SÖNDAG 6 januari 2013.

En man som mördar sitt barns mamma är självklart oförmögen att vårda sitt barn.
En sådan man har i alla rimligheters namn förbrukat alla tänkbara rättigheter förknippade med ett faderskap.
I vad mån en sådan man fortfarande har möjligheten att kalla sig pappa, annat än i strikt biologisk mening, borde vara upp till det kvarlämnade barnet att bestämma när barnet är redo för ett sådant beslut.
Men svensk lag säger tvärtom.

Istället för att låta alla myndigheters agerande utgå från barnets behov och barnets bästa sätts den mördande pappans rätt till barnet i första rummet.
Det är inget annat än en skam.

I veckan har vi fått ta del av de kvarlämnade barnens berättelser i en serie djupt berörande reportage. Våra reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom har tillsammans med fotograferna Magnus Wennman och Jerker Ivarsson också granskat hur samhället har tagit hand om barnen som blev kvar.
Det är den första granskningen i sitt slag och den avslöjar missförhållanden för de allra mest utsatta barnen som nu måste leda till en förändring.
Sedan år 2000 har 179 barn under 18 år i Sverige mist sin mamma genom mord av deras man eller exman. 63 av barnen var hemma när mamma mördades. 33 av barnen såg mordet. Sju hittade sin döda mamma.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har som vanligt gått mycket grundligt tillväga. De har träffat många av barnen, granskat tusentals dokument i utredningar från rättsväsende och sociala myndigheter.
Av 54 specialgranskade fall visar det sig att pappan fortfarande har vårdnaden om barnen i 40 procent av fallen.
Läsningen om de specialgranskade fallen gör skammen konkret och tydlig:

• Myndigheter medverkar till att barnen tvingas träffa pappa mot sin vilja.
• En pojke tvingades vänta i sju år innan vårdnaden togs ifrån pappan. Under tiden tvingades han regelbundet besöka pappan i fängelset och fick ofta sova över på anstalten.
• Försäkringskassan tvingas efter beslut från en pappa att skicka barnbidraget till barnets farmor, istället för till familjehemmet där de bor.
• En pappa tar sig efter mordet rätten att vägra sina två döttrar psykologhjälp och får rätt av BUP som inte kan ta emot dem mot pappans vilja.

Vilken hjälp och stöd barnen får av det svenska samhället när avgrunden öppnat sig är ytterst slumpmässig och avgörs i stor utsträckning av den mördande pappan.
Femtonåriga Lina skulle snart fylla fyra när pappan sökte upp henne och hennes mamma i staden de flyttat till. Han följde efter dem en vintermorgon och mördade Linas mamma utanför dagiset där hon precis hade lämnat sin dotter.
”Du förlåter väl pappa, du förlåter väl pappa?” upprepade han sedan så länge han och Lina hade telefonkontakt från fängelset.
Först fem år efter mordet fråntogs han vårdnaden.
”Hur kan man få vara vårdnadshavare när man har gjort något sådant? Det blir helt stört: vänta lite, jag ska bara åka till fängelset och få pappas underskrift”, säger Lina.

Detta kan inte fortgå. Slutsatserna av denna granskning är lika enkla som viktiga och bör snarast leda till följande resultat:

• En snabb lagändring – som omedelbart tvingar fram en prövning av vårdnaden då ett barns ena förälder mördas av den andra.
• Tydliga riktlinjer från Socialstyrelsen – om exakt hur myndigheter ska agera stödjande för barnen i sådana här extrema situationer.
• Ett nationellt kunskapscenter – där den tragiska erfarenheten från 179 drabbade barn i Sverige på 2000-talet samlas.

Det är en start och bör bli resultatet av detta kapitel av Kerstin Weigls och Kristina Edbloms ständiga granskning av det strukturella våldet mot kvinnor och konsekvenserna av det.
Det är nu snart fyra år sedan vi publicerade den första granskningen av kvinnor mördade av sina män på 2000-talet.
Då var 153 kvinnor mördade av en man de en gång älskat. I dag är siffran 201. Dessvärre har vi skäl att fortsätta granskningen.