Inför säsongen så lyftes Höllviken fram som en potentiell överraskning.
SSL-spelarna i Sportbladets stora SSL-enkät inför säsongen, där 183 spelare svarade, var tydliga:
33,9 % trodde på Höllviken som årets överraskning.
Men nykomlingen har haft en tuff höst. Starten var okej, två segrar på fyra matcher, men sedan har det bara blivit en seger på elva matcher vilket gjort att skåningarna fastnat i botten av tabellen.
Innan VM-uppehållet föll man i jumbofinalen mot Karlstad.
Just nu är man sist och avståndet upp har vuxit till fyra poäng. Det positiva för Höllviken är dock att det finns hela tre lag inom den poängmarginalen, så det är absolut inte hopplöst att äta ikapp.
Men då måste man börja leverera poäng in.
Man har en radda nyckelmatcher i de kommande omgångarna. I de kommande fyra matcherna ställs man bland annat mot Warberg, Sirius och Thorengruppen, tre av lagen man har inom räckhåll, och känslan just nu är att Höllviken nog behöver vinna åtminstone två av de matcherna för att få riktigt häng i sammandraget.
Vad har inte klickat för Höllviken då?
Framförallt defensiven.
Tillsammans med bottenkollegan Karlstad släpper man in mest mål i serien och man har också seriens sämsta boxplay. Att tajta upp defensiven och släppa in färre mål måste vara prioritet just nu.
Jag har inte sett alla Höllvikens matcher, men av det jag har sett så har jag noterat ett kreativt och fyndigt lag som gärna går framåt, som gillar att skapa chanser, och som har spelare som kan leverera.
Christoffer Andersson, Skånes Kim Nilsson, har ju varit sensationellt bra.
Veteranerna Fredrik Sjöstedt och Mattias Andersson har gjort bra med pinnar.
Stjärnorna Johannes Wilhelmsson, Daniel Persson och Pontus Karlson har varit okej, men kanske inte så blixtrande som man ändå kanske hade trott. Karlson har brottats med sina fötter – och kedjan har också splittrats då och då, där oftast Wilhelmsson har fått flytta på sig.
Men som sagt, även om förstakedjan inte supergnistrat så är det inte offensiven som varit Höllvikens akilleshäl – det är defensiven.
Laget är hästlängder bättre än senast man var uppe i SSL. Har en helt annan stabilitet och är med i många matcher – men nu måste man också hitta sätt att omvandla sitt spel till poäng.
Nu klämtar klockan för Höllviken.
Warberg på söndag. Sirius och Thorengruppen inom kort.
Nu måste poängen börja ticka in.
Annars blir den här SSL-sejouren också ettårig.

***

Då är det dags att tippa helgens matcher och vi börjar med herrarna.

Lördag:

Höllviken – Warberg X: Snacka om viktig match i bottenstriden. Höllviken ligger sist och har fyra poäng upp till de tre närmaste konkurenterna, en skara som innehåller just Warberg. Höllviken har torskat fem raka matcher och har en risig form, men jag tror absolut man kan knycka pinnar av Warberg som spelat åtta raka matcher utan att ta någon trea, och som kanske känner en viss osäkerhet med tanke på att den nya tränarlösningen ännu inte är presenterad. Doftar kryss.

Falun – Sirius 1: Det här är en match som egentligen bara ska kunna gå på ett vis och ett bollrullande Falun, där Jonas Adriansson uppges göra comeback, bör kunna ta den här matchen hyfsat komfortabelt om man kommer upp i nivå. Att man haft ett knippe spelare på VM tror jag spelar mindre roll. Sirius bröt sin långa förlusttrend precis innan VM-uppehållet, men får svårt här.

Storvreta – Dalen 1: Svårtippad match, då Storvreta varit riktigt bra hemma på sistone och där Dalen varit riktigt bra borta – så det kan gå lite hur som helst. Samtidigt går det inte blunda för att Uppsalalaget sitter på en bredare spets, och det bör kunna ge utslag, även om det inte kommer bli några gigantiska siffror. Noterbart är att Ketil Kronberg gjort mål i sex (!) raka matcher.

Pixbo – Mullsjö X: Pixbo körde över Mullsjö i SSL-premiären, men det har flutit en del vatten under broarna sedan dess, och inte minst Mullsjö har steppat upp allt eftersom under hösten. Västgötarna har poäng i åtta raka matcher och jag tror att den sviten lever vidare även mot Pixbo där det blir minst en pinne. Noterbart är att matchen spelas i Partille Arena.

Söndag:

Thorengruppen – Karlstad 1: Thorengruppen har varit blystarka på hemmaplan i höst där man tagit poäng i fem av sju matcher. Umeålaget kommer in i den här matchen med två raka vinster i ryggen, har brutit ner sitt bortaspöke och har börjat växa i SSL-kostymen – så jag tror absolut man kan lugga Karlstad också. Värmlänningarna har växlat upp under hösten, men är fortfarande en bra bit från så bra som man trodde att de skulle vara inför säsongen.

Helsingborg – Växjö 1: Sju hemmamatcher och poäng i samtliga. Det är facit för Helsingborg som gjort en riktigt bra säsong så här långt. Växjö, som ju toppar en haltande tabell, har också varit bra. Smålänningarna har fördel av att redan ha skakat loss benen efter uppehållet då man spelade mot Linköping i torsdags, men skåningarnas hemmastabilitet borde ändå bli avgörande här. Daniel Johnsson har gjort åtta mål på de tre senaste matcherna – har han konserverat målformen över VM-uppehållet?

Damerna!

Lördag:

Warberg – Karlstad 2: Warberg gick till uppehåll med dubbla förluster med totala målskillnaden 3-27. Blytungt så klart. Det är tveksamt om nykomlingen repar mod till hemmakampen mot Karlstad och känslan är att gästerna tar den här fajten. Värmländskorna har förvisso inte vunnit en enda bortamatch i höst, men det känns som det kan vara läge för ett trendbrott här.

Söndag:

Endre – Pixbo X: Ifjol förlorade Pixbo en enda match efter ordinarie tid, och det var mot Endre, så det är ett motstånd som man lär tagga till extra mot. Endre står på tre raka nederlag och är nere i en formsvacka, men är tillräckligt bra för att lugga Pixbo på poäng på hemmaplan. En ganska öppen match på förhand, känns det som – så drar in ett kryss.

Kalmarsund – Kais Mora 2: Kalmarsund väntar alltjämt på sin första seger för säsongen och det känns ytterst tveksamt att den skulle komma hemma mot seriefyran Kais Mora som varit bra på slutet, och där många av de offensiva spetsarna – inte minst Anna Wijk – uppvisat bra form. Allt annat än en tvåa vore en megaskräll.

Linköping – Tyresö-Trollbäcken 1: Viktig match i bottenstriden, där både Linköping och TT står på elva poäng och är ovanför nedflyttningsstrecket, men där Warberg på nio pinnar jagar bakom. Laget som vinner den här matchen skapar sig rejäl fördel i streckkampen. Linköping har börjat vinna en del på slutet och jag tror man tar den här matchen också. Inte minst Amanda Ljunggren – sex mål på fyra matcher – är i fin form.

Iksu – Malmö 1: Malmö är i bra form med fyra raka segrar, där man framförallt stramat upp försvarsspelet och blivit tajtare överlag. Att möta Iksu på bortaplan är dock den största utmaningen i serien, och även om skånskorna inte är chanslösa så ska det mycket till för att hemmalaget inte ska ta det här. Umeålaget har fem raka segrar och är i strålande målform med 48 gjorda kassar på de fem matcherna.

Täby – Uppsala 1: Att Täby fick stryk mot hemmastarka Karlstad senast var ingen megasensation, men att det rann iväg till hela 8-2 var anmärkningsvärt. Det lär vara ett revanschsuget lag som tar sig an Uppsala, och jag tror också man tar den här matchen. Gästerna har bara vunnit en av de sex senaste matcherna och har sviktande form.

Rönnby – Dalen 1: Rönnby har sopat helt rent på hemmaplan hittills i höst och även om sviten någon gång kommer att brytas så känns det inte som att det blir mot Dalen som är tämligen bleka just nu. Umeålaget har bara tagit två trepoängare på hela säsongen, och båda kom i början av säsongen och på hemmaplan. Borta har man haft det tufft. Rönnby tar det här.

***

Ser fram emot en intensiv helg!

Ikväll fick vi ett nytt bevis på varför innebandy är en sådan underbart sport.
Alla vet det – ändå blir vi hänförda varje gång:
En match är a-l-d-r-i-g slut förrän slutsignalen går.
Att man aldrig lär sig.
Jag hade ju redan kommit på vad jag skulle skriva om när Matej Jendrisak skickade in 3-2 i powerplay med knappa tre minuter kvar. Första SSL-matchen någonsin i tjeckisk teve och tjecken Jendrisak kliver in och avgör.
En idé som förstärktes när Växjö med bara 26 sekunder kvar drog på sig dubbla utvisningar.
Men.
En match är a-l-d-r-i-g slut förrän slutsignalen går.
Växjö lyckades mirakulöst kvittera till 3-3, trots att man hade två man utvisade, trots att det var mindre än halvminuten kvar. En stenhård passning som via foten på Oliver Johansson letade sig in i mål.
Ett klassiskt skitmål – men ett mål.
Det är galet vad det går att göra i innebandy.
Det är aldrig kört liksom.
Sedan var det ju komiskt att det var utvisningarna som både blev Växjös himmel och helvete i den här matchen. Matej Jendrisak gjorde ju mål i powerplay, Oliver Johansson kvitterade i boxplay och sedan avgjorde Martin Hovlund i powerplay på övertid.
Skön revansch för Hovlund, som ju hade duellen framför mål med Johansson vid 3-3-målet.
Annars?
Joakim Ström gjorde smygcomeback i Linköping eftersom laget hade en hel del avbräck. Duracellkanin, som var så bra i slutspelet i våras, höll ju på att måla nästan omgående också, men hans skott tog i insidan i stolpen. Bäst i hemmalaget var annars VM-backen Tobias Gustafsson som såg ut att ha konserverat VM-finalformen på ett imponerande sätt.
Noterbart:
Växjö toppar SSL-tabellen. Okej, den haltar en hel del och Växjö har spelat två matcher fler än konkurrenterna, men ändå. Smålänningarna är verkligen ett lag för toppen den här vintern.
Oliver Johansson har öppnat ketchupflaskan, dessutom. Skåningen var en sensation ifjol när han värvades från schweiziska ligan och var strålande som centerankare i Växjös tredjeformation. I höst har det inte gnistrat lika mycket, och han flyttades också upp som forward ett tag.
Men sedan han fick tillbaka centerrollen har det lossnat. Tre mål på tolv matcher innan, nu sex mål på fyra matcher.
– Det var intressant att spela forward, jag fick prova lite nytt. Men jag trivs bäst som center, sa han när jag pratade med honom.
– Nu vet jag inte vad som hänt. Jag har aldrig varit en målskytt. Det är nog lite tillfälligheter. Vi har fått bra snurr i vår femma men ingen vill skjuta, så jag har fått göra det lite.
3-3-målet klassificerade han som höstens skönaste.
– Men också fulaste, sa han.
Men de räknas de också.

***

Uppsnack inför den intensiva helgen imorgon.

Snackade med Mattias Samuelsson inför finalhelgen i VM.
Då sa han:
– Det bästa med VM är när det håller på att ta slut.
Han syftade till att det är i slutet av VM de roliga matcherna spelas.
Jag säger samma sak, men med en annan baktanke.
VM-slut betyder SSL-omstart.
Nu kan vi återgå till vardagen, till de vanliga innebandyscenerna, till världens bästa liga. För mig är SSL innebandyns flaggskepp, inte landslaget eller VM, även om det har sin charm också.
Det är i SSL det händer.
I helgen brakar det loss ordentligt – men torsdagen bjuder på en trevlig aptitretare i form av Linköping mot Växjö.
Övergången från VM till den matchen är tämligen mjuk, får man säga.
Svenske VM-backen och finalsensationen Tobias Gustafsson ställs återigen mot finske guldmålvakten Eero Kosonen. Ja, vi hittar ju spelare från alla de fyra bästa nationerna i matchen, då även Linköpings Matej Jendrisak och Milan Tomasik, Tjeckien, samt Växjös Manuel Engel, Schweiz, finns med.
Rena VM-återföreningen faktiskt.
Matchen då?
Ja, det känns helt öppet. Visst, det skiljer en hel del i tabellen där Linköping är åtta och Växjö tvåa, men båda uppvisade fin form innan uppehållet där Linköping tog poäng i åtta raka matcher och där Växjö tog fyra raka segrar.
Laget som konserverat sin form bäst lär vinna den här matchen.
Det vimlar av skickliga spelare i lagen och det kommer bli en högoktanig match men den roligaste duellen hittar vi nog i båsen. Linköpings Johan Astbrant och Växjös Niklas Nordén är coacher som säger vad de tycker, inte slätar över något med bomull och som kommer elda på den här fajten en hel del.
För övrigt:
Båda de där tränarna är nog av uppfattningen att domarnivån i SSL borde justeras till internationell nivå.
Det är jag också.
VM-innebandyn bjöd på fler närkamper och mer flyt i spelet än vad SSL har gjort under hösten, så jag hoppas att det blir en justering av direktiven till nästa år.
Det hade gjort SSL (ännu) mer attraktivt att titta på.

Drömmen om ett nytt svenskt VM-guld gick i kras – men mitt i virrvarret av bedrövade svenskar så fick turneringen i lettiska Riga ändå ett värdigt slut.
Det går att sitta här och skriva om svenska stjärnor som var osynliga och lirare som inte vågade ta för sig i de avgörande lägen – men jag tycker istället att det är värt att hylla en av de största.
För på ett sätt kan det inte bli finare än så här.
Finland bärgade historiens tredje VM-guld efter en dramatisk och nagelbitande match som fick avgöras på straffar – och i centrum för hela kalaset stod den störste genom alla tider: Mika Kohonen, 39.
Den finske härföraren spelade sitt tionde VM – tangerat rekord – men fick inleda finalen på bänken.
Ett överraskande beslut.
En mardröm för honom själv.
Men allt blev en saga.
Den evigt unge speldirigenten fick kliva in när allt stod och balanserade på knivseggen, när allt skulle avgöras.
Det mest ärrade av alla finska lejon slog en fantastisk straff och blev en av de stora matchvinnarna för Finland.
Vördnaden för den störste av alla var också tydlig när kaptenen Tatu Väänänen direkt lämnade över bucklan till Mika Kohonen som först av alla fick höja trofén till skyn och befästa det finska guldet.
Finsk innebandy är och har alltid varit Mika Kohonen.
Tidernas största SSL-dominant blev i somras klar för en återkomst till svensk innebandy efter ett år i Finland. Han kritade överraskande på för Helsingborg och skapade direkt stora rubriker.
Samtidigt var många frågande kring hur bra han är fortfarande.
39-åringen fick under SSL-upptaktsträffen inför säsongen stå och försvara sin ålder, sin kropp och sin drömmar, men det var tydligt att han själv hade stark övertygelse om både sig själv och sina lag.
Han sa att hans lags målsättningar var hans egna målsättningar. Han skulle vinna VM-guld med Finland och SM-guld med Helsingborg.
Många såg förvånade ut när han sa det.
Alla utom Mika Kohonen själv, som mest såg förvånad ut över att alla andra såg förvånade ut.
Nu står han där med VM-bucklan i handen, inte ett resultat av att hans Finland egentligen är bättre än Sverige, men ett resultat av den tro som bland annat Mika Kohonen har utstrålat. För honom fanns inget annat än ett VM-guld.
Finland är rättmätiga världsmästare. Lejonen vågade mer när det skulle avgöras. Var klart bättre i sudden death och under straffläggningen var det inget snack. Finland och Mika Kohonen var kliniska.
Sverige var inte så bra som man kan vara och vågade framförallt inte tillräckligt mycket för att vinna. Kim Nilsson hade ett gyllene läge i sudden death. Ett friläge. Det var där guldet skulle skjutits hem.
Men det här var inte Sveriges final.
Innan det här nederlaget hade förbundskapten Jan-Erik Vaara a-l-d-r-i-g förlorat en VM-final.
Han var med i de två första VM-turneringarna som spelades och lirade då hem guld både 1996 och 1998 som spelare.
Han tog 2005 över ett damlandslag som kraschat i VM i Singapore där det bara blev en bronspeng, och ledde sedan damerna till tre raka guld: 2007, 2009 och 2011.
Han tog 2011 över ett herrlandslag som torskat dubbla VM-finaler mot Finland och som blev utraderade i en kokande Hartwall Arena 2010, och förde herrarna till två raka guld: 2012 och 2014.
Men alla sagor har ett slut.
För Jan-Erik Vaara slocknade sviten i Riga 2016.
På samma scen som Mika Kohonen satte punkt för ytterligare ett sagolikt kapitel.

Spelet som hackat i de givna gruppspelssegrarna, överkörningen av Tyskland i kvarten, de bitna nagelbanden innan propplösningen i semin mot Schweiz – snart är allt glömt och försvunnet.
Det som diskuterats och ältats den senaste veckan är bara små vägbulor på den motorväg som lett fram till den här VM-finalen som vi alla visste att Sverige skulle spela.
En svensk VM-historia i innebandy rinner alltid ner till finalen, den avgörande guldmatchen. Det är den som blir måttstocken för turneringen, den matchen som utser syndabockar eller hjältar.
Det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar Kim Nilssons signatur i rekordböckerna (han är numera poängbäste svensk någonsin blågult), torskas finalen mot Finland så blir allt stämplat som ett misslyckande.
Sverige mot Finland i VM-final.
För nionde gången totalt. För sjätte gången i följd.
Det blir inte så mycket bättre än så i innebandysammanhang.
De blågula rösterna är överens om vad som kommer att avgöra den här finalen: det fysiska spelet.
För fyra år sedan körde Sverige över Finland med finess, briljans och effektivitet och vann med hela 11-5.
För två år sedan var det en tajt, tät och nervkittlande kamp där Henrik Stenberg via ett viljemål till slut kunde leda Sverige till en 3-2-seger.
Det vi såg för två år sedan var ett betydligt ruffare, tuffare och stundtals brutalare Finland, och det vållade Sverige en hel del problem.
Det lär inte bli annorlunda nu.
Men Sverige har rustat för det.
Det syns i uppställningen. För två år sedan bestod Sveriges tredjekedja av Alexander Rudd, Emil Johansson och Alexander Galante Carlström, tre finesslirare som kan vrida ut och in på en femöring, men som inte är några fysiska monster. Årets tredjekedja består av Rikard Eriksson, Joel Kanebjörk och Johannes Larsson. 300 kg betong som tuggar asfalt om det krävs.
Den trion plockades inte med till VM för att köra över letter, norrmän eller tyskar – de fick en VM-biljett för att stå upp mot Finland.
Samtidigt så har Sverige en offensiv briljans och kreativ verktygslåda som vida överstiger Finlands dito. De tre största spetsarna – Kim Nilsson, Alexander Galante Carlström och Rasmus Enström – var alla strålande i semifinalen mot Schweiz, samtliga hamnade i målprotokollet och klev fram när det behövdes som mest.
Sverige har både fysiken och finessen.
Sverige är storfavorit, men förvänta er ingen offensiv propagandainnebandy, galen målshow eller utklassning i turneringens stora avslutningsföreställning. Finalen för två år sedan var en nervkittlande uddamålshistoria och båda semifinalerna igår (Sverige-Schweiz 7-2, Tjeckien-Finland 3-4) var rafflande – och jag tror att den här VM-finalen blir en ny kittlande nagelbitare.
Sedan vinner Sverige.
Så klart.

Sverige är i VM-final igen.
För elfte gången på elva turneringar.
Det blev ingen promenadseger mot Schweiz i semin – men när det gällde som mest hade Sverige en växel till att lägga i.
Dessutom visade stjärnorna att när det krävs, så smäller det.
Nico Scalvinonis 1-2-reducering i den andra perioden blev annars en injektionsspruta i Schweiz, man var redan bra men adderade då ”edge” i spelet, och smällde också in 2-2-bollen efter en projektil av Nicola Bischofsberger. Det osade mer dessutom, för Schweiz spelade fyndigt och rakt.
Men i tredje perioden så växlade Sverige upp.
Förbundskapten Jan-Erik Vaara kastade in Henrik Stenberg från bänken och redan i sitt första byte så snodde han bollen och höll på att vinkla in ledningsmålet. Den aktionen satte tonen för Sverige, tycker jag.
Sverige skulle bara vinna.
Stjärnorna visade varför de är stjärnor.
Rasmus Enström snärtade distinkt in 3-2.
Alexander Galante Carlström vinklade vackert in 4-2 i powerplay.
Rasmus Enström var kylig i ett friläge när han skickade in 5-2.
Det är de där spelarna som ska kliva fram när det ska avgöras. Den spetsen hade Schweiz inget svar på.
7-2 till slut, efter att det runnit iväg när Schweiz forcerade.
Men visst ska Schweiz hyllas.
Ett Schweiz som spelade otroligt uppoffrande och effektivt i defensiven, som låg tätt på de svenska lirarna och krympte operationsytorna, och när väl spjutspetsarna Kim Nilsson och Alexander Galante Carlström brottat sig fram till lägen så stod en storspelande Pascal Meier i vägen. Han var ta mig sjutton magisk mellan stolparna, stundtals. Schweiz gav sig själva en bra chans att vinna den här matchen, man gjorde det så bra man kunde egentligen, men man kunde till slut inte matcha Sveriges överlägsna spets.
Nionde raka semifinaluttåget för Schweiz.
Elfte raka finalen för Sverige.
Den lär bli mot Finland. Allt annat vore skräll.
Drömfinalen som vi alla väntat på.
Det blir en smällkaramell.

***

Grattis Kim Nilsson.
En av Sveriges absolut bästa spelare i semifinalen passade på att passera Niklas Jihde som bäste poängplockare i landslaget genom alla tider.
Jihde stannade på 139 poäng, Kim Nilsson är nu uppe på 141.
Och det tickar fortfarande på, så klart.
Jag har sagt det innan och säger det igen: det är astrist att vi inte får se den där artisten på SSL-nivå.

***

Många har tyckt att Sverige varit för mycket mellanmjölk i gruppspelet och i kvartsfinalen, att det finns så mycket mer att hämta.
Jag var inte speciellt förvånad över att det inte glänste då.
Hade någon rapat upp resultaten 7-2, 8-2, 8-4 och 11-0 i SSL så hade det snackats om utskåpningar.
Det är det i VM också.
Det var Sveriges segersiffror fram till semifinalen mot Schweiz.
Det trots att spelet inte gnistrat.
Att det inte vräkts på mer beror på två saker:
Att inte bränna all energi i matcher som man ändå kommer att vinna, eftersom bensinen ska räcka till sex matcher på nio dagar.
Men också motståndet, som skiljer sig markant från det motstånd som spelarna ställs mot till vardags i SSL.
Jag tycker Henrik Stenberg satte bra ord på det:
– Man vill gå för fullt i alla matcher, men det går inte hur du än försöker. Och skulle man gå för fullt så skulle det antagligen bli sämre eftersom motståndarna inte är på den nivån vi brukar möta, utan man får hitta ett spel som fungerar mot dem. Vi vet att vi kommer vinna och det gör vi också, det räcker.

Så här skrev jag igår som slutkläm på mitt resonemang om Rönnby som höstens största överraskning hittills – och det faktum att man skulle ställas mot regerande mästarna Pixbo på bortaplan:
”En riktig värdemätare – och även om mästarna är favoriter, så skulle jag inte bli jätteöverraskad om Rönnby snor poäng. Så bra är man nämligen.”
Visst sjutton snodde Rönnby poäng.
Det blev 4-4 till slut, efter att Adina Augustsson kvitterat i den tredje perioden.
Då ska jag inte säga att jag är överraskad.
Men jag är imponerad.
Föreningen gick inför säsongen ut med att man hade som främsta målsättning att hålla sig kvar, eftersom man tappat så många rutinerade lirare.
Mycket hängslen och livrem där.
Spelartruppen själva snackade dock om slutspel och jag tippade laget som sjua – det kändes mer realistiskt. Men att man skulle vara femma, med den poängmarginal nedåt som man spelat till sig, är överraskande bra.
Överraskande för truppen också.
Jag sa till Adina Augustsson att Rönnby är höstens knall.
– Ja… jag håller väl med, sa hon.
– Jag var lika ovetande som alla andra vad vi var kapabla till, men nu har vi fått lite svar. Men vi tar en match i taget. Vi vill inte sväva iväg. Vi har en ganska låg målsättning.
Ingen hybris alltså.
Samtidigt menade hon att föreningens blygsamma målsättning varit något av en tändvätska för henne.
– Det lite trist med att säga att vi ska hålla oss kvar, men det är också motivation för oss i laget att visa att vi kan bättre än det där, sa hon.
Augustsson berättade också att laget har tre ledord: brinna, agera och tålamod.
– Man måste ju agera utifrån orden annars betyder de ingenting, men de betyder verkligen något för vårt lag, sa hon.
Att åka och sno en pinne borta mot Pixbo är ju ett bevis om något på att man håller klass i år.
Årets Rönnby är en bra mix mellan några stjärnor och nya, lovande lirare som tagit för sig.
Det syntes också i målprotokollet idag:
Sofia Olander och Izabell Rydell, två egna talanger som fått chansen i år, sköt de två första målen. Isabella Ström, som värvats från Endre, gjorde tredje målet medan stjärnan Augustsson satte fjärde bollen.
Just de ungas framfart var något som Augustsson tryckte på.
– Det är så jävla häftigt att se dem. De går in och spelar med noll respekt, sa hon.

***

I fredags skrev jag om Anna Wijk och hennes poängfrekvens – och det faktum att hon inte lyckats göra över tre poäng en enda gång i höst.
Något hon lyckades med hela tio gånger ifjol.
Idag plockade hon fram ketchupflaskan när Kais Mora vann med hela 13-3 mot nykomlingen Warberg.
Hela sju poäng (1+7) från Wijks klubba. Någon pinne över tre där, kan man säga. Därmed är hon nu ensam poängligaledare i SSL med 34 poäng.
Och ja, sviten lever ju vidare: poäng för 108:e seriematchen i rad.
En sak till:
Johanna Holmbom gjorde fyra mål – lika många som hon gjort på hela säsongen tidigare. Ketchupflaskan skvätte alltså på fler än Wijk.
Annars var det inte mycket att säga om matchen.
Kais Mora var ett gäng klasser bättre.
Hyfsat tung helg för Warberg – två matcher och 3-27 i målskillnad. Vad är det de säger? Bara att bryta ihop och komma igen.

***

Malmö fortsätter att vinna och plockade fjärde raka vinsten efter att ha slagit tillbaka Endre med 5-3 på hemmaplan.
20-5 i målskillnad på fyra matcher är helt okej.
Dessutom så fortsätter ju de målmässiga spetsarna att mata in kassar för skånskorna.
Cecilia Di Nardo satte en boll – och har nu gjort mål i fyra raka matcher och kassar i sex av de sju senaste fajterna.
Och Ellen Rasmussen – som dunkade in ett hattrick mot Kalmarsund i fredags – noterade två nya poäng, ett mål och en assist. 20-åringen inledde säsongen med fem mål och sju poäng i de sju första omgångarna, men har på de fem senaste matcherna skrapat ihop hela sju mål och elva poäng. Jag var inne på det redan häromdagen, men det känns som fixstjärnan verkligen håller på att varva upp på allvar.
Malmö är inne i en fin trend och skapar sig bra förutsättningar i slutspelskampen. Sexa i tabellen nu.
Tre pinnar före åttan Endre som som åkt på tre raka förluster senaste tiden.

***

Oj, är spiken fastslagen i kistan för Kalmarsund nu?
Om laget håller sig kvar i SSL med det utgångsläget man har nu när det är dags för miniuppehåll så blir jag grymt imponerad.
Noll vinster på tolv matcher, bara två inspelade poäng och hela nio poäng upp till säker mark i tabellen.
Det ska liksom inte gå.
Kalmarsund är ju inte alls samma slagpåse som Falun och Jönköping var ifjol, men hittar inte vägar att vinna matcher trots att man spelmässigt gjort flera bra prestationer och varit nära i några matcher.
Jag trodde att man skulle vara mogna att ta en seger idag efter ett gäng hedervärda förluster, men då blev man istället överkörda av Tyresö-Trollbäcken i den så viktiga nyckelmatchen.
Ett TT som kom från en förnedring mot Iksu och som dessutom har coachen Bruno Lundberg på VM-uppdrag i Lettland.
TT vann med hela 7-2 efter att ha sprungit ifrån till en 4-0-ledning som man höll i nästan två perioder.
Vi fick också skriva nästa kapitel i sensationssagan Linnéa Wiregård som gjorde mål igen. 18-åringen satte en kasse för sjunde matchen i rad, säsongens längsta målsvit bland alla spelare. Riktigt starkt så klart.
TT skapade därmed andrum i bottenstriden – och hakade av Kalmarsund rejält.

***

Ett annat lag som tog viktiga poäng i bottenstriden var Linköping som lyckades övertidsvinna borta mot Dalen med 4-3.
Talangen Amanda Ljunggren klev fram igen.
17-åringen sköt dubbla mål, inklusive övertidsavgörandet, och hon har nu gjort sex mål på de fyra senaste matcherna.
Dessutom: hon sköt ett mål i en förlustmatch början av säsongen, men sedan har Linköping vunnit alla matcher som hon hittat maskorna. Mot Kalmarsund, Warberg, Karlstad och nu då mot Dalen.
Just nu är det alltså vinstgaranti när Ljunggren målar.
Östgötskorna vandrade i och med segern upp på elva pinnar i tabellen, och har skapat en marginal på två poäng ner till platserna under strecket.
Tacka Amanda Ljunggren för det.
Dalen står också på elva pinnar. Det är långt under förväntningarna, faktiskt. Okej, det var väl inte många som tippade Umeålaget som ett slutspelslag i år, men att man skulle bli indragna i den absoluta bottenstriden är ändå överraskande.
Dalen är för bra för att vara så långt nere – men visst kommer man att hålla sig kvar. Inget snack om saken.
Men bättre än en plats i ingenmansland kommer det inte att bli.
Lite talande:
Dalen fick straff i tredje perioden mot Linköping – men Isabell Larsson drog bollen i ribban. Som sagt, det är inte Dalens år i år, vad det verkar.

***

Snacka om starkt, Karlstad.
Värmländskorna höll i sin fina hemmasvit – idel hemmasegrar – när man slog tillbaka Täby med hela 8-2.
Alltså, med tanke på sitt fina hemmafacit så var det inte chockerande att Karlstad vann, men att det skulle rinna iväg så mycket är ju ganska otroligt.
Grejen var ju att Täby vann förstaperioden med 2-1, men sedan vann Karlstad period två med 2-0 och period tre med 5-0.
7-0 på de två avslutande akterna alltså.
SSL-debutanterna Klara Danielsson och Amanda Berggren gjorde båda mål medan Malin Hjelm sopade in ett hattrick.
Karlstad är bra i år och har en högre potential än ifjol. Men lagets facit är anmärkningvärt: man har vunnit sex av sex hemmamatcher men förlorat sex av sex bortamatcher. Ska man bli ett lag för slutspel till slut så måste man börja vinna bortamatcher också.
Täby hade 14-3 i totala segersiffror (mot Linköping och Dalen) på två matcher inför kvällens fajt, men föll alltså igenom totalt.

***

Iksu vann planenligt mot Uppsala – men segern satt ganska långt inne och gästerna gjorde en riktigt vass match där man växlade upp efter hand.
Dock: Iksu är svåra att rå på över 60 minuter.
Uppsala var ju riktigt bra i mittperioden, reducerade två gånger om och var i uddamålsunderläge inför sista (2-3), men närmare kom man inte.
Sofia Joelsson direktsköt in 4-2 i powerplay – och sedan gled hemmalaget iväg till 6-2 innan Uppsala kunde dubbelreducera i slutet och fastställa resultatet till 6-4.
Imponerad av Uppsala ändå.
Efter fyra raka förluster – förvisso ganska svåra matcher, men ändå – så har man gaskat upp sig ordentligt. En riktig viljeseger borta mot Endre, 3-2, och nu att stå upp så här bra mot dominanten Iksu.
Det bådar gott inför fortsättningen.
Just det:
Frida Norström sprang in i Agnes Wiklund i mittperioden, och Wiklund blev liggande länge på planen innan hon på darriga ben tog sig upp och vinglade av plan. Hoppas hon bara tappade luften och att det inte var någon smäll mot huvudet.
Det såg inte kul ut i alla fall.
Dock: inget elakt i situationen, utan en kollision.

***

Nu tar damerna, precis som damerna, lite uppehåll. Paus!

Rönnby – det får vi beteckna som höstens största överraskning i ett SSL som annars inte bjudit på så många överraskningar.
En blick i tabellen höjer inte på så många ögonbryn – lagen ligger ungefär där man förväntat sig.
Utom Rönnby, då.
Som många förväntade sig skulle ligga en bra bit ner med tanke på alla tunga spelartapp under våren och sommaren.
Ett lag som jag tippade som sjua, vilket förvisso inte är så långt ifrån den fjärdeplats man nu har, men ser man på poängen så ger det sken av något annat. Rönnby har redan spelat in 23 pinnar, har skaffat åtta poängs marginal i slutspelskampen och är dessutom obesegrade på hemmaplan.
Laget har bara torskat tre matcher i höst, borta mot Endre, Iksu och Karlstad, tre på pappret tuffa uppgifter.
Man har slagit både Kais Mora och Täby.
Imponerande bra.
Jag trodde Rönnby skulle ligga och skava vid slutspelsstrecket och slåss för att erövra en slutspelsbiljett. Så kan det så klart bli, men så har det sannerligen inte sett ut så här långt.
Rönnby har ju generationsväxlat de senaste åren.
Den klassiska klubben var i SM-final våren 2015, men tappade sedan Madelene Backlund, Helena Lundqvist och Mathilda By. Till i år försvann Laura Loisa, Sanna Scheer, Moa Schilström och Åsa Tjusberg, för att nämna några (ja, plus världscentern Mira Wickman men hon var ju skadad hela förra vintern). Dessutom var det ju inte så längesedan ikoner som Karolina Widar och Hanna Pettersson kastade in grejerna i garderoben.
Det är ett nytt, yngre Rönnby vi ser nu.
Visst, stjärnor som Linnéa Nilsson, Adina Augustsson och My Kippilä är kvar, men bakom dem är det väldigt mycket nytt.
Vi har fått se nya profiler födas:
Jonna Sjöberg har ju exploderat poängmässigt på sistone och har nu faktiskt gjort lika många pinnar som Augustsson.
Josefine Hagström har imponerat med sitt raka och fräcka spel.
Isabelle Nordin Persson har stänkt in en hel del bollar.
Sofia Olander har producerat på slutet.
Att alla de där nya spelarna visat sig SSL-mogna har varit den stora framgångsnyckeln för Rönnby, vill jag påstå. Det är stjärnorna som i huvudsak levererar poängen och leder laget, men utan djup i uppställningen så är det svårt att hävda sig. Det är just det djupet som de nya har bidragit med.
Rönnby har klarat generationsväxlingen bra hittills, får man säga.
Höstens överraskning, utan konkurrens.
Nu ställs man mot Pixbo borta.
En riktig värdemätare – och även om mästarna är favoriter, så skulle jag inte bli jätteöverraskad om Rönnby snor poäng. Så bra är man nämligen.

***

Dags att tippa söndagens sju matcher.

Malmö – Endre 1: Malmö har blandat och gett en del under hösten, men har hittat formen på slutet och står på tre raka segrar där man har den imponerande målskillnaden 15-2. Både Ellen Rasmussen och Cecilia Di Nardo, skånskornas utpekade målmaskiner, är i bra poängstim dessutom. Det gör att det doftar hemmaseger i den här matchen, även om Endre är bra och är revanschsugna efter det tuffa 2-3-torsken hemma mot Uppsala.

Tyresö-Trollbäcken – Kalmarsund 2: Måstematch för Kalmarsund, mer eller mindre. Småländskorna har inte vunnit en match i höst och har redan nu sju pinnar upp till säker mark i tabellen, och blir det inte seger mot nästjumbon TT så ökar avståndet upp med minst en pinne. TT kommer närmast från en stjärnsmäll mot Iksu, 2-17, och har dessutom coachen Bruno Lundberg borta på VM-uppdrag. Öppen match, men magkänslan säger att det kan vara Kalmarsunds tur nu.

Iksu – Uppsala 1: Iksu är i galen målform för tillfället, inte minst på hemmaplan där man gjort 32 (!) mål på de två senaste matcherna. Målsnittet, 9,3 mål per match, är dessutom högre än ifjol då man slog målrekord i SSL. Uppsala är bra defensivt, stärkta av uddamålssegern borta mot Endre i fredags – men kommer inte ha något att hämta här. Det blir en tämligen klar hemmaviktoria.

Pixbo – Rönnby 1: Det här är en lite lurig match, tycker jag. Pixbo är så klart favorit, är i tabelltoppen och kommer närmast från en 14-0-överkörning av Warberg, men Rönnby har imponerat under hösten och varit bättre än vad många trodde inför seriestart. Jag tror Pixbo tar det här, men jag skulle inte bli helt förvånad om Rönnby skräller sig till en pinne. Inte minst talangen Jonna Sjöberg är ju i praktslag, och kan säkert peta in någon kasse till.

Dalen – Linköping X: Oj, här doftar det verkligen kryss – och det är viktiga poäng på spel. Torskar Dalen här så blir man ordentligt indragna i bottenstriden (ja, det kanske man redan är i och för sig…), men samtidigt så har man chansen att dra ifrån den absoluta botten. Dalen har inte imponerat i höst – och på de åtta senaste fajterna har man sex förluster och två övertidssegrar. Linköping fixade en trea senast mot Karlstad och är på gång.

Karlstad – Täby X: Karlstads facit i höst är lättanalyserat – laget har vunnit alla matcher hemma och förlorat alla matcher borta. Frågan är dock om man orkar hålla i den trenden, och den starka hemmasviten, när Täby kommer på besök. Gästerna är på pappret ett bättre lag och går in som favorit – men jag är inte helt säker på att man plockar detta. Drar in ett kryss, mycket på grund av värmländskornas starka hemmafacit.

Kais Mora – Warberg 1: Känns som en av omgångens mest säkra matcher, då ett revanschsuget Kais Mora som föll mot Rönnby senast tar emot nykomlingen Warberg som åkte på stordäng mot Pixbo senast. Detta ska Anna Wijks manskap så klart plocka hem alla dagar i veckan – och det tror jag man gör också. Hyfsat komfortabelt, dessutom.

***

Fullt fokus på söndag!

Wow, Ellen Rasmussen.
Vilken match Malmös stjärna gjorde mot Kalmarsund, hon var en av de stora regissörerna bakom den snåla men solida 5-1-segern.
Tre mål och en assist. Ett stolpskott från ett fjärde mål.
Första målet var påpassligt. Ett hopslag, bollen upp i luften, Rasmussen med på var den skulle landa, petade den förbi backen, vandrade in i slottet och målade. Det såg så enkelt ut, men det var det så klart inte.
Sedan skyfflade hon in dubbla mål i boxplay (andra matchen i rad som Malmö gjorde dubbla boxplay-mål, föresten).
Malmö har ju varit lite upp och ner i höst, blandat och gett, och Ellen Rasmussen har inte lyst så mycket som hon kan och ska göra.
Hon var ju en sensation ifjol. Alltså, alla visste ju att hon var en riktigt bra spelare och att hon skulle sätta avtryck i SSL som rookie, men att hon skulle vara så bra, komma sjua i poängligan och debutera i landslaget, var ju över alla förväntningar.
Det var galet.
Det skapade ju också förväntningar inför i år.
Men hon har inte briljerat i höst. Poängen har inte kommit i samma strida ström som ifjol, och Rasmussen är ju en spelare som ska göra just poäng och bedöms ju ofta därefter.
Hon medger att det varit jobbigt.
– Det här var väl första matchen i höst som jag levererat. Jag har inte varit så bra innan, sa hon till mig.
Samtidigt är hon en lagspelare, och menar att hennes produktion inte spelar någon roll så länge Malmö vinner.
– Det har varit frustrerande i de matcherna vi inte vunnit, i de matcherna har man känt att man vill leverera mer, sa hon.
Matchen mot Kalmarsund skvallrade inte om något dåligt självförtroende i alla fall. Ellen Rasmussen var het.
– Att göra ett par mål höjer självförtroendet, jag hoppas kunna bygga vidare på detta, sa hon.
Malmö som lag är ju också heta nu. Tre raka segrar med totala målskillnaden 15-2. Riktigt bra, både offensivt och defensivt. Jag tror skånskorna spelar slutspel i vår. Så bra lag har man. Och som Ellen är inne på, bredden är betydligt bättre än ifjol. Spetsen också, eftersom Cecilia Di Nardo har tillkommit.
Plus att man har den där liraren som sticker ut.
Ellen Rasmussen.
Hon var ju på glid i somras, men valde att stanna till slut. Det ska Malmö vara enormt tacksamma för.
– Jag kände lite för att testa något nytt, men jag trivs skitbra i Malmö och bo hemma, så till slut blev det ändå ett självklart val, sa hon.
Kalmarsund då?
Har det tufft. Man gjorde ändå en bra match mot Malmö – men stundtals går det för långsamt. Som när man fick en tre mot etta i första perioden, men allt rann ut i sanden för att man inte vågade slå den avgörande passningen. Det måste man göra.
Läget är prekärt för nykomlingen.
Noll vinster, två inspelade poäng och sju poäng upp till nedflyttningsstrecket. Det blir jobbigt att äta ikapp.

***

Offensiva maskinen Iksu tuggar på. Att det skulle bli seger hemma mot nykomlingen Tyresö-Trollbäcken var det väl ingen som tvivlade på, men att det skulle rinna iväg hela vägen till 17-2 är ändå anmärkningsvärt.
TT började hyfsat piggt i första, men låg ändå under med 6-0.
Efter det var det bara Iksu på plan, hemmalaget malde ner gästerna med sin höga press, sin intensitet och sina ständiga löpningar. När man dessutom har tre femmor av yppersta klass, så blir det svårt att stå emot.
Nu var ju dessutom Amanda Delgado Johansson tillbaka efter sina skadeproblem. Hon spelade inte hela matchen, men hann känna på det i alla fall – så där har ju Umeålaget ett hyfsat sparkapital som man sitter på.
Man blir ju fortfarande chockad när man läser igenom den där laguppställningen. Det är verkligen stjärnor i alla tre femmorna.
17 mål idag innebär att Iksu gjort 102 mål i höst.
Det innebär ett snitt på 9,3 mål per match – och därmed ett högre målsnitt än ifjol då man slog målrekord i SSL. Då låg man på ett snitt på 8,8 mål per match. Det finns alltså chans att man slår sitt eget rekord i år.
Galet vasst.

***

På tal om vasst:
Pixbo körde över Warberg och vann västkustderbyt med smått osannolika 14-0.
Mästarna mot en nykomling förvisso, men ändå.
Det är ju anmärkningsvärt stora siffror.
Men Pixbo är verkligen en stabil maskin som mullrar på. Jag är alltjämt imponerad över hur man hanterar sina spelartapp, fogar in nya talanger i maskineriet, och liksom bara kör på som om inget har hänt.
Visst, det var många i det rutinerade gardet som producerade i den här matchen – Eliska Krupnova, Stephanie Boberg, Cecilia Habib Westh – men 20-åriga Kajsa Högemark matade in dubbla assist. Ytterligare en av de här nya i Pixbo.
Pixbos defensiv är ramstark.
Andra nollan i höst.
Dessutom har man två matcher där man bara släppt ett mål och en match där man släppt två mål.
30 insläppta bollar är överlägset bäst i serien (Iksu tvåa på 37 mål).

***

Efter fyra raka förluster så kunde Uppsala bryta sin negativa trend genom att ta en stark och något överraskande 3-2-viktoria på bortaplan mot Endre.
Uppsala lirade till sig en 2-0-ledning som Endre kunde äta ikapp via dubbla Anna Moberg-mål (nåja, det andra var en vallning via Klara Molin, men ändå).
Maja Brodin pricksköt in det matchvinnande 3-2-målet med ett rappt skott – men det var förarbetet som var läckert. Endre anföll, Ellinor Berling bröt och vände på spelet blixtsnabbt. En snabb rush rakt upp, släppte ut bollen på Brodin och parkerade sedan framför kassen – och skymde när Brodin skottade in kassen. Klass där, Berling – som också fick assisten i protokollet till slut (stod Maria Shoeps först).
Uppsala avancerade därmed till åttondeplatsen i tabellen – och har återigen en slutspelsbiljett i handen just nu.

***

Noll mål av Jennifer Stålhult och Matilda Sjödin – de två starkast lysande offensiva stjärnorna i höst – men trots det kunde Täby ta en solid och klar 7-3-vinst på hemmaplan mot Dalen.
Istället skyfflade Moa Tschöp, Josefin Ulvhag och Sara Attermo in två bollar var, och visade prov på den bredd som Täby faktiskt har i år.
Liksom Alexandra Durling, som ju höll nollan senast mot Linköping och som återigen fick chansen i kassen istället för landslagskeepern Emelie Frisk.
Ketchup-backen Therése Andersson gjorde ju också mål igen – hon som gjorde ett mål på sju matcher men som nu gjort sju mål på fyra matcher.
Som sagt:
Täby är i toppen för att stanna.
Dalen?
Det känns som Umeålaget i första hand får kolla nedåt i tabellen, för jag tror inte man orkar nå någon slutspelsplats.

***

Den såg jag inte komma:
Linköping slog tillbaka Karlstad med 6-4 på hemmaplan.
Karlstad ledde med 4-3 efter drygt halva matchen – men sedan gjorde hemmalaget tre raka mål. Stortalangen Amanda Ljunggren kvitterade i slutet av andra perioden, Yamou Njai sköt matchvinnande 5-4 i upptakten av sista akten och Ljunggren stängde sedan tillställningen i slutet.
De viktigaste spelarna klev verkligen fram:
Njai (1+2), Ljunggren (2+0), Anna Wiman (1+2) och Stina Sjögren (2+1). Det var väl bara Maja Liljeroth av de som ska göra det som saknades i det där poängprotokollet egentligen.
Grymt viktiga poäng för Linköping så klart.
De innebär att man går upp på nio pinnar, tog sig över nedflyttningsstrecket (Tyresö-Trollbäcken är under nu) och har fått ett bättre utgångsläge i bottenstriden.

***

Igår:

Rönnby – Kais Mora 4-3: Anna Wijk gjorde poäng för 107:e seriematchen i rad och Kais Mora ledde med 3-1 efter halva matchen – men sedan vände Rönnby på steken och kunde vinna med 4-3. Starkt av Västeråslaget så klart, som går från klarhet till klarhet den här säsongen. Etablerade stjärnan Linnéa Nilsson sopade in tre bollar – och nya blommande stjärnan Jonna Sjöberg avgjorde med sitt 4-3-mål. Rönnby är därmed alltjämt obesegrade på hemmaplan i höst.

***

Imorgon kommer uppsnack inför söndagen. Tätt mellan givarna.

Det tog en liten stund, men nu är Anna Wijk med i den absoluta poängtoppen i SSL igen. Hon har 25 pinnar, lika många som ledaren och Täby-stjärnan Jennifer Stålhult, men snittet i hennes frekvens är något lägre än vi är vana vid.
Hon gör 2,5 poäng per match i år – jämfört med 3,2 poäng per match ifjol.
Hon har faktiskt inte lyckats mata in över tre pinnar i någon match hittills, något som hon gjorde hela tio gånger ifjol.
Nåväl, hennes poängsvit med poäng i 107 raka seriematcher – en svit som lever – är ju ändå tämligen talande för hennes poängjämnhet.
Wijk har ju gjort poäng i alla matcher i höst, och det är hon faktiskt ensam om. Många spelare har gjort poäng i nio av tio matcher, men inte i alla.
Längsta målsviten kan Wijk dock inte skryta med.
Den har istället två andra lirare haft: både Sara Steen, Endre, och Sofie Paulsson, Uppsala, har gjort mål i sex raka matcher tidigare i höst.
Två succéartade talanger i nykomlingslag har chansen att tangera den noteringen på fredag: Linnéa Wiregård, Tyresö-Trollbäcken, och Andrea Envall, Warberg, står båda på fem raka målmatcher just nu. Noterbart där är så klart åldern: Wiregård är 18 år, Envall är 17 år.
Wiregård som dessutom är en av säsongens knallar hittills med sin tiondeplats i poängligan.
På topp-tio finns ju också måldrottningen Matilda Sjödin som gjort 16 mål på tio matcher. Det anmärkningsvärda där är att hon gjorde tretton (!) mål på de fem första matcherna, men har bara gjort tre påsar på de fem senaste.
På tal om framtung produktion: Täbykollegan Therése Andersson inledde säsongen med ett mål (enda poängen) på sju matcher, och har sedan gjort sex mål och totalt åtta poäng på tre matcher. Ketchupeffekt, eller vad?
På tal om målklumpar: Anna Wiman i Linköping dunkade in åtta mål på tre matcher i mitten av oktober. I övrigt? Ett mål på tre matcher innan dess, noll på på tre matcher efter det.
På tal om mål, Amanda Wall i Kais Mora har hunnit med tre hattrick på tio omgångar. Grymt starkt av en spelare som gjorde 18 mål på hela säsongen ifjol, men som nu, knappt halvvägs, redan dunkat in 15 bollar.
Annars:
Josefina Eiremo i Iksu noterade dubbla assist senast, och nådde därmed milstolpen 400 poäng i SSL. Hon är den blott 17:e damspelaren att nå den platån – och bara två aktiva spelare, Kais Mora-duon Anna Wijk och Therése Karlsson, har gjort fler SSL-poäng genom åren.
Den där maratonlistan toppas ju av Emelie Lindström som mäktade med 885 pinnar i karriären, skuggad av Minne Dahlerus på 841 poäng. De där två legendarerna står i en klass för sig själva.
Underbart med statistik.
Eller hur?

***

Då tippar vi veckans matcher.

Torsdag:

Rönnby – Kais Mora 2: Kais Mora, som stärkt ledarstaben med förre guldcoachen Roger Jonsson och klubbikonen Peter Wallin, har en fin formkurva just nu och man kliver också in mot Rönnby som favorit, även om hemmalaget också är bra och ännu inte tappat några pinnar i hemmaborgen. Känslan är dock att denna uppgiften blir övermäktig för Västeråsgänget som bortaföll mot Karlstad senast.

Fredag:

Iksu – Tyresö-Trollbäcken 1: Inget snack, den här matchen kommer Iksu att plocka ner ganska enkelt. Någon risk för hybris efter det efterlängtade trendbrottet mot Pixbo senast lär det inte vara, och skulle det ändå vara på det viset så har Umeålaget ett så pass mycket bättre lag än nykomlingen att det ska bli vinst oavsett. TT föll i den viktiga matchen mot Warberg senast.

Warberg – Pixbo 2: Västkustderby mellan ett Warberg som vann viktiga matchen mot Tyresö-Trollbäcken senast och ett Pixbo som föll mot rivalen Iksu. Pixbo bör ta den här matchen hyfsat komfortabelt, även om det skulle överraska om siffrorna rinner iväg. Serietrean är så pass stabila att man inte tappar pinnar mot nykomlingen.

Endre – Uppsala 1: Uppsala går kräftgång just nu, har torskat fyra raka matcher och också halkat utanför slutspelsplatserna. Att då dra till Gotland och möta ett lag som inte spelat hemma på över en månad, och som kommer vara övertaggade inför hemmapubliken, är så klart ingen lätt uppgift. Gotländskornas Sara Steen har gjort åtta mål på de tre senaste hemmamatcherna – slår hon till igen? Tror Endre tar det här.

Täby – Dalen 1: Täby kom tillbaka starkt efter förlusten mot Rönnby och slog tillbaka Linköping med solida 7-0 på hemmaplan förra helgen. Dalen blir en tuffare nöt att knäcka, men visst ska hemmalaget ta det här även om det gästande Umeålaget kommer från en moralhöjande vändning och seger (1-4-underläge förvandlades till 5-4-seger efter övertid) mot Kalmarsund senast.

Kalmarsund – Malmö 2: Kalmarsund har det riktigt tufft i höst och väntar alltjämt på säsongens första seger. Laget tappade en 4-1-ledning borta mot Dalen senast, och fick nöja sig med en pinne. Malmö blir ingen enkel match: skånskorna har två raka segrar med totala målskillnaden 10-1, har snott poäng av topplag i de två senaste bortamatcherna och har sina spetsspelare i fin form. Doftar tvåa.

Linköping – Karlstad 2: Karlstad har inte lyckats vinna på bortaplan hittills den här säsongen, men jag tror det kan vara dags nu. Linköping gjorde en bättre match än vad 0-7-siffrorna mot Täby gav sken av, men man är trubbiga framåt och det tror jag också blir fallet mot Karlstad. Värmländskorna har ett formstarkt radarpar i Luize Bilinska och Jessika Eriksson – de kan mycket väl bli avgörande.

***

Full bevakning på fredag!