SÖNDAG 28 oktober 2012. 

BUDAPEST. Att vara på plats ger engagemang. I onsdags var jag på den plats där Ungerns folk vann sin frihet för på dagen 56 år sedan.
Om jag inte varit där är sannolikheten stor att jag inte tänkt närmre på saken.
Scenerna med 10 000-tals människor på Budapests gator syntes nästan inte i några nyhetsmedier alls.
Ändå skedde manifestationen i veckan i ett Ungern där demokratin och det fria ordet kanske är mest hotat i Europa just nu. Och i ett Budapest där stöveltrampet från fascister åter hörs mellan de vackra, slitna husfasaderna. En gång hette de Pilkorsare, i dag kallar de sig Jobbik och möter manifestationen för friheten med armbindlar.
En gång tillhörde stadens husfasader centraleuropas pampigaste, i dag är de slitna och stöveltrampet ekar mellan väggar prydda av nakna kvinnor i reklam för sexklubbar.

En ny medielag i Ungern bevakas av ett särskild medieråd som utses direkt av premiärministern. De har rätt att bötfälla medier som rapporterar obalanserat. Nyligen bötfällde de en tv-kanal som rapporterade om högerextremistiskt våld mot romer.

Jag är på plats. Men jag ser inget av detta, utom i de ungerska tv-bilderna som flimrar på hotellets skärm. Jag begriper inte vad journalisten säger och nästan inga andra medier rapporterar. Inte ens BBC och hotellets glasfasad skiljer mig från verkligheten på gatorna.
Jag går istället ner till hotellets konferenshall för att delta i Schibsteds seminarium. Vi är 200 kollegor från 22 länder som samlats här för att utbyta erfarenheter av den globala strukturomvandlingen i mediebranschen.
Det är spännande samtal. Aidan White, företrädare för ett internationellt nätverk för etik och journalistik, håller ett tal om vikten av journalistik i en demokrati. Han gör en viktig poäng om yttrandefrihet. Den är idag tillgänglig för alla med en dator. Journalistik i sig är inte detsamma som yttrandefrihet. Journalistik är en del av denna frihet.
Journalister skriver inte vad som helst bara för att man får. Journalistik är yttranden, granskningar innanför en ram av värderingar och etik. Det är därför den är en viktig del av en demokrati.

Hur ska detta kritiskt granskande uppdrag finansieras?
Frågan ställs i samma rum där vi just sett en bild som visar att om man ställde alla bilar som är till salu i Schibsteds radannonser online så skulle de nå upp till månen. Ja, till och med en bit över.
Förr finansierade sådana annonser journalistik. De som arbetade med att sälja och publicera dem i tidningen var stolta över att vara en förutsättning för den kritiska granskningen, en del av samtalet och den kreativa och energiska miljön på en redaktion.
I dag är sådana annonser en kraftfull och kreativ business på egna ben. De som arbetar med dem är stolta över att deras arbete resulterar i en vinstmarginal på över 50 procent.

Det är inte marknaden för begagnade bilar som behöver journalistiken längre. Det är demokratin. Och marknadens logik hänger inte självklart ihop med demokratins behov av kritisk granskning.

Frågan om hur den ska finansieras förbli hängande i luften.
Jag går upp på mitt rum, läser Aftonbladet i datorn och tar del av yttrandefriheten i några kommentarsfält och ett anonymt hatforum där jag brukar kallas för landsförrädare för att jag som ansvarig utgivare satt en ram kring Aftonbladets innehåll som inte accepterar uttryck som förringar människovärdet hos vissa folkgrupper.
Civilisationens tunna fernissa krackelerar på samma sätt på Budapests gator som på svenska hatsajter. Det är djupt obehagligt. Den del av världen vi lever i är sämst i mänsklighetens historia på att hantera kombinationen av ekonomiska kriser och nationalistiska strömningar.

Läsningen av hatforumen gör luften unken och sinnet dystert. Jag lämnar hotellet för att gå till Budapests berömda synagoga. Väl ute på gatan lockar indiansommaren, kollegor, en öl och en gulash på en uteservering plötsligt mer.
På planet hem somnar jag med näsan i Bengt Jangfeldts fantastiska biografi över alla tiders svenska hjälte Raoul Wallenberg.