SÖNDAG 4 november 2012.

NEW YORK. Det är på sina håll populärt, så här några dagar senare, att påstå att rapporteringen om stormen var överdriven.
För en gångs skull har jag annat än tankar kring det. Jag har en levd erfarenhet av rapporteringen eftersom jag i veckan befann mig mitt i det område på USA:s östkust där stormen skulle ta i land.

Jag var på höstlov och hälsade på min bror som lever i Washington DC. Vår plan var att hänga hos brorsan över helgen och sedan åka upp till New York.
Vi följde därför rapporterna timme för timme. Och visst, det fanns till en början något komiskt över reportrar i regnkläder som upphetsat skrek om monstret ute i Atlanten på väg in, samtidigt som människor joggade eller dansade i regnet bakom dem.

Sedan kom stormen iland.

Ett par dygn senare står det klart att den tagit 56 människors liv, varav flera barn. Tiotusentals människor har förlorat sina hem. Miljoner är utan ström.
Samtidigt i min mobiltelefon via twitter vet svenska mediekritiker att berätta att medierna nu måste sluta leka katastroffilm. Rapporteringen var överdriven. Beviset tycks vara att twitterkompisar på Manhattan minsann kan dricka kaffe trots att det regnar och blåser.

Jag packar in mig själv och familjen i en stor amerikansk bil för att köra upp mot flyget hem från New York via Jerseys stränder.
Här ute bor de som föraktfullt kallas för ”bro- och tunnelfolket” av mer framgångsrika Manhattanbor. Alltså de obildade och oglamorösa. Mycket arbetare, inte så mycket Sex and the City men många poliser, brandmän och sjuksköterskor. De är allra värst drabbade.
En kvinna på Staten Island skriker ut sin vrede över att sådana som hon alltid bott i det bortglömda New York som aldrig räknats. Det fula, tråkiga som nu i stora stycken är söndertrasat och behöver hjälp.

Jag ser milslånga bensinköer och kilometerlånga köer till bussar. Jag plockar upp Washington Posts pappersutgåva som jag fått med mig. De har inte missat köerna. Och litterära ambitioner i skildringen av katastrofen saknas inte. Men skildringar är inte vad jag behöver nu. Den rörliga bildjournalistiken har varit fantastisk på den punkten.
Nu vill jag kort sagt veta det som majoriteten av oss som vistas här vill veta nu:

Vad är det som fungerar? Hur kan jag ta mig fram?
Journalistiken sviker på denna punkt. Twitter levererar.

Vi passerar Asbury Park. Jag vet via bra kulturjournalistik att detta är Bruce Springsteens hemstad. Via Per Bjurmans twitter läser jag om hans konsert kvällen före i Richmond. En manifestation lika mycket som konsert där han bedrövat och argt predikat att ”vi är ett band från the Jersey shores”.
Han spelar ”Atlantic City”, ”Jersey Girl” och ”My city of Ruins” och gör kommentarer om en katastrof som de sista självande dygnen före presidentvalet blottlagt ett avstånd som inga broar och tunnlar till shoppingfesten på Manhattan kan överbrygga.

Stannar på en bensinstation som är belamrad av kranbilar från Georgia. Vi får ansikten på de tusentals som kör i långa karavaner från olika delstater för att komma till undsättning. De dricker kaffe ur halvlitersmuggar och skämtar om New York bor.

Vi kan räkna kranbilarna på New Jersey Turnpike och konstatera hur de rest många timmar för att hjälpa, och kanske också för att leta efter Amerika.