I dag möter du vår nya kolumnist Martina Haag. Det är ett efterlängtat och kärt återseende. Martinas intensiva sätt att vrida humorn ur sitt liv och sin vardag påminner… inte om något annat. Martina säger ofta att hon lider av bildningskomplex, som om utbildning skulle ge människor något att säga. Så enkelt är det inte. Jag vet ingen skrivande människa som inte omedelbart skulle ge bort alla sina betyg och poäng från skolan för att få Martinas blick för situationer och personer. Det är definitivt en kvinnas sätt att se och definitivt alltid underhållande. Martina säger att hennes drivkraft att vara rolig är att hon så ”himla, himla gärna vill bli omtyckt”. 

Jag tycker himla, himla mycket om Martina och är oerhört glad att hon nu ingår i Aftonbladets kör av röster. Väkommen Martina!

Du kommer att kunna läsa Martina varannan lördag. Staffan Heimersson – Sveriges Tintin – kommer nu att starta veckorna istället och skriva under vinjetten Staffan Heimersson i världen varannan måndag. Staffan är en legend. Staffans långa liv som korrespondent och storyteller gör det möjligt att benämna honom som grand old man. Men ”old” är ett illasittande epitet på Staffan Heimersson. Jag känner få om någon 40-åring med samma iver och berättardriv som Staffan.

Jag kan inte undanhålla er ett telefonsamtal jag hade som nyhetschef med Staffan efter 11 september 2001 när USA precis skulle till att börja bomba Afghanistan som ett första svar på terrorattacken:

Staffan: Jan, jag har landat i Pakistan. Jag tittar till höger, ingen där. Jag tittar till vänster, ingen där. Inte en enda ung svensk kollega. Vad är det frågan om?

Jag: Tja, Staffan, jag vet inte. Den yngre generation har väl kanske slutligen hunnit ikapp och förbi dig. De har väl sprungit vidare. Skit i det. Gå ut nu och skriv om den lilla blomman bredvid stridsvagnanra, som man brukar säga.

Staffan: Jan, jag hör vad du säger, men jag förstår inte. Jag är på den största storyn sedan andra världskriget. Om de är journalister och inte är här – var fan har de sprungit då? På krogen för att skriva om sig själva? Du hör av mig i morgon från Kabul. Ajöken.

Det finns något urjournalistiskt i den attityden som jag kan sakna intensivt ibland. Ut i världen och se, istället för att gå in i dig själv och fundera. Världen kan ligga nära eller långt bort. Martina och Staffan är korrespondenter i mycket olika världar, men båda tittar ut först, förundras och skriver sen.