Ondskan klarar sig själv. Det visar det fasansfulla attentatet i Stockholms julhandel med all icke önskvärd tydlighet. Därför var årets upplaga av Svenska Hjältar den viktigaste någonsin. Galan blev en motkraft som manifesterade hur goda handlingar oss människor emellan är vårt starkaste försvar.

Det kanske bara är så här: Vi behöver en kväll om året när vi får förenas i insikten om att det goda inte är självklart. Det måste göras. Historien är full av fasansfulla exempel på män som i övertygelsen om storheten i sin idé med stor dådkraft begått det onda.

Svenska Hjältar hyllar ingen stor idé. Det är ett projekt där vi använder kraften i kvällstidningens journalistik för att hitta alldeles vanliga människor som gjort alldeles ovanligt bra saker. Den journalistiken har aldrig känts så viktig som efter den gångna helgen. Det är berättelser som visar på kraften i ett öppet samhälle sammanhållet av medmänsklighet. En möjlig väg bort från de krafter som nu vill göra oss till vi och dom. Men det är en väg som kräver mod och ett val. Årets Svenska Hjältar inspirerar på olika sätt till mod att våga välja vägen mot gemenskap istället för den mot främlingskap.

Urkraften i Alexandra Andersson. Hon vaknade upp utan händer och fötter efter den mest fasansfulla av sjukdomar. Hon besegrade den och bevisade i varje steg över scenen i går att ingenting är omöjligt om du vill leva.

Beslutsamheten hos Isak Hardo. Ingen tordes göra något när en narkotikapåverkad kvinna höll på att strypa lilla Fiona på öppen gata. Isak vågade välja att inte titta bort.

Styrkan hos Sussi Janson. Hon förlorade sina döttrar i tsunamin. Sorgen kommer aldrig att lämna henne, men hon tvingar den att finnas bredvid sina döda döttrars kärlek och glädjen i sitt nya arbete på ett barnhem i Thailand.

Dådkraften hos Sanna Nerstrand. Två små flickor höll krampaktigt om varandra när de inte klarade att simma och sjönk mot döden. Sanna vägrade att låta det hända, hon kämpade genom det mörka vattnet tills hon fick upp flickorna.

Medmänskligheten hos Agneta Josefsson. Det hade varit så lätt för henne att tänka bort den där känslan i magen när hennes stamkund Karin Landin inte kom till butiken som vanligt en dag. Istället letade hon upp hennes hem och tog sig in. Där låg Karin ensam och saknad av ingen sedan tre dygn med brutet lårben. Det räddade hennes liv.

Värmen hos Bertil Johansson. Varje dag i över tjugo år har han kört 20 milen till sin gemenskap med ett gäng funktionshindrade.

Värmen i hjärtat på väg hem i vinternatten efter gårdagskvällen är av en djupt verkande typ. Vi behöver den nu.

Vi ses nästa år!