Förra årets JK-dag ställdes in på grund av osämja mellan klack och förening. Dispyten efter vinterns derby gjorde sig påmind när tifon uteblev, och även detta år får man rota i minnesbanken för att få upp stämningsbilder från spektaklet. Eller så kan man Googla fram denna majestätiska bild. Istället för enorma plastskynken över klacksektion och konfettiregn i blått, gult och rött får ni istället hålla tillgodo med bilder på halsdukar från denna kväll. Inte helt pjåkigt det heller, kanske…

Ni som inte bara följer hockeypersoner på Twitter, vad har er feed handlat om idag? För min del har nämligen JVM tagit upp det mesta av dagen, först med USA:s mästarvinst över ett Kanada ur balans, och nu Sverige mot värdlandet Ryssland. Straffläggningen har precis avslutats, och här är några tankar som uppenbarade sig under matchens gång.

• Första perioden ser helt fantastisk ut, och Sverige spelar en lätt och kreativ hockey. När man tidigare under dagen sett de nordamerikanska lagen möta varandra hissar man dock en varningsflagga – de brassar på med en tyngd de svenska spelarna inte har. Jänkarna, som kan bli Småkronornas finalmotstånd, har en offensiv som är förbannat samlad.
• Inser även att jag sa åt Rönnberg att min magkänsla trodde det skulle gå åt pipsvängen innan turneringen drog igång. Vilken tur att jag inte titulerat mig spåtant, bläckfisken Paul eller Saida herself.
• Hej Ryssland, vad kul att ni hade lust att ansluta till matchen såhär i mitten av andra period…
• Det måste vara så himla svårt att vara cheerleader när det kommer till ishockey. Inte nog med att man måste få urinvägsinfektion från helvetet, man ska även hålla takten mitt under spelet när det enda som hörs är skär mot isen och klubbor som slår i plexit.
• Ryssarna vaknar med buller och bong, och nu är det Hawaii på hög nivå. De svenska killarna kör sönder sina ben i något som liknar ”idioten” som man körde på skolgympan. Nu gäller survival of the fittest, pojkar!
• Domaren är snäll. Punkt.
• Intervjun med tjejen som stryker flaggorna är underhållning på hög nivå. ”I see you have ironed it… both the Swedish and the Russian flag”…… ”yes”. RIDÅ!
• Förlängning. Detta kan gå precis hur som helst, och det enda som är säkert är att man håller andan varje gång Småkronorna är i defensiv zon och härjar. Ryssarna ser så desperata ut, åker som om livet hängde på det och avslutar allt platt på mage med lemmarna åt alla möjliga håll. Kämpaglöden är total.
• Mina nerver håller inte för straffläggning i en såhär viktig match! VARFÖR gillar man idrott?! Detta är självplågeri!
• Bom, bom, bom, bom… Som en gammal Vengaboys-dänga.
• COLLBERG, din jävla stjärna! Och Lundström! DU ÄR FANTASTISK! Till och med dina enerverande räddningsgester är okej en dag som denna.
• Nu förstår jag varför man gillar idrott. Annars hade man inte haft en anledning att SKRIKA SÅ VÄGGARNA VIBRERAR VID VINST! Fy fan, vilken glädje man känner!
• Det är fantastiskt att spelarna sjunger med (för kung och fosterland) när nationalgången spelas, trots att stämmorna skär sig som rött mot rosa. Bra, mina herrar!
• Micke Renberg är himla härlig att lyssna på när adrenalinet tar till, men vad har han för skjorta? Den har antagligen precis packats upp från butik, och man kan nästan se den stöttande pappskivan sitta kvar på magen.
• Mr Madhawk twittrar att Renberg borde ta hjälp av flaggstrykningstjejen. Tillåt mig att asgarva – SPOT ON!
• Oj, inte visste jag att 142 av mina Facebookvänner var hockeyintresserade? Och där kom den där människan som tydligen lever under en sten och frågar om ”alla vunnit på lotto”. Så lämpligt att Svenska Spel är huvudsponsor, och Trisslottens slogan visar sig vara korrekt – plötsligt händer det!
• Nu har vi alltså en JVM-final att se fram emot. En vädjan till svenska apotekare: lagra upp med Omeprazol! Hockeyfantaster kommer behöva preparatet om finalen blir lika spännande som denna match.

Linkan twittrade ut ett par fly förbannade ord under gårdagen, och för att få en kortare tillbakablick kan ni läsa om händelsen HÄR.

Min första tanke var ”heliga moder, nu kommer det bli liv i luckan”, och sedan målade jag upp Hovets alla sektioner i huvudet. A21 är alltså var familjerna sitter, enligt Linkans tweet, och hur välplanerat är det?

Klacken, de som visar mest känslor (=skriker, oavsett könsord eller inte) står precis bredvid. Personligen tycker jag det är ett högt och aningen skrämmande tryck på sektion A21, så hur (jävla) korkat är det inte att sätta familjerna till ett nyligen degraderat lag närmst klacken? Du behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att svordomar huserar som flitigast just där.

Absolut, det är förkastligt att vuxna människor beter sig sådär, speciellt runt barn. Sedan kan jag känna en viss dubbelmoral i alla ryggdunkningar som kommer in från andra spelare runt om i Sverige. Man ska ”få ut packet”, men frågan är vem som då ska fylla alla säten? För hockey genererar känslor, bra som dåliga, och undertecknad kan erkänna att en och annan svordom även lämnat denna trut någon gång. Man kommer aldrig kunna ”få ut packet”, de som svär eller buar tills stämbanden ger vika.

Så flytta bort familjerna från klacken som visar hela känsloregistret, och erbjud istället en tvättäkta familjesektion! Det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Årets JVM har gått av stapeln, och Juniorkronorna har precis plöjt över Tjeckien med 4-1. Rakell, Vikstrand och Collberg har varit tongivande i den blågula truppen, och alla fortsätter julefriden med segern färskt i minne.

Men det är något som fattas. (Mer än tre dominanta backar, då…)

För vad är det som gjort att JVM är så mycket mer populärt än senior-VM? Den personliga touchen. Tidigare år har man kommit nära juniorlandslaget, och de har njutit av sin stund i rampljuset på ett sätt ruttigubbar som Kronwall och Zäta kanske inte gör. De är naiva och frispråkiga, och inte alltid helt medievana, vilket gör att man som tittare lär känna dem.

Ett lysande exempel: klippet då Anton Lander snaggade SVT:s David Fjäll.

För oavsett om man tycker det är trams eller humor så behövs det för personifieringen. Man kommer in i laget, blir ett med killarna och skapar sig en kontakt (ensidig, åtminstone) som gör att det blir mycket roligare att kolla på matcherna. Och om Tom Nilsson ska lyfta segerbucklan kan det vara en fördel om någon utanför Mora vet vem han är.

Viasat har förbaskat bra sändningar med Jihde, Tornberg, ”Foppa” och Södergren med flera. Analyser får man så det räcker och blir över, men jag hoppas att de under turneringens gång anammar SVT:s reportage och ”behind the scenes”-känsla lite mer. Det är trots allt spelarna man vill se och höra, inte kostymklädda herrar med taktiktavlor. De gör jobbet fantastiskt på Viasat Hockeys matcher från Allsvenskan, men frågan är om man måste skicka sprudlande Jihde till Ufa för att få liv i sändningarna?

* * *

För övrigt – så enerverande att Lassinantti inte fick hålla nollan denna eftermiddag. Sånt där kan störa mig lika mycket som ett illvilligt myggbett på fotsulan…

Ikväll tog Mora emot Djurgården i FM Mattsson, och efter att ha pluggat med matchen i bakgrunden kan jag konstatera följande:

Mora spelar i en helt annan division. Musikmässigt, alltså.

Ack, så mycket 90-tal det osade om avblåsningslåtarna. Min inre skoldiskogudinna satt och diggade med, men frågan är om det inte är dags att slopa ”The Whistle Song” med DJ Aligator?

I samma veva uppmanar jag alla klubbar som fortfarande spelar ”klappa händerna när du är riktigt glad” att sluta snarast. Den tillsammans med utvisningslåten ”du käre lille snickerbo” kan man skicka långt ut i rymden utan att någon hade klagat.

I sin senaste krönika skrev Johan Garpenlöv om hur svensk hockey, med Elitserien i spetsen, blir sämre. Utvecklingen har stannat av, det offensiva spelet lyser med sin frånvaro och man trampar i kvicksand.

Och visst har han en poäng. Hockeyn har inte utvecklats en hel del sedan jag började gå på matcher för tio år sedan, vilket känns förbryllande då allt runt omkring snurrat på högvarv. Man har byggt NHL-inspirerade arenor, signerat svindyra spelarkontrakt och medias roll har expanderat enormt.

Genom C More och Viasat ser vi allt från expertutlåtanden till segersånger i omklädningsrummet. Det här tror jag är en stor sticka i foten för svensk hockey. Idag serveras man en förstklassig sändning direkt från matchens hjärta, och till ett plånboksvänligt pris. Man förlorar inget på att stanna hemma från arenan – man vinner istället paussnack som är mer intressant än knatteuppvisning.

Så vad ska man då göra? TV-sändningarna kommer inte dra sig tillbaka, snarare utvecklas och bli ännu bättre. Arenahockeyn måste börja bjuda upp till kamp. De måste värna om är det som TV aldrig kan åstadkomma: den unika stämningen som bara återfinns i hallen. Offensiv, ”rolig” hockey i all ära, men det finns mer som lockar publik.

Klacksupportrarna är praktexempel på detta. De älskar klubben, men de har även en ståplatsatmosfär som genererar energiboost lika ofta som en fjortis säger ”liksom”. De går för kicken, gemenskapen och hjärtat!

Det är trots allt säten på sittsektionen som måste fyllas för att klubbarna ska gå runt. Man måste få klackstämningen att spridas till sittsektionerna. När jag var liten gick vi, en familj på fyra, till Ängelholms islada och gormade så saliven sprutade. Idag köper familjer hem matchen rakt i TV:n för 159 spänn och slipper stå i kö till både skithus och korvkiosk.

Ikväll publicerades en film på Youtube där halva HC Luleås trupp fick gå ett skamset luciatåg för sina lagkamrater. På träningen förlorade det svarta laget mot det röda, och fick då klä sig i suspensoar och tåga ut i förnedringen.

Fantastiskt kreativ ljuskrona skapad av skridskoskydd, bör tilläggas!

I lucka nummer sex hittar vi Elitseriens näst bäste målvakt rent procentmässigt, som om några timmar kliver på Gävlebocken Arenas uterink. Iförd dubbla underställsbyxor, täckbyxor, polotröjor samt raggsockor ska Joakim Lundström idag hjälpa sitt Timrå att ta hem tre poäng – det ska vinnarskallen se till.

Först och främst, vad önskar du dig i julklapp?
– Det enda jag önskar mig är en tatuering som jag funderat på ganska länge. Och fred på jorden, får man säga det?

Inget annat?
– Skor… SKOR!

Och något jättedyrt du verkligen vill ha men inte kommer få?
– En bil, antingen BMW 320 eller X3:an… Eller en Lexus SUV. Jag får nog ta ett snack med Nubben (Kent Norberg) om det där, skrattar Lundström.

Samtalet om diverse julgåvor fortskrider, och julklappsspelet kommer på tal. Denna lek kan få vem som helst att bli ha-galen, och Jocke är ett praktexempel på detta. Vinnarskallen finns med även utanför isen.

Låt säga att det bara är en minut kvar av spelet och du sitter där utan paket. Hur lyder då taktiken?
– Det är bara att sno åt sig så mycket som det bara går. Man kan ju inte sitta lottlös! Förra julen hade jag tre paket men snodde ändå min kusins enda paket i slutminuten.

Men var inte det lite elakt?
– Nejdå, jag gav tillbaka det när jag öppnat paketet. Det var inget som föll mig i smaken, säger Jocke med ett aningen skamset skratt. Jag brukar köpa det jag själv vill ha till julklappsspelet, så kan man ju alltid roffa åt sig sina egna paket.

Ikväll spelar alltså Timrå mot Brynäs i Sveriges motsvarighet till NHL:s Winter Classic. Sändningen startar 18.40 på C More Sport!

Lucka nummer fem är öppnad, och vem finner vi bakom pappbiten denna dag om inte Sportbladets egna NHL-apostel Per Bjurman! Via mailkorrespondens berättar han hur julen kommer se ut i staden som aldrig sover. Så hur firas egentligen dagen?

– Förhoppningsvis med hockey. I skrivande stund lever hoppet om att det faktiskt BLIR NHL-säsong och det vore i så fall den bästa julklappen sedan jag fick en plast-xylofon av morbror Eskil när jag var sju.

Att vistas i New York under jultid verkar vara många människors dröm. Såvida man inte har huvudrollen i Ensam Hemma 2 är staden ett paradis, och vår korre har både positiva och negativa upplevelser från Manhattans snöfyllda gator.

– Det bästa är den magiska Disney-stämningen, särskilt om man får uppleva den sittande vid panorama-fönstret på lämplig bar och inte själv behöver vara direkt delaktig. För det sämsta är den vansinniga hysterin. Förra året hade jag mamma på besök och blev utsläpad i kaoset på femte avenyn, i höjd med 57:e gatan, dagen före julafton. Det var som att befinna sig längst fram på en Springsteen-konsert på Ullevi.

Och när vi pratar Manhattan, kändisarnas Mecka, måste man ju fråga om det blir någon juldrink i Lundqvist penthouse?

– I wish! Han brukar dessvärre hålla ganska mediafritt i den där praktfulla våningen, jag har bara sett den en enda gång, men kommer han hit (dvs – om det blir säsong) lär vi springa ihop på hans krog, Tiny’s, om inte annat. Har jag riktig tur sjunger han en skvätt, till och med.

Vilken hockeyspelare skulle du bjuda in till skridskoåkning vid Rockefeller Center och varför?

– Niklas Kronwall, tror jag. För att få mer förståelse för hur en så snäll människa kan dela ut ut så brutalt elaka open ice-tacklingar. Jag skulle vilja kunna det själv, vore bra till exempel under löneförhandlingar.

Redan i intervjuns startgropar konstaterade Dallas-backen att han inte var en lämplig kandidat för kalendern med motiveringen ”det är ingen stor grej för mig, jag är aldrig hemma under julen längre”. Dock måste det finnas en uns av julstämning i alla människor. Kontrasten från förra inläggets julfanatiker blir alltså stor när Philip Larsen berättar om julfirandet på andra sidan Atlanten.

– Nu på senaste har jag firat jul med Loui Eriksson. Förra året var vi ute och kollade på all julbelysning på husen. De älskar ju sånt där borta… Vissa hus är jättefina och man får en julkänsla, men vissa tappar det helt.

Philip snöar in på dekorationsspåret och tipsar även om ett filmklipp som visar på amerikanarnas överentusiasm för högtiden. Ni kan se det här nedan – huset vars lampor blinkar frenetiskt till Gangnam Style.

Larsen lever fortfarande i ovissheten var årets julafton ska firas. I skrivande stund huserar han i Finland, men beroende på hur lockouten artar sig under den kommande veckan kanske destinationen förändras. Finland, USA eller Danmark är alternativen, och det sistnämnda är där familjen finns.

– Det första jag gör när jag landar i Danmark är att köpa en röd pölse! Men vår julmat är lite annorlunda än den i Sverige. Vi byter ut skinkan mot anka till exempel.

Den sjunde december vankas det även födelsedag för Philip, som nu måste skriva dubbla önskelistor. Förutom att NHL ska dra igång finns det inte mycket han vill ha.

– Jag hade behövt ett klockfodral, eller kanske ett bälte. Inte mer än så!