SÖNDAG 9 December 2012.

Det började egentligen med en idé om att vi skulle göra en uppdaterad version av en reportagesserie som fyller 20 år i år.
Den skrevs av reportrarna Maria Trägårdh och Magnus Ringman och hette Vi & Dom. Den väckte stor uppmärksamhet på sin tid. Året var 1992 och flyktingströmmarna från kriget på Balkan satte spår i svensk debatt om invandring.
Det populistiska partiet Ny Demokrati var nyligen invalda i Riksdagen på ett program om sänkta skatter, mindre offentlig sektor och minskat flyktingmottagande.

Det var en tidsresa att läsa reportagen på nytt. Förstasidesrubriken löd: Säg som det är.
I huvudsak skildrades integrationsfrågan som ett ungdomsproblem. Initiativ som Fryshuset tog stor plats i serien som den goda punkt som utgjorde mötesplats mellan ungdomar från olika länder.
Interaktionen på den tiden var via telefon. Projektledaren Kalle Jungkvist och reportrarna satt en timme varje kväll i telefon med läsarna och diskuterade frågorna.

De flesta reaktionerna var mycket positiva och handlade om att Aftonbladet äntligen vågade diskutera frågan. Redan då var bilden av att medier och maktelit inte törs diskutera invandring stark i vissa läsargrupper.
Det är mycket tydligt en helt annan tid idag, även om omständigheterna kan te sig lika. Vi ser åter ökande flyktingströmmar från krigets Syrien och en ökad anhöriginvandring. Vi har ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag sedan två år.

Men frågan är så oändligt mycket mer politiserad och ideologiserad i dag än då. Ny demokrati var i huvudsak ett gäng politiska pajasar. Sverigedemokraterna är ett lokalt välförankrat parti som vilar på en fast värdegrund. De är mycket tydligt en del av en europeisk nyfascistisk strömning som bäst beskrivs som ”en folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering”.*

Det skapar en helt annan temperatur i debatten i Sverige i dag än för 20 år sedan. En rädsla för att uttrycka sig så att den bruna underströmmen plötsligt blir huvudfåra i diskussionen.
Ängsligt frågas om en debatt borde tas, eller alls inte tas. Och i rädslans spår förs komplett meningslösa debatter om eventuell rasism hos seriefigurer. Den upplysta övre medelklassen talar med varandra om seriefigurer via sina morgontidningar och finner att de själva inte är rasister.
Rörande. Men det duger faktiskt inte.

Sverige är näst sämst i hela Europa på att integrera nya svenskar. Det kan här ta tio år för en nyinflyttad att få ett jobb, trots att de inget hellre vill än att skaffa jobb.
Om detta ville vi berätta. Vi insåg efter ett tag i diskussionerna på redaktionen, som Maria Trägårdh nu var projektledare för, att det inte handlar om Vi & Dom längre. Vi beslöt oss för att istället ta oss an frågan med en lite ovanlig metod för en kvällstidning i dag. Det klassiska socialreportaget.

Våra reportrar Natalia Kazmierska och Kenan Habul och fotografen Stefan Mattsson började resa genom landet. Borlänge, Södertälje, Landskrona.
Kommuner som hittills tagit ett stort ansvar för våra nya medborgare, samtidigt som andra bara ryckt på axlarna, eller tackat nej till att ta emot flyktingar. Nu säger de plötsligt välkommen – men inte hit. Vi klarar inte fler innevånare.

Medan nyhetsrubrikerna om detta fortsatte att ticka in fortsatte Natalia, Kenan och Stefan att resa och prata med människorna bakom nyheterna.
I flera dagar nu publicerar vi resultatet i form av text- och bildreportage, ljudbildspel och en videovägg av röster. Denna gång kallar vi serien #välkommen. Ett reportage som utan skygglappar skildrar en verklighet i avsikt att väcka engagemang.

Ett engagemang som vilar på en insikt om att ingen debatt är värd att ta som har till syfte att ifrågasätta människors lika värde.
När denna blygrå senhöst, där varslen stått som spöregn över Sverige, nu övergått i vinter är det hög tid för en svårare och långt mycket viktigare debatt. Den växer fram som en röd tråd ur Natalia och Kenans reportage:
Debatten om hur jobb ska skapas.
Jag tror det är hög tid att sluta komplicera frågan om integration och fokusera på dess minsta och helt avgörande beståndsdel:
Jobb. Skapas jobb skapas integration.
Det finns olika politiska uppfattningar om hur jobb skapas. Det är en god start.
Varsågod att börja. Vi går ur startblocken som näst sämst i Europa. Och tror jag, en intensiv längtan efter en gemenskap, ett politiskt projekt som bygger Sverige och alla vi som bor här.

* Citat från DN debatt 15 november. Henrik Arnstad, historier och journalist.