Sådana spelare unnar jag rampljuset
avMora och Täby är två lag med megastjärnor.
Megastjärnor som brukar kliva fram i de viktiga lägena.
Men när Täby 3-2-vann den fjärde semin mot Mora, och därmed tvingade fram en femte och avgörande match, så var det en doldis som klev fram som stor matchvinnare.
Erika Palmeby sopade in 3-2-bollen i början av den tredje perioden.
I hennes andra byte i matchen.
Så kan man ju också avgöra.
Det är härligt när sådana här spelare får kliva fram i de största matcherna och sno rubrikerna om än för en enda dag.
Spelarna som trots knaper, eller ofta ingen, ersättning lägger ner massor av tid på en elitsatsning i SSL, men som tvingas nöta träbänk och följa det roligaste – matcherna – från första parkett utan att delta.
Så nära fast ändå inte där.
Inte minst om man är 26 år, har spelat innebandy i evigheter, men ändå fortsätter att kämpa på i skuggan.
Man unnar sådana lirare en stund i rampljuset.
Palmeby är politiskt korrekt när hon berättar om sin roll i laget där hon varit in och ut i laguppställningen under säsongen:
– Jag tar den roll jag får, säger hon.
Jag frågade om hur hon håller upp motivationen:
– Jag har inga problem med det, jag är en lagspelare.
Beundransvärt.
Annars så var det ju stjärnorna (de spelar ju otroligt mycket, i båda lagen…) som var i fokus i den här matchen – en match med olika ansikten, där man bytte taktpinne med varandra, där det egentligen kunde ha gått hur som helst.
Täby var överlägsna i första perioden och Mora fick vara glada att det bara stod 0-2 på tavlan och gav nog keepern Amanda Hill en extra klapp på axeln.
Mora, med Anna Wijk nedflyttad som back, var som ett annat lag i andra perioden, kom ikapp till 2-2 – och då kändes det klar fördel för gästerna.
I tredje perioden studsade Täby tillbaka och det kändes som man hade skaplig koll på Mora efter det där 3-2-målet rent spelmässigt, men samtidigt så skapade Mora ett par riktigt sylvassa chanser.
Michelle Wiki prickade ribban där bollen gick rakt ner på mållinjen. Min spontana känsla var att den var inne men domaren gjorde washout direkt – och det var oerhört svårt att bedöma faktiskt.
I slutet slog sedan Wijk en perfekt långpassning till Therése Karlsson som kopierade Wiki och prickade ribban även hon.
Samtidigt hade Täby flera chanser att stänga matchen i tredje.
Både Emelie Frisk och Amanda Hill svarade för ett gäng fina räddningar.
Någonstans tycker jag ändå att Täby var det bättre laget, i mångt och mycket tack vare pansarvagnarna Louise Wickström och Therese Andersson (stundtals Anna Wijk-plåster i matchen) som inte visade någon pardon i närkamperna utan smällde på rejält. Det är ju mer eller mindre omöjligt att vinna boll mot Wickström i sarghörnet, till exempel.
De där lirarna går in med en sådan självklarhet i närkamperna att det smittar av sig på hela laget.
Jag vet inte hur många gånger Moraspelare tappade boll för att de tog för lång tid på sig när Täby klev på dem.
Mora hade stundtals bra rull i andra perioden, men överlag brände man alldeles för många avgörande passningar och var för långsamma i skottögonblicken, tycker jag. Hade man varit lite rappare i tanke och handling så hade man fått iväg fler än de där 19 skotten som den officiella statistiken skvallrade om.
Samtidigt.
Det är så små, små saker som avgör.
Ett måls skillnad.
Tre ribbskott av Mora (ett på straff, där man gjorde mål i powerplay efteråt).
En bränd straff av Täby.
Jag gissar att det blir lika små marginaler i den femte och avgörande matchen också.