SÖNDAG 16 december 2012.

Jag var 15 år och hon var 17. Vi sprang undan från polisbilen, som i och för sig inte verkade vara så intresserade av oss.
Vi visste att vi gjort rätt. Människorna i Järfälla norr om Stockholm behövde väckas för att fatta vad som var på väg att hända.
Vi var båda klädda i försvarets M59 byxor från överskottslagret och bar skinnjackor vi skrivit olika budskap på. Detta var inte före graffitins tid, men vi var fältbiologer och jobbade inte med sprayfärg på grund av aerosolen som innehåll freoner som bröt ner ozonlagret.
Istället målade vi med stora penslar och målarfärg en stor soluppgång på gångtunnelns grå betongvägg. Vi krönte vår brigadmålning med Rädda Järvafältet!
Jag minns inte riktigt på vilket sätt järvafältet var hotat. Men det var det och jag minns att våra hjärtan bultade.

Världsbankens larmrapport i förra veckan väckte varken kärlek eller uppror. Det som står i den är i och för sig sensationellt. Den säger att jorden står inför katastrofala klimatförändringar redan om 50 år.

Temperaturen på jorden kommer att öka med fyra grader. Det betyder att stora delar av jorden kommer att bli obeboelig. I delar av Asien och kring medelhavet kan det bli så varmt att människor drabbas av ”fysiologisk värmestress”. Det betyder att luften blir så varm att en mänsklig kropp inte klarar att via svettning kyla ner sig till 37 grader. Håll i kepsen ni som har invandrarnoja. Folkomflyttningarna kommer att bli av bibliska mått.

Med världsbankens rapport och ett flertal liknande rapporter från FN går det att med trovärdighet rita upp katastrofscenarior som rimligen borde väcka nyhetsredaktioner, debatter och opinionsbildare.
För tre år sedan var det nära. Världens ledare samlades i Köpenhamn och världens medier hade verkligen dragit på i rapporteringen. Engagemanget fanns såväl hos läsare som på redaktionerna.

Dramatiken kring Köpenhamnsmötet var som en thriller. I vart fall för den som till och med tyckte att exploateringsplaner kring Järvafältet varit spännande.
Min favoritscen är ankomsten av president Obama.

”Copenhagen airspace is cleared. Air Force One approaching.”

Köpenhamn stod stilla när världens mäktigaste man transporterades till mötet. 30 minuter efter landning sitter presidenter, förbundskanslar och premiärministrar i samma rum, bokstavligen med världens öde i sina händer.

De hade nu en fullständigt unik chans med en världsopinion som för första gången var het i en för varje människa existentiell fråga.
Det blev en komplett meningslös kompromiss. Alla åkte hem, inget hände.

I kvällstidningen går livet vidare som inget hänt med löpsedlar om snösmockor, monsterstormar och chockvärme. Vi är här och nu och tycker att vädret är dramatiskt för att trafiken står still i 12 timmar efter att det kommit en halv meter snö. Också i morgontidningarna går livet vidare som inget hänt, de är lika drivna av livsstil som nyheter numer och tuggar på med en journalistik för medelklassen för att stimulera vår konsumtion. Mat, resor, boende, bilar, shopping.

Kanske är allt någon slags mental förberedelse för dagen efter imorgon. Eller så är det bara uttryck för mänsklighetens usla förmåga att agera på något som ännu inte hänt. Dessutom har vi ju hört larmen förut. Inget nytt, inget skäl att agera.
Tankarna på min egna miljöengagerade tid kom tillbaka när jag hörde en ung fältbiolog i Sveriges Radio i veckan. Hon sade att världens ledare visat sig oförmögna, 18 år av klimatförhandlingar och inget händer. Själv ordnade hon luciatåg mot förbifart Stockholm.

Hon har rätt. Hoppas hon får rätt. Hoppas hon orkar mer än jag. Själv har jag på gott och ont slutat måla protester på väggar och ser med stigande ålder sanningens vitöga besvärande klart:

Vi älskar våra bilar, våra resor, våra billiga kläder fraktade från andra sidan jorden och våra globala matvanor och lågpris. Vi älskar det mer än moder jord och våra ofödda barns barn.