Sedan jag fick uppdraget att verka som publisher för Aftonbladet har jag haft anledning att i grunden tänka igenom vad Aftonbladet är. Det kan tyckas som en väl filosofisk ände att börja i för att leda något så intuitivt, kreativt och energifyllt som en kvällstidning.

Men tiderna är sådana i tidningsbranschen att allt, också det sjävklara, måste ifrågasättas och förnyas för att nå fortsatt framgång. Vissa slutsatser är lätta att landa. Den första är att Aftonbladet är och ska förbli en publicistisk verksamhet. Vad än för nya tjänster och affärer vi hittar på så förblir meningen med denna förening journalistik.

Hur vi än distribuerar oss i en framtid ska Aftonbladet handlar om fräck, viktig, tramsig, opinionsbildande, nyskapande, folkbildande och underhållande journalistik. Aftonbladet ska vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

Vi har också beslutat oss för att kämpa för att vara först till den framtid som all världens tidningar i dag kan konstatera kommer att se annorlunda ut om inte alltför länge. Framtiden är inget som drabbar Aftonbladet, det är något vi tar oss an med liv och lust.

Så vad är då Aftonbladet – egentligen?

Jag har tillsammans med Aftonbladets ledning kommit fram till att Aftonbladet är en publikation som du kan ha fyra olika relationer till. Även om vi är kvar i filosofin kan vi konstatera att det är en stor skillnad att beskriva oss så jämfört med att säga att Aftonbladet är en papperstidning med en sajt.

De fyra relationerna möjliga att ha till publikationen Aftonbladet är följande:

• Du kan vara medarbetare med olika uppgifter och kontrakt.

• Du kan vara läsare, eller publik, om du läser eller tittar på något av det vi publicerar öppet på sajten eller på annat sätt sprider för att nå så många som möjligt.

• Du kan vara kund om du köper någon av de produkter vi ger ut. En papperstidning, en prenumeration på Plus eller ett medlemskap i Viktklubb till exempel.

• Du kan vara partner till oss om du annonserar, arbetar med en partnersajt eller andra trafiksamarbeten.

Alla fyra relationer är lika viktiga att vårda och utveckla för att Aftonbladet ska må bra. Dessa fyra relationer är fundamenten för det sätt jag organiserat ledningen på i uppdraget som publisher. Om vi tittar på dem i tur och ordning finns där en del nyordningar.

Medarbetare.

 Tidigare har Aftonbladet haft två ledningsfunktioner här. En administrativ redaktionschef och en HR-chef. Dessa funktioner samordnas till en HR-chef. Här organiseras också information, organisationsutveckling, verksamhetsutveckling, personaladminstration och bemanningsfrågor. I externa informationsfrågor som rör utgivning eller företagsövergripande kommunikation kommer jag att jobba direkt med vår informationschef Fredrik Lindén.

Tidningar säger ofta att de är kunskapsföretag. Få gör något åt det. Jag avser att gå från ord till handling i den frågan och starta en Online akademi på Aftonbladet. Syftet är att höja hela personalens kompetens i onlinemedier via ständig utbildning. Vi kommer här att arbeta med såväl kompetensöverföring internt som med externa partners. Målet är att bli en ständigt lärande organisation. 

Läsare/Publik.

Utgivarfrågorna ligger kvar hos mig. Jag fortsätter som ansvarig utgivare för Aftonbladet. Min ställföreträdande ansvariga utgivare är fortsatt Aftonbladets samhällschef Lena Mellin. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson rapporterar fortsatt direkt till styrelsens ordförande.

Att fortsätta utveckla det innehåll som i dag drar 2,6 miljoner läsare till Aftonbladet varje dag är redaktionsledningens ansvar. Jag kommer fortsatt att leda och ingå i redaktionsledningen i vissa frågor. Redaktionschefen får ett tydligare övergripande ansvar över avdelningarna och leder redaktionsledningen i vissa frågor.

I övrigt är redaktionen redan i dag organiserad för att arbeta sömlöst över våra olika utgåvor.

En viktig utmaning framåt är att komplettera Aftonbladets räckvidd med målgrupp. Därför bryts Aftonbladets featureredaktion ut i ett eget affärsområde. De kommer att arbeta med såväl våra magasin som utveckling av digitala tjänster och nya koncept. Feature stärks därför  med affärsutvecklare och kreativt sälj.

Inga ytterligare förändringar är aktuella vad gäller redaktionens organisation

Kund.

I denna relation ligger en av våra största utmaningar. I dag är vår största intäkt här från kunder som betalar för papperstidningen. Antalet prenumeranter på Plus har ökat stadigt under hela våren. Vi samordnar nu allt som har med kundrelation och marknadskommunikation att göra i en avdelning. Här ligger såväl printupplaga som digital upplaga och paketering och marknadsföring av alla våra tjänster och erbjudanden.

Partner.

Denna relation är unik i världen för Aftonbladet. Skälet är att Aftonbladets annonsintäkter online kommer att överstiga annonsintäkterna i print i år. Mätt på rullande tolv månader skedde det i april. Det är en önskvärd tipping point för många tidningar. Vår annonsavdelning ska också vara bäst i landet på att hjälpa våra partners till nya annons- och affärslösningar online.

Produkt- och affärsutveckling.

Ett av de viktigaste skälen till att jag tror på publishermodellen är  att produkt- och affärsutveckling i en onlinevärld hamnat så nära varandra att de knappt går att skilja åt. Än mindre vill vi organisera de i skilda världar. Det fanns en tid när produktutveckling bestod av redaktörer som företrädelsvis på restauangservetter nedtecknade sina idéer. Sedan gick man hem och produktutvecklade. Ritade vinjetter, flyttade avdelningar i tidningen och så var det klart. Det är fortfarande ett utmärkt sätt att utveckla print på. Men utvecklingen i våra onineutgåvor är i dag oändligt mer komplex och kräver process och struktur för att bli begriplig och åstadkomma resultat.

Därför lägger jag IT-avdelningen i direkt kontakt med våra viktigaste onlinekanaler; sajtchef, mobilchef och tv-chef  som alla kommer att sitta i en onlineledning och med IT-chefen under ledning av Produkt- och affärsutvecklingschef göra den svåra och viktiga it-prioriteringen.

Här ligger också Medialab som är en hub för entreprenörer att komma med nya idéer till Aftonbladet, men också en hub för våra partners att komma in och tillsammans med Sveriges bästa onlineteam hitta nya lösningar.

Finans.

Också en publisher är hjälplös utan en stark finanschef som håller ordning och reda i siffrorna. Principen för hur vi håller ordning följer nu ett formulär 1 A där vi mäter intäkter i annonsavdelningen (B2B) och betalintäkter från kund i försäljnings- och marknadsavdelning (B2C) och resultat i produkterna. Det enda jag som publisher inte kan delegera vad avser ekonomin är ansvaret för sista raden.

Det betyder att min delegering nu ser ut så här:

Direktrapproterande:

Redaktionschef. Marica Finnsiö.

Chef för produkt- och affärsutveckling. Annika Söderberg.

Försäljnings- & Marknadschef. Kund. Pontus Ogebjer.

Försäljningsdirektör. Annons. Anders Nylander.

Featurechef. Anna Kult.

Finanschef. Jörgen Konradsson.

HR-chef. Magnus Ringman.

Utgivarfrågor:

Stf ansvarig utgivare. Lena Mellin

Informationsfrågor:

Informationschef. Fredrik Lindén.

SÖNDAG 17 juni 2012.

KIEV. Det blir mycket tydligt nu under fotbolls EM. Framtidens journalister är de som bygger en relation med sin publik. Behovet av att rama in en händelse i en stum text som inte länkar vidare och inte går i dialog, håller drastiskt på att minska. I vart fall vad gäller journalistiken.

Det är ett sätt att beskriva orsaken till papperstidningens tillbakagång. Men det betyder inte att behovet av journalistik minskar. Tvärtom. Ett sätt att få syn på journalistikens utveckling är att följa Sportbladets fotbollsrapportering från EM dessa dagar.

De befinner sig ständigt och i realtid i dialog med sina läsare. Vi förväntar oss inte bara analys efter matchen utan också under den. Jag kommer i skrivande stund från en lunch med Sportbladets mångfaldigt prisbelönta fotbollsjournalist Erik Niva. Under matcherna skriver han blixtkorta pregnanta analyser och stämningsskildringar på twitter. Omedelbart efter matchen lämnar han en snabb analys på aftonbladet .se. Dagen efter kan du läsa Sveriges mest kunniga analys om matchen i Sportbladet.

Däremellan bygger han tillsammans med vår likaledes prisbelönta fotbollsjournalist Simon Bank och i dialog med läsarna, det mest insatta, kunniga och personliga som finns att läsa om fotboll på svenska i bloggen Bank&Niva.

Jag kan fortsätta rada exemplen med Sportbladets medarbetare. Jennifers Wegerups härliga blogg från Milano som tar oss nära ett liv kring cirkus Zlatan, eller hur Johanna Frändén jobbar med twitter (och sin Tymosjenko frisyr) för bygga en ny kommunikation med läsarna. Robert Lauls temperamentsfulla tweets som låter hans person komma fram, eller hur Petra Thorén kompletterar sin nyhetsrapportering med blixtsnabba fakta. Marcus Leifbys banbrytande liverapportering.

Peter Wennman borde öppna sin Facebook för världen. Hans uppdateringar om sin väg genom Polen på väg mot mästerskapen är det roligaste utanför fotbollen från EM hittills. Rumpdebatter inkluderat. Fråga om du får bli hans kompis! (Var beredd på ett nej, men fortsätt tjata på en av våra allra finaste stilister…)

Det går i dessa tider 20 föreläsningar på dussinet om sociala medier och journalistik. Det tävlas lite om att vara mest insatt i det senaste knasiga namnet på någon ny tjänst. De mest radikala menar att sociala medier kommer att ersätta vanlig journalistik.

Det tror jag inte alls. I grunden är sociala medier en fantastisk utvecklingsmöjlighet för journalistiken. I vart fall för de som förstår att nyhetsburen journalistik är på väg att bli en öppen process i dialog. Vägen fram till artikeln är i många fall lika intressant som själva artikeln.

Detta kan man föreläsa om. Eller så kan man göra som våra medarbetare på Sportbladet – utveckla det i verkligheten. Det är en god tröst att få följa världslagens väg mot EM-titeln genom dem nu när Sverige är ute ur leken.

SÖNDAG 10 juni 2012.

Pratar man svenska där?

Det är en av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag är från Åland. Det är faktiskt en pinsamt okunnig fråga för den svensk som ställer den. Svaret på frågan är en fantastisk historia som borde varit en större nyhet denna vecka när den åländska självstyrelsen fyllde 90 år.

Vi kan börja historien på min farfar Helmers gård, Mellangårds på Föglö på sydöstra Åland. Året är 1916 när han ser hur en rysk soldat blir skjuten genom fönstret i salen och dör. Kulan sitter ännu i dag kvar i kakelugnen. Motivet bakom mordet var en kärlekshistoria på det Åland som vid denna tid är befäst av Ryssland. Ryska soldater ockuperade åländska hemmanden och krävde mat och husrum. I världen rådde krig.

1917 bryter den ryska revolutionen ut med full kraft. Soldaterna lämnar Åland. Den 6 december 1917 utropar sig Finland  för första gången till självständig stat. Bara ett par veckor senare inleder den åländske chefredaktören Julius Sundblom sin kampanj för att återförena Åland med Sverige. Han bildar ihop med Carl Björkman ett illegalt landsting.

I Finland råder nu inbördeskrig mellan röda bolsjeviker och vita borgerliga. Situationen är så dramatisk för Åland att både Sverige och Tyskland befäster Åland militärt för att skydda den strategiska ögruppen.

En ljus majnatt 1920 ror delar av det illegala landstinget över Ålands hav. De uppvaktar den svenska kungen med 9 733 namnunderskrifter, över 96 procent av de hemmavarande ålänningarna, som vädjar att få återförenas med Sverige. 

Gustav V blir mycket rörd, enligt inte helt säkra källor, tårögd och lovar salvelsefullt att verka för att öriket ska återförenas med konungariket Sverige. Hjalmar Branting håller ett brandtal för ålänningarnas sak.

Det hjälper inte.

Julius Sundblom och Carl Björkman kastas i fängelse i Finland för högförräderi. Kort efter inser finske statsministern Rafael Erich att han håller på att skapa två åländska martyrer och släpper dem.

Ålandsfrågan ska nu avgöras av nybildade Nationernas Förbund i Paris. I juni 1921 kommer beslutet. Åland ska tillhöra Finland. Som kompromiss får Åland ett självstyre som ingen egentligen vill ha. Grunden för hela självstyret är språkskydd. Ålänningar pratar inte finska.

Tack vare Julius Sundbloms pragmatiska hållning blir självstyrelsen en succé. Istället för att elda den åländska befolkningen i konflikt håller han ett klassiskt tal på kajen i Mariehamn där han kärvt konstaterar förlusten och säger:

”Nu ska vi arbeta.”

Det illegala landstinget avvecklas och Ålands självstyrelses lagting sammanträder första gången 9 juni 1922.

Sedan den dagen diskuterar ålänningarna fortsatt och nästan dagligen sin identitet. Inte minst i två spänstiga lokaltidningar, Ålandstidningen och Nya Åland.

Ingen driver längre frågan om återförening med Sverige, även om den hörts i den lokala debatten denna vår. En separatiströrelse som vill göra Åland helt självständigt finns. Men de flesta ålänningar hyllar självstyret och är säkra på att de inte är finländare, inte svenskar utan ålänningar. Och att det svenska språket är grunden i den åländska identiteten.

Det gör öriket till en fascinerande plats att reflektera kring vad svenskhet egentligen är. Den åländska hembygdsrätten följer jordens princip, likt det amerikanska medborgarskapet. Den som bott i fem år på åländsk jord och pratar svenska är ålänning.

I en utmärkt artikel om självstyrelsen av Ålandstidningens journalist Benita Mattsson-Eklund citeras åländske författaren Johannes Salminen:

”Den nationella tillhörigheten är på avskrivning i Europa. Världen och hembygden blir alltmer de poler mellan vilka individer rör sig.”

Jag är inte lika säker. Stöveltrampet från nationalistiska rörelsers frammarsch i Europa ekar åter olycksbådande. Det åländska självstyret borde lysa klarare i världen.

SÖNDAG 3 juni 2012.

”Dr Åsas sambo” är denna vårs krokigaste historia. Den rymmer flera intressanta och svåra pressetiska bedömningar ställda mot kommersiella intressen och kändiskultur.

Men den är knappast ”gränslöst oetisk”  och har inte” dömt på förhand” som Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell dundrade i sin kolumn i fredags. När starka åsikter och känslor projiceras i sådana här historier brukar en del grundläggande saker hamna i skugga. Därför en kort bakgrund:

En av Sveriges mest berömda privatbostäder brann plötsligt ner under natten mot den 24 februari i år. Det handlade om Harrry Scheins villa som under hans livstid utgjorde scen för en rad historier och efter hans död var huset föremål för en lång uppslitande tvist om arvsrätten.

Paret Åsa Wihlbeck och Magnus Lundberg köpte villan efter en hård budgivning för 19 miljoner kronor. De ville göra en radikal ombyggnad som stadsbyggnadskontoret sade nej till. Kort därpå brann huset.

Magnus Lundberg häktades för mordbrand. Det tänkbara motivet var lätt att förstå. Paret hade lagt en handpenning på 1,9 miljoner. Genom att bränna ner huset skullle köpet hävas när de inte fick bygga som de ville.

Det kan ha gått fortare, men ungefär två timmar efter beskedet om häktning flyger Magnus Lundberg och Åsa Wihlbäcks namn runt på olika forum utan ansvarig utgivare. Det räcker med att googla ”Harry Scheins villa” för att namnen ska dyka upp. För den som är intresserad är alltså identitet på de inblandade omedelbart tillgänglig.

Så till pressetiken. Jag, och alla andra ansvariga utgivare, bedömer att vi i detta tidiga skede av utredningen inte ska publicera namn och bild på den misstänkte Magnus Lundberg. Sedan händer något som ibland händer. Åsa Wihlbeck vill träda fram och berätta sin version. Hon vill klargöra att hon inte är inblandad, inte har en aning om vad som hänt och att hon har svårt att tro att den häktade sambon är skyldig.

Åsa Wihlbäck har lång erfarenhet av media hon har mycket aktivt sökt publicitet i allt från dokusåpor till programformat i sin profession som läkare. Pressetiskt är det dock ett grannlaga beslut.

När hon träder fram kommer hon naturligtvis indirekt att utpeka sin sambo. Det skulle kunna vara skäl till att säga nej till intervjun. Men det vore som att låtsas att medielandskapet i dag ser ut som det gjorde på 1990-talet. Alltså att vi ansvariga utgivare kontrollerar hur uppgifter om namn och bild sprids. Det gör vi inte längre. Det är dock inte skäl för att överge den pressetiska principen om en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Jag valde att tillmötesgå Dr Åsas vilja att ge sin version i Aftonbladet. Rubriken ”Dr Åsas sambo” är skapad. Och nu blir det mer komplicerat. Nyhetshistorier av den här typen står inte still. Det kommer under veckornas gång ständigt nya uppgifter. I samband med publiceringen av de historierna exponeras den icke misstänkta Dr Åsa eftersom hon trätt fram. Det är via henne historien identifieras eftersom hon dels har trätt fram och dels är känd sedan tidigare. Att hon är känd ger nyheter kring fallet en kommersiell kraft, det är inget att hymla med. Men exponeringen av henne flyttar fokus från sak till person och associerar henne till ett brott hon inte är misstänkt för.

Det är ett pressetiskt problem som inte varit helt lätt att hantera som utgivare och det finns säkert en hel del eftertankar att tänka. Lättare blev det i onsdags när åtalet kom. Med mycket stark bevisning som grund väcker åklagaren åtal mot läkaren Magnus Lundberg för grov mordbrand. Samtidigt kan vi berätta om ytterligare en stor utredning om ekonomisk brottslighet kring Magnus Lundbergs omfattande affärer i byggbranschen. Att han också är läkare och därmed arbetar med det yrke som är absolut mest beroende av förtroende underlättade mitt beslut. Hans identitet är nu enligt mig av ”uppenbart allmänintresse”.