Så kom äntligen galakvällen jag förberett mig för sen i mars! Så glad för Pamela som BESEGRAT hjärntumören! Fina tjejerna! Emy, Rania, jag, Jenny, Victoria och Soraya! Det var otroligt känslosamt när Magnus sjöng för mig och Emy! Jag och min vackra dotter på röda mattan!

När jag fick veta att jag var sjuk i mars 2016 så bestämde jag mig ögonblickligen att jag ville att Tv4 skulle få följa mig. Efter att jag jobbat med fem galor så vet jag att produktionsbolaget Meter följer ett antal patienter under deras behandlingar och jag hade fått frågan första gången jag var sjuk, men då var jag inte redo. Dagen efter att jag fick veta att cancern var tillbaka, ringde jag upp mina vänner på Meter och gav dem chockbeskedet. Då hade de ännu inte fått någon beställning på någon ny gala inför 2017, men de tog beslutet att omedelbart sätta ihop ett team till mig med inslagsproducent och kameraman! 

Ett par dagar senare kom Sven-Olof Persson SvOP ut till mig i Sigtuna för att prata igenom vad det innebär att vara ett ”case” under galan. Hade jag tänkt igenom vad som skulle hända om jag avlider innan galan? Jag hade tänkt på allt, även på hur mina nära vänner programledarna skulle klara av detta.. Så jag skrev på medverkaravtalet där det står klart och tydligt att allt filmat material kan sändas även om jag avlidit innan galan. En märklig känsla men så viktigt kände jag. Sen följde två svåra veckor på Radiumhemmet då jag var inlagd för min svårt angripna tumör i ländryggen. Jag höll på att förlora mina ben och hamna i rullstol! Vi filmade min första intervju från sjukhussängen den första veckan. Då var allting väldigt kaosaktigt och skrämmande. Strålning och kortison i högdos lyckades rädda mina nerver till benen!

Jag fick komma hem tillslut och livet var plötsligt omkullkastat för alla i min närhet. Det blev kaos känslomässigt för alla i familjen och alla nära vänner. Jag var speedad av kortison och drogad av morfin, inte så lätt att kontrollera mina känslor som svängde från den ena ytterligheten till den andra på ett ögonblick. Från total kärlek till livet och min nyfunna gudstro, till sorgen över att lämna mina barn i förtid. Jag slängde ut mamma och vännerna rätt brutalt för att få egentid med barnen och få tid att smälta detta, bara vi tre. När jag förklarat för barnen att jag är döende och de hade fått fråga alla de frågor de ville så var vi redo igen att ta emot besök. Mamma flyttade in redan när jag låg på p14 för att ta hand om barnen så nu blev hon min livslina som hjälpte mig med allt. Jag hade aldrig klarat mig alla dessa svåra 9 månader utan henne! Jag älskar dig mamma Ingalill!❤ 

Då vi fått hela diagnosen klar för oss; trippelnegativ bröstcancer som är den mest aggressiva form som finns med sju metastaser i skelettet och cancer i benmärgen, så fick jag en behandlingsplan. Lågdos paklitaxel varje vecka. Behandling av någon form resten av mitt liv. Balansgång mellan tillräckligt starka cellgifter för att hålla undan cancern och så pass låg dos att min kropp klarar av den. Hur lång tid jag har kvar går inte att säga. Medelöverlevnad i sekundär skelettcancer är två år, sämre prognos i benmärg så kanske ett år. Skräcken är om/när det sprider sig genom benmärgen till andra organ som lever, lungor och hjärnan. Det är bara en tidsfråga. Så ser prognosen ut med dagens mediciner. Forskningen går framåt i rasande takt och förhoppningen är självklart att jag ska kunna hålla mig vid liv tills det kommer ännu bättre mediciner! Därför är galan ”Tillsammans mot cancer” så viktig för mig och alla andra som lever med cancer! Det är den viktigaste galan på hela året tycker jag för vi alla drabbas på något sätt av denna sjukdom!