Inlåst i hockeybunker hela kvällen så har så har inte sett en minut plast. Så ger er bara, för sakens skull, en recap av lördagens slutspelsfajter!

***

Storvreta är i semifinal.
En stark mittperiod, seger med 5-1, bäddade för 7-5-vinsten mot Helsingborg på hemmaplan vilket knöt igen säcken och gav Uppsala-laget en kvartsfinalseger med 4-1 i matcher.
Stekhete Jimmie Pettersson har verkligen klivit fram som producent i det här slutspelet, precis det som Storvreta efterfrågade och ville ha när man plockade in den rivige och landslagsmässige forwarden från konkurrenten Mullsjö. Han sopade in tre mål i mittperioden när Vreta drog ifrån, och har matat in gott om mål i den här kvartsfinalserien efter att ha haft en skadedrabbad grundserie.
Helsingborg var helt enkelt för tunna för att rå på stjärngalleriet från Uppland, trots en smakstart med vinst i första kvarten.

***

Falun har vänt 0-2 i matcher till 3-2 i matcher mot Mullsjö.
En chockstart har vänts till ett bra läge, där man nu kan åka ner till Nyhemshallen med matchboll, där man vet att hemmalaget är tvingat att vinna, och där man kan spela ett återhållsamt spel, låta Mullsjö vara desperata och sedan ta vara på chanserna som bjuds. Det lyckades man ypperligt senast i Västergötland.
Kvart fyra vanns med klara 5-1.
1-1 efter två perioder, innan Falun sköt tre snabba i början av tredje och punkterade tillställningen.
Falun har hittat ett sätt att montera ner Mullsjös tajta defensiv, har lyckats bryta ner väggen som var så bra i två matcher, och har skapat ett rejält mentalt övertag på motståndarna.
Jag tror Mullsjö får svårt att sno någon mer match. Nu är det Falun som sitter i förarsätet och det tror jag inte att man lämnar ifrån sig.

***

Dagens största skräll:
Täbys 6-3-viktoria mot Kais Mora på hemmaplan.
Jag ska vara ärlig: jag trodde att mästarna skulle svepa motståndet, vinna med 3-0 i matcher, men så blir det alltså inte.
Täby fick en drömstart med 3-0 efter knappa tolv minuter av matchen och sköt sedan 4-0 i början av den sista perioden.
Kais Mora knaprade ikapp tre mål, men kom inte närmare än 4-3 och i slutminuterna kunde Täby stänga matchen.
Tre mål av Sara Attermo, bland annat.
Starkt av Täby.

***

Desto mer planenligt att Iksu gick fram till 2-0 i matcher mot Karlstad då, efter att ha vunnit med 5-2 på bortaplan.
Men precis som i första matchen så tog det tid innan Iksu fick hål på värmländskorna.
Tilda Flodell sköt tidigt 1-0 för hemmalaget och den ledningen stod sig nästan i halva matchen.
Cornelia Fjellstedt sköt 1-1 och Amanda Delgado Johansson 1-2 under andra halvan av andra perioden, och det greppet släppte sedan Iksu inte.
Nu är Karlstad piskade att vinna uppe i Umeå i nästa match.
Det tror jag inte att de klarar av.

Dalen blev första lag att avancera till semifinal efter att ha skickat ut Växjö med 4-0 i matcher.
Skillnaden var inte 4-0, men efter fyra matcher går det inte att snacka om små marginaler och tillfälligheter. En matchserie i bäst av sju korar alltid en rättvis vinnare, och den här matchserien är inget undantag.
Jag förstår om inte alla Växjö-fans håller med mig, men flyt, tur och marginaler vinner inte fyra raka matcher. Det är andra saker.
Växjö har varit väl så bra, om inte bättre, i spelet – men Dalen har haft det vassare försvarsspelet, den större offerviljan och den bästa målvakten i form av glödhete Måns Parsjö-Tegnér som driver på ordentligt och som ser ut att leva sig in i varje situation som om det vore den sista.
Den fjärde matchen blev lika rafflande som de tidigare.
Växjö hade både 3-1 och 4-2, men orkade inte hålla emot. Dalen åt sig ikapp, Mattias Ljunggren backbombade in 3-4 (hur många sådana där Nicklas Lidström-skott har han matat in i år egentligen?), Johan Eriksson pillade med minsta möjliga marginal in 4-4. Dalens forcering efter Växjös 4-2-mål var massiv, det doftade kvittering länge, och den kom också.
Efter en mållös sudden – lagen hade varsin kanonchans – så vidtog straffar.
Och där var Dalen starkast till slut.
Bara Markus Jonsson hittade målet för Växjö – medan Ketil Kronberg och Johan Eriksson matade in bollar för Dalen.
Måns Parsjö-Tegnér vann målvaktsduellen mot Eero Kosonen.
Att det här var Dalens kvartsfinalserie blev tydligt i den här matchen.
Trots dubbla tvåmålsunderlägen så åt man sig ikapp.
Trots en utvisning på Alexander Bodén med bara två minuter kvar, så orkade man hålla tätt i sitt starka boxplay.
Trots att Eero Kosonen var på bollen så trillade Ketil Kronbergs straff in.
Alla de här situationerna, de här marginalerna, har tippat över till Dalens fördel i den här matchserien, och då kan man inte snacka om flyt, utan då har man förtjänat att ha dem på sin sida.
Grunden i lagets framgång är utan tvekan centerstjärnorna Ketil Kronberg och Jonas Svahn.
De har varit fantastiskt bra i alla matcher, i alla situationer, och har burit Umeålagets spel på sina axlar.
Deras rutin har varit grundbulten i Dalen-framgången.
En rutinbank som saknades hos Växjö.
Ser man till förutsättningarna och förväntningarna inför säsongen så hade nog Växjö tagit en kvartsfinal alla dagar i veckan, men med tanke på hur säsongen blev, fjärdeplatsen i serien, så är detta givetvis en gigantisk missräkning och besvikelse. Men man orkade helt enkelt inte forcera ett offervilligt och tålmodigt Dalen, som fick matcherna precis dit man ville.
Med lite distans till säsongen i sin helhet, så kommer nog smålänningarna ändå vara nöjda, och har ett ungt lag som verkligen går att bygga vidare på.
I semin väntar antingen Pixbo eller Linköping för Dalen.
Det blir hyperintressant.
Outsidern Dalen är verkligen i ”zonen”.

***

Pixbo är en förlust från ett nytt kvartsfinalfiasko.
Alla minns fjolåret då serievinnaren överraskande och sensationellt blev utmanövrerade av Helsingborg redan i kvarten.
I år vann Pixbo serien igen, har lagt upp hela säsongen för att vara som bäst i slutspelet, men ligger under med 1-3 i matcher mot Linköping efter att ha torskat den fjärde kvarten med 9-5 på bortaplan.
Precis som i kvart tre så blev andraperioden lagets fall.
2-2 efter första, men tre snabba mål av östgötarna i mittakten gav ett 5-2-övertag, och det släppte man sedan aldrig.
I sista perioden spelade Linköping helt enkelt av fajten, med sitt disciplinerade och starka spel, och med duracellkaninen Joakim Ström som ständigt irritationsmoment för stressade Pixbo-spelare.
Ström, som enligt coach Astbrant varit lite ”mellanmjölk” under säsongen, var förbaskat bra. Bidrar med energi som smittar av sig på hela laget.
Pixbo såg krampaktiga ut.
Ibland såg serieettan ut att vara på väg in i matchen, men så blev man för ivriga och då högg Linköping direkt. Så mycket chanser som man släppte till mot hemmalaget var faktiskt otroligt. Det var vidöppna dörrar framför Jon Hedlund stundtals. Hade inte keepern storspelat – var han Pixbos bästa spelare? – så hade det kunnat ringa fler gånger i gästernas nät. Han motade ju två straffar bland annat.
Jag trodde verkligen att Pixbo skulle ta den här serien.
Jag börjar tvivla.
Linköping spelar en mycket rakare, enklare och effektivare innebandy. Inga krusiduller: starkt försvarsspel, starka med bollen, raka vägen mot mål, vinner närkamperna på de kritiska ytorna.
Inför matchserien så talades det mycket om fysiken, att Linköping var ett robustare och mer slutspelsbyggt lag, och att det är så har vi fått bevis för hittills.
Dessutom känns det som att Linköping vill mer.
Har mer energi.
Pixbo måste dra på sig blåstället och göra Linköping obekväma – för det har man inte lyckats med hittills.
Om man sedan har spelarmaterialet för att lyckas med det låter jag vara osagt.
Vilket praktfiasko om Pixbo ryker i kvarten igen.
Vi är bara en match ifrån ett sådant scenario.

***

My Kippilä satte en urläcker straff redan i första minuten av första kvarten mellan Endre och Rönnby – men mycket roligare blev det inte för Rönnby i den här matchen.
Endre kvitterade redan sju sekunder senare och gled sedan ifrån till 4-1 i mittperioden.
Superstjärnan Anna Jakobsson hade stor del i det hela:
Hon gjorde 1-1.
Hon gjorde 2-1.
Hon spelade fram till 3-1.
Det är när det gäller som mest som de största spelarna utmärker sig. Att hon är en av de största har Jakobsson redan bevisat ett otal gånger. Nu skedde det igen.
Endre vann med 5-2 till slut.
Är urstarka i nya, moderna hemmaborgen.
Rönnby måste vinna minst en match på Gotland för att överleva kvarten – orkar man verkligen med det?

***

Det dröjde en halv match innan Pixbo lyckades få hål på starka Uppsala.
Inte ens storspelande Jennifer Gräll orkade mota Stephanie Bobergs kanon fram till 1-1.
I den sista perioden avgjorde veteranen Julia Larsson med sina mål fram till 2-1 och 3-1, och Pixbo vann därmed som väntat den första kvarten.
Det kommer inte bli några storsegrar för Pixbo i den här serien, laget arbetar inte på det sättet.
Men att det skulle bli så här tajt, att Uppsala skulle ta ledningen med 1-0 efter ett rappt Johanna Stenberg-skott, att Pixbo skulle ha så svårt att skapa, och att det bara skulle skilja ett mål (sista Pixbo-bollen rullades in i tom kasse) var oväntat.
Pixbo överlevde favoritskapet i första matchen.
Och kommer ta den här kvarten i kraft av bättre bredd och spets.
Men Uppsala stretade verkligen emot bra i slutspelsdebuten.
Oväntat – men kul.

***

Hockey imorgon så missar mina första slutspelsmatcher. Men drar in ett blogginlägg under kvällen ändå.

Jag ska vara ärlig: jag trodde Storvreta skulle vinna klart mot Helsingborg i fjärde matchen – men så blev det inte alls.
Helsingborg gjorde en stark insats, stretade emot och skyfflade också in 3-3 mitt i den sista perioden – efter 10.10 av nummer 10 Daniel Johnsson – och hade absolut chansen att plocka den här fajten.
Men Storvreta var för starka till slut.
Jimmie Pettersson dunkade in 4-3 med sitt andra mål för kvällen och strax efter att Viktor Klintsten svarat för en grym räddning på ett Hampus Dargren-skott i slutet så skickade Mattias Samuelsson in 5-3 i tom bur med ett långskott från egen zon.
Storvreta var inte alls på samma lekhumör som i match två och tre.
Kanske var delar av bensinen slut – Stefan Forsman valde ju att matcha tredjekedjan betydligt mer frekvent än tidigare – eller så gjorde Helsingborg helt enkelt gästerna blekare. Jag har svårt att avgöra vilket.
Helsingborg, med spelmotorn Linus Nordgren i uppställningen igen, hade med lite mer flyt kunnat vinna ikväll. Nu blev det inte så och uppförsbacken i den här kvarten blev därmed ett gäng grader brantare. Underläge 1-3 och match i Uppsala härnäst.
Jag tror Storvreta stänger kvarten där.
Men hur mycket kostar den här matchserien för Storvreta?
Jag har varit inne på det innan och ältar det igen:
Storvreta pumpar på med kort om folk – hur länge kommer man att orka?
Idag matchades tredjekedjan in mer än tidigare, och det var nog medvetet, för det börjar slita på laget nu.
Alexander Rudd uppges ha problem med någon axel och värmde upp ensam inför matchen, men spelade. Henrik Stenberg fick behandling av fötterna, något som han haft problem med hela säsongen, men fullföljde. Det är många matcher på få dagar, mycket speltid i varje match – och jag är övertygad om att det här sliter hårt på Storvretas stjärngalleri.
Det om något gör att Storvreta vill avsluta den här kvartsfinalserien så fort som möjligt. Det behövs tid för vila och läkning.
Brist på bredd är Storvretas största fiende i det här slutspelet.
På tal om skador:
Stjärnvärvningen Jimmie Pettersson har haft skadeproblem hela säsongen och har haft svårt att hitta sin plats i laget. Nu verkar han ha hittat den – med Victor Andersson och Henrik Stenberg – och har bombat in fem bollar hittills i kvarten, vilket är slutspelsbäst tillsammans med zorro-kungen Daniel Johnsson (snygg straff idag… igen!).
Pettersson är som byggd för slutspel med sin kombination av vilja, rivighet och skills.
Det har han återigen visat.

***

Falun har hämtat upp 0-2 till 2-2 i kvartsfinalserien mot Mullsjö.
Varför?
Ödmjukhet, säger jag.
Falun försökte spela sitt traditionella spel i de två första matcherna, med mycket bollinnehav, långa anfall och många spelare involverade, men mötte ett vägg där alla bollarna studsade tillbaka, och fick sedan se sig sönderkontrade av ett reptilsnabbt Mullsjö.
Men de två senaste matcherna har vi sett ett annat Falun.
Ett Falun som är betydligt mer ödmjukt, som lagt ner tanken på att äga bollen hela tiden och spela in den hela vägen till mållinjen. Nu går man inte på med samma antal spelare i offensiven, tar djup i defensiven.
Spelare som stjärnorna Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström har köpt konceptet fullt ut.
De accepterar att laget inte har lika mycket boll, att det inte blir lika mycket bolltrillande och trixande på offensiva tredjedelen, utan att det är hårt slit, fokus och defensiven i första hand som gäller.
Match fyra var tydlig: Falun bjöd inte upp till någon dans.
Istället tvingades Mullsjö bjuda upp och föra matchen, något som man inte alls var speciellt bekväma med.
Efter att Galante Carlström bombat in 2-1 i powerplay och Enström förvaltat en sylvass spelvändning fram till 3-1, så tvingades Mullsjö ta taktpinnen. För det mesta gick det inte alls, och när man väl skapade något så stod en omutlig Johan Rehn i vägen.
Rehn som för första gången i den här matchserien överglänste Benjamin Löfdahl i målvaktsduellen.
Det var en jämn match, ett ställningskrig, en duell mellan två försvar – en kamp som Falun vann till slut.
Dels tack vare Johan Rehn.
Dels tack vare sina två superspetsar Enström och Galante Carlström som sköt två mål vardera.
Falun har insett att man inte kan spela sönder Mullsjö, så man har helt enkelt backat hem, gjort det svårt för Mullsjö att skapa något, och sedan tagit chanserna man fått.
Inte riktigt Falun.
Men nödvändigt.
Nu handlar den här matchserien om vilka som gör minst misstag.
I två matcher har det varit Falun. Jag tror den trenden fortsätter.
Mullsjö-coachen Mikael Hill testade det mesta i tredje perioden för att bryta trenden. Det kastades om i formationerna, luftades nytt folk, men man orkade inte forcera ett rutinerat, kompakt och tätt Falun.
Kort sagt: Mullsjö körde in i samma vägg som Falun körde in i de två första matcherna.

***

Nederlagstippade Karlstad – som halkade in i slutspelet i den sista SSL-omgången – höll nollan i en period, två minuter och 53 sekunder mot storfavoriten Iksu – sedan sköt Frida Norström 1-0 för Umeågänget.
Det drog ur proppen ur ketchupflaskan.
Offensiva maskinen Iksu – 229 mål i grundserien! – vann till slut med solklara 7-0 efter att ha vunnit skotten med massiva 38-12.
Att Iksu skulle vinna var inte oväntat.
Att Iksu skulle vinna stort var inte oväntat.
Att Iksu skulle hålla nollan var oväntat.
Innebandy är innebandy, det är en lynnig sport där bollen hoppar och far, och att hålla nollan brukar – oavsett styrkeförhållande mellan lagen – vara en hopplös uppgift. Men oerhört starkt av hemmalaget att stänga igen bakåt.
Det här blir en promenadkvart av Iksu.
Allt annat vore en praktsensation, så klart.

***

En vunnen period räckte för mästarna Kais Mora för att som väntat betvinga Täby i den första kvarten.
2-2 i första och sista perioden – men 3-0 till dalalaget i mittakten.
Totalt 7-4 alltså.
De tilltänkta målskyttarna levererade:
Två mål av Amanda Larsson.
Två mål av Malin Andréason.
Två mål av Amanda Wall.
Tillskottet av Amanda Larsson har verkligen boostat Kais Mora, hon tillför mycket med sin ihärdighet, sin energi och sitt kopiösa jobb. Extra viktigt för laget att hon kom in med tanke på skadan på Johanna Holmbom.
Hemmamatch för Täby i kvart två – och måstematch. Ska Täby, som har ett vasst lag på två femmor, överraska här så måste man vinna sina hemmamatcher.

Välkomna in i spelet, Falun.
De pressade mästarna, utraderade av ett skottäckande och kontrande Mullsjö i två matcher, vann måstematchen hemma (ja, 0-3 och resa till Nyhemshallen vet i katten om ens Falun rett ut) med 6-3.
Men till en början såg det ut som det gjort tidigare:
Falun ägde boll, skapade chanser, Mullsjö täckte skott och Benjamin Löfdahl stod på huvudet och motade bollar.
”Benji” hann rädda två straffar innan Rasmus Enström bombade in det för hemmalaget förlösande 1-0-målet i början av den andra perioden, och när Jonas Adriansson sedan fick in 2-0, så var det här Faluns match.
Mullsjö närmade sig på slutet – en innebandymatch är aldrig slut förrän slutsignalen ljuder, så är det alltid – men Falun hade ändå det mesta under kontroll.
Vad var då skillnaden från match ett och två?
Min analys:
Balansen i anfallsspelet.
I både match ett och två klev Falun på något kopiöst i offensiven, inte minst förstafemman, och fastnade med en hög spelare för högt upp, vilket gjorde att man straffades obarmhärtigt i spelvändningarna. Nu, i match tre, så fick Mullsjö betydligt färre spelvändningar. Falun var mer restriktiva i att klampa på med för mycket folk, utan höll djup och balans i anfallsspelet, och fick då en helt annan kontroll på spelet över hela planen.
Sedan fick ju förstafemman – denna magiska konstellation av idel ädel innebandyadel – igång sitt spel.
Låg bakom de fyra första målen.
Jonas Adriansson – som i år varit en skugga av den spelare han var ifjol, säkerligen delvis på grund av den knäskada han ådrog sig när han lirade fotboll förra sommaren – sopade in två bollar och gjorde bästa matchen i viktigaste matchen. Hans andra mål var en delikatess, med ett snabbt Johan Rehn-utkast, en volleypassning av Ciya Hajo, och en volleyträff som gick in bakom Löfdahl.
Både Rasmus Enström – ett mål, en ass, skaffade fram två straffar – och Emil Johansson – målskytt och inga misstag – såg också bättre ut än tidigare.
Alexander Galante Carlström tappade bollar, sköt svaga skott – men fick, efter femitoelva missar, in en boll till slut vilket var viktigt för honom, och för Falun. Han har nästan sett lite vilsen ut, men nu lär han ha fått blodad tand.
Mullsjö gjorde en bra match till en början, men orkade inte hålla emot som i match ett och två. Giganten Kasper Hedlund slog en indianare vid 3-0, till exempel, misstag som inte existerat innan. Självförtroendet sjönk en bit.
Nu har Falun brutit trenden, har fått vittring, gjort Benjamin Löfdahl mänsklig, fått igång förstafemman och vet hur man ska spela.
Jag tror mästarna gasar nu.
Match fyra i Nyhemshallen kommer se likadan ut som de tre första matcherna. Men Falun visade i match tre att man hittat nycklarna – ett mer balanserat anfallsspel – för att hantera Mullsjö, och jag vet inte om västgötarna har något motdrag.

***

Dalen vann mot Växjö med 5-3 och har nu tagit ledningen med 3-0 i matcher.
Precis som i tidigare matcher så var det Växjö som ägde bollen, men man förmådde inte forcera Dalens tajta box, fick aldrig det där riktiga trycket, och när bollarna väl kom igenom så stod Måns Parsjö-Tegnér i vägen.
Dalen har lyckats fullt ut med sin taktik mot Växjö.
Man har parkerat bussen framför mål, täckt en uppsjö skott, tagit duellerna, och sedan vänt spelet snabbt.
Laget har inte tummat på något – och efter att ha stångat sig blodiga i åtta perioder så tog frustrationen också över i Växjö.
I den tredje perioden borde nog David Östergren åkt ut efter sin stenhårda tackling i ryggen på Alexander Bodén, men istället rök Jonathan Andersson ut fem minuter efter att ha satsat onödigt hårt i en tackling mot Albin Andersson som flög rakt in i sekretariatet.
Otäcka scener där Andersson blev liggande ett tag, sjukvårdspersonal tillkallades, men där det gavs lugnande besked efteråt, även om det kanske rör sig om en hjärnskakning.
Huvudlöst av Andersson.
Fem minuter på botbänken.
Det i ett läge då Växjö verkligen pressade på efter att ha fått energi av Niklas Ramirez enhandsfattade konstmål. Men istället för kvittering så resulterade Anderssons tackling i att Patrik Suchanek kunde bomba in 4-2 i powerplay.
Växjö var frustrerat i slutet.
Inte konstigt, med tanke på Dalens kompakta defensiv, och den fantastiska effektivitet man hade framåt.
Jim Johansson – helskotta vad het han är! – personifierade ju det där genom att vara osynlig i två perioder, och sedan svepa in 3-1 bara 22 sekunder in i den tredje perioden.
Nu är Växjö i brygga.
0-3 i matcher.
André Andersson skadad (klev av i andra perioden).
Frustration.
Och ännu har man inte hittat några verktyg för att dyrka upp Dalens uppoffrande box.
Stor matchboll Umeå.

***

En innebandymatch är aldrig över förrän 60 minuter är spelade.
Det vet vi ju – ändå så blir man bryskt påmind om det där varje gång.
Det kändes ju faktiskt som att Linköping, som straffade Pixbo något kopiöst i två perioder, skulle segla ifrån till en komfortabel seger när det stod 6-2 efter 40 spelade minuter.
Men innebandy är innebandy.
Pixbo forcerade i sista, kröp närmare, Jens Milesson bombade in två påsar, och med två minuter kvar stod det helt plötsligt 5-6.
Pixbo hade verkligen flow i slutet och en kvitteringsboll låg sannerligen i luften, men Linköping kom undan med andan i halsgropen.
Men Linköping vann rättvist, om man ser till hela matchen, eftersom man var hetare i de två första perioderna. Eller ja, hetare, man ägde inte bollen precis, men spelade ett rakare och effektivare spel.
Så fort Pixbo gjorde ett misstag så högg man direkt.
Dessutom vann man kampen framför mål. Gång på gång. Som när Martin Karlsson vräkte in 2-0, efter en vunnen duell med Jesper Andreasson. Han var som en oxe där, Linköpings härförare.
Karlssons 2-5 var ju också oerhört vackert, där Tobias Gustafsson frispelade honom och han kyligt vinklade in bollen.
Efter en säsong som varit upp och ner så har ”Marre” verkligen prickat formen.
En murbräcka som är oerhört svårstoppad.
Han som vikarierade som center tidigare under säsongen, men som tack vare Milan Tomasiks intåg nu får lira forward igen, där han ska vara och där han är som bäst. Vilket han visar nu.
Stor eloge till duracellkaninen Joakim Ström också. De där benen verkar inte ha någon off-knapp.
Den här matchserien är oförutsägbar, tycker jag.
Ett taktiskt krig mellan två bra lag, där det är små, små saker som avgör.
Nu har Linköping satt sig i förarsätet – igen.
Pixbo har således pressen på sig inför kommande match.
Man får ta med sig tredjeperioden, spelet där, och bygga på det inför kommande utmaningar.
Och förlita sig på att Patrik Malmström vaknar till ännu mer. Han har börjat varva upp. Hans 2-3-mål i den här matchen kan vara slutspelets vassaste kasse hittills. Han körde slalom inne i Linköpings box, gjorde allt på egen hand, innan han tråcklade in bollen bakom Robin Laakso.
Otroligt läckert.

***

Nej, ingen slutspelsinnebandy imorgon. Vad ska vi göra då?

Helsingborg reste till Uppsala för att möta Storvreta i den tredje kvarten utan febersjuke superstjärnan Linus Nordgren.
Det var således dömt på förhand att bara kunna gå på ett enda vis.
Så blev det också.
Storvreta vann med 7-4 efter att ha tokdominerat i två perioder, och sedan rett ut en tidig skånsk anstormning i tredje.
Att plocka bort Linus Nordgren i Helsingborg är som att plocka bort Messi i Barcelona – en hel dimension i spelet försvinner.
Nordgren gör allt i Helsingborg: spelar kopiöst, matchas i alla spelformer, täcker skott, slår magiska mackor, gör mål. Han är en lagspelare och individualist i ett.
Utan honom är Helsingborg, sorry skåningar, ett ganska mediokert lag.
Att kasta in Nicklas Lidholm som vikarie var som att sätta random svensk landslagsspelare (Zlatan borträknad) i Messis roll.
Ni fattar.
Sensationen Jonathan Nilsson (helskotta vilket självförtroende han spelar med!) och Daniel ”Magic” Johnsson (zorrade in två påsar) försökte mot Storvreta, men var alldeles för ensamma. Finska femman har inte haft mycket stäm i den här kvarten hittills, vilket hämmar slagstyrkan betänkligt.
2-1 i matcher till Storvreta nu.
Helsingborg måste få tillbaka Linus Nordgren, slipa bort de onödiga utvisningarna och få igång finska femman – annars blir det här slutspelsäventyret inte lika långlivat som ifjol. Jag tycker också att man måste börja matcha en tredjefemma, dubbelspela centrarna Nordgren och Jani Kukkola, för att få Vreta att börja fundera lite och tvingas använda lite mer folk. Nu är man för lättlästa, för tunna, för enkelspåriga.
Storvreta då?
Lagets fina form fortsätter och man har visat att det överraskade nederlaget i första kvarten var en isolerad plump snarare än en begynnande formsvacka efter den fantastiska SSL-avslutningen.
Storvreta har den bredaste spetsen i SSL – alltså störst arsenal av superstjärnor – men de har inte gnistrat så mycket som alla förväntat sig under vintern. Fram tills nu, vill säga. För i takt med att säsongen har tickat på så har stjärnorna också varvat upp:
Jimmie Pettersson och Henrik Stenberg har haft skadetrubbel, men är nu friska och formen är klart på uppåtgående.
Robin Nilsberth har börjat ta initiativ, börjat leverera, ser ut som den auktoritet som han ska vara.
Alexander Rudd är nästan förnedrande bra (ni såg väl hans passning mellan benen?) just nu.
Rasmus Sundstedt har äntligen börjat få igång produktionen, tio mål på säsongens första 19 matcher (långt, långt under hans förväntade klass) har förvandlats till tolv mål på de åtta senaste matcherna, inklusive två bomber i tredje kvarten.
När alla de här superspetsarna är i form så blir lagets powerplay nästan löjligt bra, med sin otroliga bollkontroll, med Rudd som strateg och byggnadsherre, och med Sundstedt och Nilsberth som skottkanoner.
Så länge stjärnorna spelar så här, så kommer Helsingborg inte ha en chans.
Med eller utan Linus Nordgren.

***

Tre nya kvartar imorgon i detta slutspel som hittills levererat över förväntan i form av kvalitet, drama och individuella prestationer. Morgondagens förväntningar är således rejält uppskruvade.

Oj, oj, oj!
Mullsjö – Falun 5-1.
Ja, ni läste rätt, och då ledde Mullsjö med 5-0 efter drygt 57 minuter, innan Alexander Egebrant skottade in en boll i klykan bakom den för kvällen närmast nog omänsklige Benjamin Löfdahl.
Löfdahl ja, mannen som jag rankade som slutspelets sämsta målvakt innan kvartarna drog igång, men som är den klart hetaste bollstopparen hittills.
Han var rena väggen mot Falun.
Han fick mycket att se enkelt ut med sin placering och sitt härliga flyt, men han svarade också för en radda akrobatiska och osannolika räddningar som var helt otroliga. Han är verkligen i zonen.
Vad är det då som händer i den här matchserien, där uträknade Mullsjö skulle bli slaktade av tokfavoriten Falun?
Det är en bra fråga.
Men det finns en tydlig skillnad mellan lagen: viljan.
Det brinner verkligen i ögonen hos Mullsjös spelare. Lagets form var urusel inför slutspelet, spelet var naivt, man gick bort sig alldeles för enkelt i offensiven vilket gav spelvändningar bakåt. Nu har västgötarna gått tillbaka till grunderna: prioriterar defensiven, gör klart försvarsarbetet, och vänder sedan spelet – istället för att försöka föra spelet.
Det täcks något ofantligt med skott. Laget har stängt och låst boxen framför mål, Falun klarar inte peta in någon boll i myllret av ben och klubbor, utan tvingas spela runt och ta distansavslut, och där har Mullsjö hittills varit otroligt bra på att ligga i linjen och täcka skott.
Butiken har varit stängd i två matcher, helt enkelt.
Falun ägde mest boll i den här matchen, men saknade tempo, vilja att öppna upp för kompisarna och arbetet i backcheckingen var mer eller mindre obefintligt. Den där gnistan, den rätta viljan, fanns inte där.
Den där viljan som har varit synonym med vinstmaskinen de senaste åren har hittills lyst med sin frånvaro.
När Mullsjö vann bollen och med ilande fart stack på kontring så lunkade Falunspelarna tillbaka.
5-0-målet var talande: Falunspelarna fastnade offensivt, Mullsjö vände spelet, David Gillek missade sin passning men bollen gick ändå fram till framrusande Kasper Hedlund som dunkade in bollen.
Kort sagt: allt studsade Mullsjös väg.
Falun var otroligt passiva.
Kasper Hedlund fick stå helt allena i slottet vid 1-0, Emil Johansson gjorde precis som i första matchen ett dundermisstag vilket gav David Gillek friläge och 2-0, Isaac Rosén petade in 3-0 vid bortre stolpen och Arvid Wibring-Lindqvist vräkte in 4-0 efter en kvick vändning.
Hittills har Mullsjö raderat ut Falun tack vare större vilja, en uppoffrande defensiv och blixtrande kontringar.
Falun-coachen Thomas Brottman testade det mesta. Drog fram tombolan och kastade om. Men hittade inga motmedel.
2-0 i matcher till Mullsjö.
Mästarna Falun är pressade.

***

Hade det inte varit för slakten i Nyhemshallen så hade fajten mellan Dalen och Växjö varit dagens största snackis.
För vad var det som hände i Umeå egentligen?
Efter en första match som var något av ett sömnpiller, så hade dammdörrarna öppnats den här gången, och det var två spelsugna lag som bjöd upp till underhållning, och det svängde rejält.
Men det som etsar sig fast är så klart den galna upplösningen:
19:41: En patenterad Johan Roos-rush öppnade upp Dalen, passningen skar bort till Valdemar Ahlroth som dunkade in 6-5 för Växjö, ett mål som såg ut att avgöra matchen.
19.53: Efter avverkad timeout fick Dalen bollen, Alexander Bodén slog en magisk crosspassning till stekhete Jim Johansson som slog in 6-6.
Sinnessjukt.
I sudden death hade David Östergren en superchans att avgöra för Växjö, men skottet mot öppet mål täcktes upp i taket av backen Mattias Ljunggren, som fick en stor, fet kyss av keepern Måns Parsjö-Tegnér som tack för den osannolika räddningen som höll liv i matchen.
Istället för Växjö-vinst så tog Jonas Svahn tag i bollen, sprang över hela plan och drog på ett slagskott (!) rakt upp i krysset. Bara 17 sekunder från ett straffavgörande, dessutom.
7-6 till Dalen, alltså.
Den slutminuten med de två målen, den sinnessjuka räddningen av Mattias Ljunggren, och det solomålet av Jonas Svahn – det är bara galet.
Det är innebandy.
Känslan var väl annars att Växjö borde ha vunnit den här matchen. Man skapade mer, bättre. Hade en uppsjö powerplay-lägen efter klantiga, snudd på idiotiska, hemmautvisningar, inte minst i andra perioden. Men Dalen har en sjuhelskottas moral. En fantastisk defensiv, sylvassa spelvändningar.
Dessutom planens hetaste lirare i succémannen Jim Johansson. Han inte bara sköt tre mål inklusive 6-6-bollen, utan lyste av självförtroende. Han vågade hålla i bollen, dribbla, göra det oväntade. Härligt med lirare som inte fastnar med handlederna i cement när det gäller som mest.
Två sudden-vinster för Dalen nu.
Den första avgjordes av Ketil Kronberg.
Den andra av Jonas Svahn.
Det känns inte som tillfälligheter. De är navet i Dalen. Motorn som får hela ekipaget att rulla. De spelar kopiöst mycket, tar ansvar över hela banan, uppträder med sådan auktoritet och självklarhet att det liksom blir givet för resten av laget att följa efter.
Båda borde få en staty i Umeå.
Dalen har kopplat ett järngrepp om den här serien.
Men hade Mattias Ljunggren inte gjort den där otroliga skottäckningen i sudden, så hade Växjö plockat den här matchen, och det hade varit ett helt annat läge.
Större är inte marginalerna.
Den här serien lever i högsta grad.

***

Martin Östholm är den enskilt viktigaste spelaren för Pixbo – och i den andra kvartsfinalen, när serieettan vann mot Linköping med 6-3 och kvitterade matchserien till 1-1, var han tungan på vågen.
Han visade vägen, precis som han måste göra.
Den skottstarke backen matade in ett hattrick i den andra perioden och vände därmed underläge till ledning.
Östholms skott är något i hästväg, vilket man verkligen fick se här. Det bara smäller liksom.
Som i spelvändningen som gav 3-3-målet. En två mot etta där det inte var något snack, Östholm tog avslutet själv och fullkomligen dundrade in bollen bakom Robin Laakso som inte hade en chans.
Alla vet hur och var han skjuter – men det går liksom inte att försvara sig mot, om det så hela livet hängde på det.
Och så fort han tar skott så är det målchans, antingen via skottet i sig, eller via returerna och oredan som projektilerna skapar.
Rollen för stjärnan var också reviderad jämfört med match ett och nu fick han en friare, offensivare boll när Pixbo hade bollen, och kom således i fler lägen. Med bollkontroll sjönk istället Daniel Calebsson ner i banan och skötte uppspelen, samtidigt som Östholm kunde arbeta sig in i ytor där han fick användning av sitt skott.
Pixbo och nye coachen Per Tjusberg har ju arbetat för att hitta fler alternativ, fler verktyg, i spelet. Att kunna rotera pjäserna i förstafemman är ett av de verktygen – och det gav ju sannerligen resultat här.
Sedan stoppade Tjusberg också in boxplay-specialisten Linus Andersson i spel, och han tackade för förtroende genom att sopa in dubbla bollar i den sista perioden, en efter en retur, en i tom bur.
Tjusberg visade fingertoppskänsla.
Han har säkert fler ess i rockärmen.
De där essen som alltså inte fanns ifjol.
Linköping öppnade annars den här matchen bäst, stärkta av den första matchen, men Pixbo tog över allteftersom, och var bäst när det gällde som mest i den sista perioden, där man på ett imponerande skickligt sätt stängde ner ett jagande hemmalag.
Trollgubben Christian Mattsson fick sitta en del i sista akten – oklart varför, om det var skada, materialfel eller helt enkelt en bänkning – men det var när han stoppades in i slutet igen som det började spira lite om Linköpings offensiv. Han trädde fram ett par urläckra passningar, men ska vi vara ärliga så var Linköping aldrig riktigt nära. Pixbo var för bra den här kvällen.
Den här matchserien är lika tät och tajt som förväntat.
1-1 i matcher.

***

Magisk start på det här slutspelet. Imorgon smäller det igen.

SSL är avslutad – och det blev dramatik i slutomgången. Malmö pallade inte pressen utan fick bara kryss (seger efter övertid) mot Linköping medan Dalen föll mot Rönnby, och istället tog Karlstad åttondeplatsen efter den väntade segern mot Falun, och värmländskorna krånglar sig alltså vidare trots det blytunga tappet mot Täby i förra omgången.
Nu kan slutspelet dra igång.
Men jag tror den stora spänningen uteblir.
Alltså, en annan final än mellan seriens två giganter, Pixbo och Iksu, vore en gigantisk skräll.
De två lagen har varit överlägsna under säsongen, har dragit ifrån i toppen, och det är de två lagen som kommer ha pressen på sig att nå hela vägen fram till Tele2 Arena i mitten av april.
Finns det några utmanare?
Det är klart det finns. Tre stycken, närmare bestämt, i form av Kais Mora, Endre och Rönnby.
Men ingen av dem är i närheten av giganterna, i alla fall inte än så länge under säsongen.
Kais Mora är regerande mästare, har världens bästa förstafemma och adderingen av Amanda Larsson ökade slagstyrkan rejält. Men den bredd man hade ifjol är inte tillnärmelsevis lika bra i år, nu handlar det i princip bara om förstafemman, och i ett slutspel där det spelas många matcher på kort tid har jag svårt att se dem orka bära Kais Mora mot varken Pixbo eller Iksu.
Endre är blytunga på hemmaplan, har två av världens bästa spetsar i Corin Rüttimann och Anna Jakobsson och har nog sitt bästa lag någonsin, men kommer inte ha hemmaplansfördel i ett eventuell möte med Pixbo eller Iksu, har inte samma kompetens bakom sin toppduo, och har inte uppvisat någon medaljform den senaste månaden.
Rönnby, i final ifjol, startade säsongen uselt, ryckte upp sig, men sparkade sedan coachen Thomas Davies alldeles nyligen, och känns inte helt i harmoni och saknar, tycker jag, det riktiga trycket i spelet. Att Mira Wickman gick sönder redan innan säsongen betyder också att lagets superstjärna inte är tillgänglig.
Tre utmanare – men alla med sina brister.
Nej, jag har oerhört svårt att se någon utmana Pixbo och Iksu.
Två lag med två olika identiteter som dominerat säsongen.
Pixbo är det samspelta kollektivet med många unga spelare som tagit hästkliv framåt i år, med en supersolid defensiv och en tydlig spelidé, en coach i Jonas Eliasson som byggt något över tid där försvarsspelet slipats för varje år.
Iksu är det klassiska storlaget med ett nytt tänk, en mer teknik- och bolltrillande filosofi, som är adderad till det redan fysiskt starka laget där man alltid maler på med tre kvalitativa femmor, och där man har en backuppsättningen som närmast nog är landslagsmässig rakt igenom.
Gemensam nämnare: självförtroendet. Båda lagen tror stenhårt på sig själva och ser sig själva som favoriter.
De har fog för att tro det också: Pixbo och Iksu har varit klart bäst i år.
De kommer mötas i final.
Allt annat vore en megaskräll.

***

Dagens resultat:
Huddinge – Pixbo 4-9
Kais Mora – Endre 4-2
Malmö – Linköping 3-2 (ot)
Uppsala – Iksu 2-9
Dalen – Rönnby 2-5
Karlstad – Falun 5-2
Jönköping – Täby 5-9

***

Så går det i kvartsfinalerna:

Pixbo – Uppsala 3-0
Pixbo-coachen Jonas Eliasson har alltid en räv bakom örat – och serieettan valde inte Karlstad, trots att de var sämst rankade och var den närmaste resan – utan valde istället årets sensationslag Uppsala. Två defensivt starka lag med mycket struktur i spelet, men Pixbo är solklar favorit och kommer segla igenom den här matchserien komfortabelt, även om det inte kommer bli några gigantiska vinstsiffror. Pixbo har en betydligt vassare spets än Uppsala.

Iksu – Karlstad 3-0
Iksu valde en ny strategisk väg inför den här säsongen, med en mer teknikorienterad innebandy, och har gjort en storartad säsong med en frejdig och rolig innebandy som genererat otroliga 229 gjorda mål och en målskillnad som landade på +147. Karlstad halkade in i slutspelet i sista omgången och har gjort det bra, men har varken spel, bredd eller spets som är i närheten av Iksu, så det här blir en Umeå-svepning.

Kais Mora – Täby 3-0 
Inför säsongen målades Täby upp som en rejäl utmanare till topplagen, men har inte imponerat under vintern. Laget har förvisso lyft sig något efter tränarbytet i januari och sitter på en arsenal av spets, men saknar bredd. Regerande mästarna Kais Mora har världens bästa femma, är i riktigt bra form och har haft lätt för Täby under säsongen – så dalalaget lär spela hem det här utan några större problem.

Endre – Rönnby 3-2
Den utan konkurrens mest ovissa kvarten som kan gå precis hur som helst mellan två bra lag. Rönnby har successivt lyft sig under säsongen, men bytte tränare nyligen – Thomas Davies ut, Johan Kökeritz in – och det känns inte som att fjolårets finalist är helt i harmoni. Endre har gjort en stark säsong, har fantastisk spets och en större trygghet. Det blir tätt och jämnt – men både hemmafördelen och ”turbulensen” i Rönnby talar för att Endre tar det här till slut.

Sista omgången i damernas SSL blir en rysare.
En slutspelsplats finns i potten – fyra lag har chansen att knipa den.
Men jag tänker bara på tre av dem, för sannolikheten att Huddinge ska bli åtta är minimala, då laget dels måste slå serieettan Pixbo, dels måste få tre andra matcher med sig, bland annat att Falun ska skrälla mot Karlstad. Det kommer inte hända, inte en chans. Trots att vad som helst kan hända i innebandy, så kan inte just det hända.
Malmö, Dalen och Karlstad gör upp om det här.
Vilka som drar längsta strået?
Alltså, det här är oerhört ovisst.
Det känns mer eller mindre helt öppet.
Jag tycker alla lagen har en stor procentuell chans att fixa det här.
Malmö har allt i egna händer med en pinne att gå på jämfört med Dalen och Karlstad, men ställs mot rivalen Linköping. Östgötarna har förvisso inget att spela för, men lagen möttes i SSL-kvalet i våras och gillar att kivas med varandra, så jag tror inte att de kommer att åka till Skåne och lägga sig platt. De vill vinna. Det har de stor chans att göra: de kan spela avslappnat och chansa lite, samtidigt som Malmö m-å-s-t-e vinna på den hemmaplan där man haft stora trubbel under hela säsongen.
Jag är inte alls säker på att Malmö pallar den pressen.
Dalen ställs mot Rönnby hemma, ett Rönnby som inte har något att spela för, ett Rönnby med en ny tränare som fortfarande söker lite efter identiteten, och ett Rönnby som absolut inte är oslagbart. Dalens säsong har inte varit någon succé precis, men nu har laget vittring, hemmaplan och matchen känns öppen. När lagen möttes i höstas så vann Rönnby med 4-3, mycket talar för att det blir lika tajt den här gången.
Karlstad möter jumbon Falun hemma, seriens stora slagpåse, och det ska naturligtvis bara bli värmländsk seger. Det kan till och med bli så att siffrorna rinner iväg. Karlstad vet vad som gäller för kampen om den sista slutspelsbiljetten kan mycket väl bli en målskillnadshistoria, där man är bättre än Malmö men sex mål sämre än Dalen.
Det enda jag är säker på i sista omgången är att Karlstad sopar banan med Falun.
Det vet Malmö om.
Det vet Dalen om.
Det tvingar båda lagen att gå för en trea, om det ska bli slutspel.
Malmö har största pressen på sig. De vet att det måste bli vinst mot Linköping och att det måste bli inom ordinarie tid, för om Karlstad tar en trea så går de om även om lagen slutar på samma poäng eftersom målskillnaden är bättre.
Skönt utgångsläge för Karlstad ändå, kan jag tycka.
Men Dalen har också ganska skönt utgångsläge. De vet att om det blir en trea mot Rönnby, så är Malmö tvingade att ta en trea och Karlstad är tvingade att äta in deras bättre målskillnad.
Och ja, Malmö har ju också ett ganska skönt utgångsläge, eftersom de har allt i egna händer.
Kort sagt: alla tre lagen har ganska skönt utgångsläge.
Det känns omöjligt att sia om utgången.

***

Slutspelsvalen?
Ja, om vi förutsätter att ställningarna håller sig, så lär Pixbo välja åttan i tabellen om det blir Malmö eller Karlstad. Blir det Dalen, så faller nog valet snarare på Täby.
Finns Dalen att välja så blir det Iksus givna val, annars står det mellan Uppsala och Täby, och då tror jag nog att tunna Täby lockar mest, trots att laget har fler stjärnor än tajta Uppsala.
Kais Mora och Endre slåss om tredjeplatsen i tabellen – avgörs i sista omgången – och trean lär välja Täby eller Uppsala, beroende på vilket av lagen som finns kvar efter Pixbos och Iksus val.
Rönnby kommer inte att bli valt, utan kommer att få möta fyran i tabellen, antingen Kais Mora eller Endre alltså.

***

Tippning av sista omgången:

Huddinge – Pixbo 2: Det går inte se något annat än en solklar tvåa här. Huddinge jagar förvisso en slutspelsplats, men har en tunn trupp och kommer få oerhört jobbigt mot ett malande Pixbo som dessutom går för seriesegern. Allt annat än en klar tvåa vore en rejäl smällkaramell.

Kais Mora – Endre 1: Viktig match mellan trean och fyran i tabellen där en tredjeplats (vilket innebär att man slipper Rönnby i kvarten?) ligger i potten. Endre har bara imponerat måttligt på slutet (förutom utskåpningen av Rönnby) och formen känns så där. Kais Mora känns hetare och borde ta hem den här fajten.

Jönköping – Täby 2: Totalt betydelselös match för båda lagen, då bådas öde redan är ingjutna i cement. Täby lär dock vilja ha med sig en seger in i slutspelet, vid sidan om den revansch man eftersöker efter det överraskande nederlaget mot JIK tidigare under säsongen, och har också en överlägsen spets, så visst borde det bli en bortaseger. Sara Attermo har hittat målformen på slutet – fortsätter det att hålla i sig?

Malmö – Linköping X: Malmö har slutspelsplatsen i egna händer inför avslutningen och möter nu alltså rivalen Linköping, två lag som brakade ihop i SSL-kvalet i våras och som har en liten tagg i sidan hos varandra sedan dess. Linköping har inget att spela för men lär inte vilja ge Malmö något gratis, så det lär bli en jämn och oviss fajt. Malmös motivation bör dock avgöra, kan man tycka. Jag känner ändå doften av kryss.

Uppsala – Iksu 2: Iksu har fortfarande hugg på seriesegern och kommer gå för den, även om det känns föga troligt att Pixbo skulle tappa poäng mot Huddinge. Iksu lär oavsett vilja ha med sig en positiv känsla inför slutspelet. Umeålaget vann första mötet med 5-2, och vi kan nog vänta oss något liknande resultat här. Och… kanske en försmak på ett kvartsfinalmöte?

Dalen – Rönnby 1: Dalen har faktiskt bra slagläge på slutspelet, även om man inte har något i egna händer. Att vinna mot Rönnby är inte alls någon omöjlighet, jag tror till och med att hemmalaget tar det här, och sedan får man förlita sig på att Malmö tappar pinnar och att Karlstad inte knaprar ikapp målskillnad. Rönnby har inget att spela för, vilket också kan påverka.

Karlstad – Falun 1: Även Karlstad har bra chans på slutspelet, får man säga. Mot slagpåsen Falun ska det bara bli vinst – och med skärpan påslagen så kan det också rinna iväg målmässigt, och det är ju inte helt orimligt att det här blir en målskillnadshistoria. Hur som helst: Karlstad tar en stensäker seger här.

***

Mycket het innebandy nu!

När Alexander Rudd är bra så är Storvreta bra.
Statistiken talar sitt tydliga språk:
Han gjorde 24 poäng på de 17 första matcherna i år, 1,41 poäng per match, vilket är okej men absolut inte Rudd-bra. Under samma matcher tog Storvreta 28 poäng, 1,65 poäng per match, vilket är okej men inte Storvreta-dugligt.
Under de nio avslutande matcherna var det andra bullar:
Rudd gjorde då 26 poäng, ett snitt på 2,9 poäng per match. Alltså dubbelt så bra som under de två första tredjedelarna, och så bra som Rudd kan och ska vara i kraft av en av SSL:s största stjärnor.
Under samma period tog Storvreta 25 poäng, 2,8 poäng i snitt per match, vilket är ett helt otroligt snitt.
Trenden fortsätter i slutspelet:
Rudd gjorde noll poäng i första kvarten mot Helsingborg, då Storvreta torskade.
Rudd gjorde fyra poäng – och var en av banans absolut bästa spelare – när Storvreta vann match två med 8-4, och kvitterade kvartsfinalserien till 1-1.
Som sagt: när Rudd är bra, så är Storvreta bra.
Statistiken talar sitt tydliga språk, men det gör också spelet.
Alexander Rudd är nämligen en central punkt i Storvreta, det är han som bygger spelet, lägger mackorna till forwards och backar, som styr och ställer i powerplay. Som med kirurgisk noggrannhet och känsla slår de omöjliga passningarna, som har ett inbyggt radarsystem som hittar ytor ingen annan vet om, som smeker bollen som om det vore hans älskade.
Alexander Rudd stod för finessen i Helsingborg Arena – han slog flera vackra mackor, gjorde två snygga mål, låg bakom mycket.
Matchen då?
Den första kvarten mellan de här två lagen var ljummen. I det här mötet svallade känslorna över.
Det var irriterat, fysiskt och känslosamt. Det var slutspelsinnebandy.
I andra periodens slutsekunder kom det närmaste vi kommer en NHL-fajt i SSL. Henrik Stenberg gjorde en fantastisk move, bröt in mot Jonathan Paulsson som räddade, och Stenberg delade sedan ut en eftersläng – vilket fick Paulsson att gå i taket och trycka in en rejäl bröstvärmare som hämnd. Det fick ett koppel av spelare att sluta till och även om det inte blev ett regelrätt slagsmål så var det inga alibikramar heller, det var rejält irriterat, rejäla grepp om varandra och blixtrande ögon.
Det vimlade av tjuvsmällar i matchen (jag glömmer säkert flera): Carl Nilsson gick hårt åt Staffan Jacobson med vad som såg ut som en armbåge, Rasmus Sundstedt slog undan benen för Linus Nordgren, Jesper Berggren vräkte Jonathan Nilsson över sargen, Kristoffer Fälth klev upp och stoppade robust en motståndare (såg inte vem). När till och med hellylle-killen Linus Nordgren gick och markerade med en (om än lös) crosschecking på Berggren efter Nilsson-tacklingen, så förstår man att det var irriterat på många håll.
Många saker var faktiskt över gränsen, men såg – tack och lov – inte ut att kosta några skador i alla fall.
Skador och tjuvsmällar hör inte till, men fysiskt spel och känslor ska definitivt vara där. Det är så det ska vara i slutspel.
Just den irritation som började gro i den här matchen bådar gott inför fortsättningen av den här matchserien, där Storvreta efter chockförlusten i första matchen nu snott tillbaka kommandot och hemmafördelen.
Dessutom visade Alexander Rudd spirande form.
Han ensam har potential att vara skillnaden mellan de här två lagen.

***

Intensivt med matcher under slutspelet. Tre nya kvartar imorgon – plus avgörandet i damerans SSL.

Trenden i den första kvartsfinalrundan höll i sig även ikväll – Linköping blev fjärde lag att plocka första matchen som bortalag då Pixbo besegrades med 6-5, vilket innebär tidig ledning i den på förhand mest ovissa kvartsfinalen.
Man of the match?
I min bok ingen tvekan: Martin ”Marre” Karlsson.
I egenskap av lite halvelak jultomte, men med glimten i ögat, så gav jag honom en citron i julklapp. Jag tyckte inte att Martin Karlsson varit riktigt sig själv under hösten, alldeles för snäll, både fysiskt och vebalt, och syftet med citronen var att göra honom lite surare, lite hetare, lite mer Martin Karlsson.
Power forwarden verkade ha sparat den där citronen tills nu och kalasat på den lagom till slutspelet, för så bra som han var i första kvarten mot Pixbo var det i alla fall längesedan jag såg honom.
Han var delaktig, han var kraftfull, han var matchvinnande. Han ledde Linköping, precis som han ska göra.
Hans mål när han bröt fram direkt efter tekning och bara seglade igenom ett hav av Pixbospelare, höll in bollen och sedan smekte in den i nät, var riktigt läckert.
Men framförallt hans agerande i närkamperna, hans tyngd, hans vilja – det var en ledare som tog sitt ansvar.
Det finns ju mycket konserverat slutspelssug i den där kroppen efter att ha bränt hela slutspelet och Linköpings succéresa ifjol på grund av skada, och det var nog lite av det vi såg också, vid sidan om citronätandet.
Matchen var annars ingen högoktanig underhållning rent spelmässigt, men det tror jag inte vi ska förvänta oss av den här matchserien heller. Det kommer bli ett sju matcher långt ställningskrig, där fysik, tålamod och mod kommer vara talande.
Någon stor skillnad mellan lagen finns inte heller, vilket slutresultatet till slut skvallrar om.
Daniel Calebsson hade en kanonchans i slutsekunderna, så det kunde lika gärna slutat oavgjort.
Jag har tippat att detta går till sju matcher – och den här matchen har inte fått mig att ändra åsikt.
Men jag tycker Linköping var lite smartare, lite mer distinkta, och betydligt bättre i det fysiska spelet i den här matchen.
Dessutom var lagets stjärnor betydligt vassare än hemmalagets: Martin Karlsson var ett monster, Matej Jendrisak riktigt bra och Christian Mattsson trollade vidare i sin SSL-comeback (vilken kyla vid målet, liknade hans påse i Linköping-debuten), medan Martin Östholm bara glimtvis briljerade, Daniel Calebsson var tämligen osynlig och Patrik Malmström fick nöta trä i princip hela sista perioden.
Den stjärnduellen måste Pixbo jämna ut framöver.
Rond ett till Linköping.
Många som kommer säga ”vad var det jag sa” nu, eftersom det känns som majoriteten av landets innebandytyckare tror att Linköping ska plocka hem den här serien.
Men Pixbo har stor kapacitet. Var nära i den här matchen, trots att man inte var i närheten av att spela på topp.
Det här blir en holmgång.

***

Första kvartsfinalrundan spelad.
Fyra bortasegrar, så det har verkligen startat intressant.
Jag har kallat detta det mest ovissa SSL-slutspelet hittills.
Det känns som att det finns fog för det påståendet.

***

Mer slutspelsinnebandy imorgon!