Saknar VM svårt. En omständighet gör att saknaden blir extra svår i mitt fall. För mig finns ingen serielunk att se fram emot. Det finns nämligen en sak med fotbollen jag aldrig kommer att förstå. Det är kärleken till ett lag. Jag förstår hur den uppkommit historiskt. Laget var kopplat till orten där man växt upp eller bor. Laget blev en mötesplats, något att samlas kring och identifiera sig med.

Redan det var ett problem om man som jag växte upp i Nynäshamn. Det var inte självklart vilket lag man tillhörde. Visserligen gick jag på en hel del matcher med Nynäshamns IF, men de kom aldrig att ta sig högre än division 4. Fotboll på den nivån är bara njutbart i mycket korta stunder för de som tittar på.

Just nu befinner jag mig på ett annat ställe där jag har rötter. På Åland. Här finns rena BK Åshöjden historien om IFK Mariehamn, det lilla laget från den lilla, lilla staden som tog sig hela vägen upp till högsta ligan i Finland. Det är en fantastisk historia och har betytt mycket för Åland. Men för en utomstående som vunnit kärleken till fotbollen först i vuxen ålder är finsk fotboll lite för svårt att älska, även om jag följer laget via Ålandstidningen.

I dag är inte enbart lagets koppling till en ort det som är relevant för fans längre. Jag förstår det. Inte minst genom alla jag känner som har ett passionerat förhållande till engelska fotbollslag. Vanligen Manchester United eller Liverpool. Det är barndomsminnen från tipsextra. De har lärt sig gilla ett lag som man lär sig gilla ett rockband ungefär. De spelar bra. De har snygga tröjor, eller en mytomspunnen hemmaplan. Och alltid bra historier. 

Det är avundsvärt att ha en så okomplicerad relation till något som kan framkalla så djupa känslor en gång i veckan som ett fotbollslag. Men det går inte att fejka när man blivit vuxen. 

Att följa silly season är därför det roligaste just nu för en sent uppvaknad fotbollsfan utan hemvist. När Milanfansen demonstrerar våldsamt för att Milan värvar för dåligt förstår jag att vi lever i en helt ny tid. Kärleken till Milan uttrycks inte genom lagets koppling till Milano. Dessa fans menar att kärleken till Milan uttrycks i pengar. Ägaren Berlusconi älskar inte sitt lag tillräckligt för att göra nödvändiga investeringar. Bara ett lag med Berlusconi som ägare kan ha sådana fans…

Möjligen färgas den analysen av att Milanfans för något år sedan stod för det mest ovärdiga jag sett i relationen lag och publik. En stor del av Milans klack buade ut lagkaptenen och legendaren Paolo Maldini efter att han spelat sin sista match för Milan. Jag minns inte varför. Men Maldini hade varit sitt Milan troget i över 20 år och 900 matcher. Unikt i dagens världsfotboll, men inget värt att hylla hans sista dag enligt dessa milanfans.

Egentligen borde ett fotbollsfan utan lag inte förfasas över utvecklingen. Det har sannolikt aldrig varit så lätt att se absolut toppfotboll som idag. Den fotboll som spelas av ett tiotal klubbar i Europa i dag är den bästa någonsin. Tränare och klubbar kan ta sin filosofi till nivåer som inte var möjliga tidigare. Baksidan är möjligen ojämna ligor. Att ett par tre lag dominerar de stora ligorna. Mer är helt enkelt inte finansiellt möjligt, ens i länder som England, Italien eller Spanien.

Vinsten för oss som älskar fotboll, men saknar lag, är Champions league.  Se där, något att se fram emot i denna VM-abstinens…