallen.
En stor tillrest klack, enligt uppgifter över 400 personer, satte verkligen färg på matchen.
Det är vi inte bortskämda med i innebandyn.
På söndag är det dags för femte matchen.
Då har Mullsjö mer än 400 supportrar i ryggen.
Stänger man matchserien då?

***

Jag pekade ju ut Endre som det gäng bland lagen fem till åtta som hade störst skrällchans i kvarten.
Men att man skulle åka till Stockholm och 7-3-vinna mot Täby i första matchen kunde jag inte förställa mig.
Endre hade 3-0 efter första, 5-1 efter andra, 7-1 efter halva tredje.
Matchvinnarnas matchvinnare Sara Steen skickade in tre av målen.
Jag såg inte matchen, men siffermässigt var det inget snack alltså.
Täby tappade därmed hemmaplansfördelen direkt.
Hemmalaget som haft en dalande kurva under hela 2017 – hinner man hitta höstens kalasform innan det är för sent?

***

Pixbo tog som väntat första kvarten mot Rönnby.
5-3 till slut.
Men skotten var överlägsna:
24-9.
Rönnby hade faktiskt bara ett enda skott på mål i den andra perioden, men då gjorde man mål.
Men då ledde Pixbo redan med 4-1.
När sedan Kajsa Högemark med 15 sekunder kvar av mittperioden gjorde 5-2 för Pixbo så stängdes matchen.
Tippar att det blir svårt för Rönnby att nypa någon match i den här serien.

Växjö blev första lag att kassera in en semifinalbiljett den här säsongen.
Sin första semifinalbiljett någonsin, dessutom.
4-0 i matcher mot Pixbo överraskar inte, men det imponerar.
Växjö har varit klart bättre.
I den fjärde kvarten blev också ett bevis för vad som skiljt de här lagen åt:
Bredden.
Valdemar Ahlroth har inte varit speciellt vass i kvarten och därför satte coachen Niklas Nordén helt enkelt lagets poängkung på bänken. Ändå ganska sensationellt att sätta en poängspelare av Ahlroths dignitet att värma trä, men Växjö har sådan bredd att man har råd att göra det.
Efter en period fick Ahlroth komma in, visade sitt fantastiska skott, bombade in dubbla mål i powerplay som betydde 3-1 och 4-1, och de målen avgjorde också matchen eftersom Växjö vann med 5-3 till slut.
Fingertoppskänsla av Nordén, men Växjös bredd gjorde också att han vågade göra det draget.
I Pixbo har stjärnor som Max Wahlgren, Patrik Malmström och framförallt Martin Östholm varit iskalla.
Men Per Tjusberg har inte kunnat bänka någon av dem – för vad finns det bakom dem?
Ingenting.
Pixbo har tvingats att försöka trycka igång sina spetsspelare genom att spela dem mycket – medan Växjö har kunnat använda andra verktyg.
Som en bänkning.
Växjö har malt på med tre femmor alla matcher, Pixbo har tvingats spela på färre spelare.
Som sagt, bredden var en av de stora skillnaderna.
Det är bara att gratulera Växjö.
Det var inget snack om att rätt lag gick vidare.
För Pixbo lever det hemska kvartsfinalspöket vidare. Den anrika storklubben har åkt ut i kvarten tre år i rad.
Än mer skrämmande blir statistiken när man bryter ner matcherna:
Pixbo har bara vunnit tre av femton slutspelsmatcher på tre år.
Det är riktigt uselt, faktiskt.
Än värre blir det med tanke på klubbens uttalade strategi de två senaste åren där man sagt att man hela tiden jobbar mot att leverera i slutspel.
Det har gett bakvänd effekt:
För två år sedan vann man två kvartsfinalmatcher.
Ifjol vann man en.
I år vann man noll.
Dags att riva och bygga nytt nu, Pixbo?

***

Det hälldes en dunk med tändvätska på matchserien mellan Storvreta och Dalen under dagen efter att Juridiska Nämnden kommit med beslut kring Robin Nilsberth och Johan Eriksson, där den förstnämnde friades helt för sin tackling mot huvudet på Alexander Bodén, medan Eriksson fick fyra matcher för sin hämnd-crosschecking på Nilsberth.
Hämndaktioner ska så klart straffas hårdare.
Spelare ska inte ta lagen i egna händer – det är domarnas jobb.
Därför känns inte fyra matcher helt oävet för Johan Erikssons räkning. Sådant där vill vi inte ha i innebandyn.
Däremot kändes det lite underligt att Nilsberth friades för tacklingen som, ur mitt perspektiv, var mot huvudet. Det känns också som att landslagsbacken inte gick på boll utan gick på kropp (eller knopp…), även om JN i sin motivering till beslutet har kommit fram till det motsatta.
Jag trodde den skulle ge ett par matcher.
Det skapade hetta i Dalen i alla fall, som rasade mot besluten inför matchen.
Men irritationen gav inte resultat på plan.
Hettan fanns inte riktigt där hos hemmalaget, kändes det som.
Storvretas tålamod har imponerat i hela serien mot Dalen, och nu tog man en 4-1-seger uppe i Umeå efter att backar (Jesper Berggren två, Mattias Samuelsson ett) bombat in de tre första målen.
Därmed har mästarna vunnit de två matcherna uppe i norr med den totala målskillnaden 9-1.
Man har alltså bara låtit Dalen göra ett enda ynka mål på sin egen hemmaplan (att det mål Dalen gjort var riktigt snyggt är nog en klen tröst för Jonatan Brolins manskap).
Det duger så klart inte.
Dalen har varit trubbiga hela våren, men frågan är om man varit så trubbiga som man är nu.
Storvreta imponerar och har 3-1 i matcher.
En seger från semifinal alltså.
Det trots att en spelare som Alexander Rudd – även om hans 4-0-mål nu var oerhört läckert – inte är i toppform.
Segern i den fjärde kvarten var dock dyrköpt. Både Victor Andersson och Nicklas Paulsson lämnade med skador. Vreta har inte samma djup i uppställningen som man hade ifjol, så man behöver ha sina lirare hela och friska.
Känslan:
Det blir bara en match till i den här matchserien.

***

Samma känsla gäller mellan Falun och Helsingborg:
Det blir bara en match till i den serien också.
Helsingborg hemma och borta i den här kvarten har varit som natt och dag hittills, men trots en bra prestation så orkade man inte lugga Falun i fjärde matchen där man föll med 3-7 i hemmaborgen, och skåningarna ligger därmed under med 1-3 i matcher.
Falun har varit brutala på hemmaplan i den här serien hittills:
9-2 i första matchen.
7-1 i tredje matchen.
Ska Helsingborg ta en match i Jalas Arena krävs något alldeles extra.
Ska man ta två, vilket man måste om man ska till semifinal, krävs ett mirakel.
Det kommer inte hända så klart.
Jag tror Falun avgör i nästa fajt.
Men man får ge Helsingborg hur man ändå stod upp i den fjärde kvarten. Det kändes som att Falun skulle glida ifrån när Emil Johansson efter en fin Rasmus Enström-passning gjorde 4-2 i mittperioden, men skåningarna bet tillbaka och Jonathan Nilsson 3-4-reducerade.
Efter Simon Palméns 5-3-kasse i powerplay i tredje perioden så hade Jonathan Skoglösa ett klockrent skott i stolpen.
Men Helsingborg orkade alltså inte hela vägen.
Alexander Galante Carlström passade ocså på att fira 600 poäng i SSL, bara dagar efter att vapendragaren Rasmus Enström firat samma milstolpe.
Det var dock inget supermål som gjorde att han nådde noteringen – utan en lobb i tom bur som betydde 6-3.
Sedan sopade han in 7-3 av bara farten också – hans 103:e poäng den här säsongen.
Enström och Galante Carlström ser bra ut, av det jag sett.
Det betyder mycket för Falun.
Det här tappar man inte.

***

Kais Mora vann med 4-2 mot Karlstad – men det var siffror som kunde ha varit mycket större om dalalaget hade varit helt påkopplade.
För det finns mycket mer kunnande i offensiven.
Att man ”bara” hade 4-0 efter två perioder skapade ju ändå lite nerv.
Inte mycket, men lite.
Karlstad skapade sina chanser i sista akten, hade några frilägen och Amanda Hill fick sträcka ut för att freda målmaskorna.
Det kom ett par reduceringsmål till slut också.
Men…
Karlstad var ändå aldrig riktigt nära.
Kais Mora var klart bättre – klart stabilare.
Anna Wijk visade helt okej form, var inblandad i alla målen – tre assist – och ledde styrkorna.
Men gladast var nog Johanna Holmbom.
Hon som skadade sig förra hösten, som missade VM och valde att lägga ner hela säsongen, men som sedan tog beslut om en ny satsning, gjorde comeback och som nu fick spela slutspelsinnebandy igen.
Hon såg sugen ut.
Bössan var laddad.
Hon bombade (ja, bombade) in både 2-0 och 3-0.
Hon blir ett viktig vapen i guldjakten.
Serien då?
Karlstad kan mycket väl ta någon match hemma där man är urstarka, men jag har svårt att se att man ska kunna ta någon match i Dalarna.

***

Iksu kommer att köra över Malmö i kvarten.
Det visste vi redan från start – och det fick vi också bevis för i den första matchen som spelades i Skåne, där Iksu vann med hela 7-1.
Visst, Malmö gjorde 1-0 genom Ellen Rasmussen (kolla in det målet, Rasmussen lyckas skjuta och hamnar sedan i Iksus bås där hon blir sittande på en stol medan bollen går in i mål, det ser komiskt ut) redan efter 24 sekunder – men sedan var det bara Iksu, Iksu och Iksu.
Kolla bara skottstatistiken:
42-8.
Det säger det mesta om hur det såg ut.
Det var klasskillnad, som det ska vara mellan de här lagen.
Men inget ont om Malmö, egentligen.
Man har ett bra lag och en superspets i Ellen Rasmussen.
Grejen är bara att Iksu är utomjordiskt bra och har ett par femmor med spetsar.
Många var bra i Iksu i den första kvarten – men det är framförallt kul att se hur Amanda Delgado Johansson, Julia Nordin och Alice Granstedt, tre spelare som haft stora skadeproblem, har varvat upp mer och mer. Spelare som under vinterns resa adderat ännu fler dimensioner till ett redan bra lag.

Ikväll drar damernas slutspel igång.
Då är frågan: finns det chans att vi får se någon skräll i kvartsfinalen?
Med skräll tänker jag mig då att något av de fyra bästa lagen – seriesuveränen Iksu, tre raka final-laget Kais Mora, utmanaren Täby och mästarna Pixbo – faller redan i slutspelets första runda.
Kanske.
Malmö, Karlstad, Endre och Rönnby har alla visat under säsongen att de under en bra dag kan sno poäng av topplagen.
Det handlar kanske inte i huvudsak om att lag fem till åtta nödvändigtvis är så pass mycket bättre i år, utan att topplagen – Iksu undantaget – kanske inte är lika vassa som de varit tidigare år.
Pixbo är ju klart försvagade jämfört med ifjol, Kais Mora har inte samma bredd som de hade för ett par år sedan, Täby har sitt bästa lag någonsin men breddmässigt är man ändå inte i klass med när Rönnby var som vassast.
Men oavsett om det är de längre rankade lagen som är bättre eller de högre rankade lagen som är sämre – eller både och – så är det tajtare mellan slutspelstoppen och -botten.
Var hittar vi det hetaste skrällaget då?
Jag är ganska säker:
Endre.
Jag var själv lite förvånad över att Täby valde Endre före Rönnby.
Endre och Rönnby har gemensamt att de tappat rutin och stjärnor till i år, men Endre har tydligare spetsar och fler matchvinnare – och jag tror man kan ställa till det rejält för Täby.
Mer än vad Rönnby hade mäktat med.
Endre har en strålande målvakt i Liisa Kokkonen, en härlig spelskicklighet på backplats och SSL:s kanske största matchvinnare i Sara Steen.
Tidigare har ansvaret i mångt och mycket lastats över på Anna Jakobsson och Corin Rüttimann, men med dem borta så är det laget Endre som står i fokus, och jag tror man kan skrälla mot Täby.
Täby som har en helt fantastisk förstafemma, som har skapligt understöd och en bra keeper i Emelie Frisk, men som ändå svajat under 2017 – och som dessutom är ett lag utan tung slutspelserfarenhet.
Jag tror Täby tar serien – tränaren Lars Jedheim vet hur man coachar lag till guld – men jag ser Endre som det lag med störst potential av lagen fem till åtta att skrälla i en kvart.
Malmö har så klart ingen chans mot Iksu.
Karlstad och Rönnby kan sno någon match vardera av Kais Mora respektive Pixbo, men inte mer än så.
Många pekar på Pixbo mot Rönnby som en ganska öppen serie, men jag tror Pixbo kommer stänga den hyfsat komfortabelt. Man har Sara Hjorting och en fantastisk backbesättning som inte kommer släppa igenom speciellt mycket, och tillräckligt med spets för att göra målen som krävs framåt. Rönnby med alla sina unga genombrottslirare saknar rutin för att dyrka upp Pixbo.
Tror jag i alla fall.
Att Adina Augustsson bränner slutspelet underlättar knappast för Rönnby heller.

***

Gjorde ju en stor spelarenkät inför säsongen.
Där pekades världens bästa spelare Anna Wijk ut som grinigast i SSL – läs mer om det, och mina tips i kvartarna, här:
Stjärnan utpekad som grinigast: ”Bäst då…”

***

På återhörande ikväll – då vi har hela fem slutspelsmatcher på menyn!