SÖNDAG 3 februari 2013.

I veckan tog en av vår tids bästa samtidsskildringar i TV slut. Jag sätter mig och klickar fram klipp av svenska Hollywoodfruar i ett nästan maniskt försök att förstå vad det är jag ser.
Stjärnan mitt i allt är naturligtvis Maria Montazami. Det varma, pratande hjärtat mitt i den stumma framgångskultur som blivit hennes hem.
Här hemma i vintermörkret tittar vi på kvinnan i världen där solen alltid skiner och hör tjejen från bruksorten med sin Skultuna svengelska. Och som hon pratar! Ibland oavsiktligt komiskt på det sätt som exploaterats i reklamfilm. Men det finns mer. Lyssnar man uppmärksamt finns i hennes språk en sällsynt förmåga att blixtfrysa samtiden i några korta fraser.

”Jag tror det räcker med botox. Sen måla sig lite. Sen blir allt bra.”

Det är som att höra ett oförställt barn i en vuxens gestalt. Hon har en formuleringsförmåga om nuet som många med större anspråk helt enkelt inte äger, fast de vill tro motsatsen eftersom de har allt kulturellt kapital som Maria Montazami inte har.

Och så Isabel Adrian. En människa med en avsiktligt dekonstruerad överläpp som tar sin ettåring till en läkare för att göra hål i barnets öron.
Det är möjligen etiskt tveksamt att göra hål i öronen på en ettåring. Men det riktigt brännande är att Isabel känner att detta är fel.
Hennes lösning blir att ta med sin anställda barnflicka för att hålla i ungen. Barnet ska på så sätt förknippa övergreppet med barnflickan, inte med mamma Isabel. Hon gömmer sig utanför för att dyka upp som den räddade ängeln inför dottern när hålet är taget och barnet skriker förtvivlat.

Ungen kommer säkert ur kränkningen okej med tiden. Men hur mår Isabel med detta hål i sitt hjärta?

Och så förstås Gunilla Persson. Jag kan inte påminna mig om att någon människa som inte begått ett fasansfullt brott någonsin varit så massivt föraktad i offentligheten. Hon står så obotligt och obarmhärtigt ensam.
Hon gör sin dotter till en produkt av sina egna önskningar och står för det. När flickan är så nervös att hon kräks och gråter inför att sjunga på en talangtävling finns ingen tröstande famn. Gunilla förklarar istället hetsande att det är Jesus som vill att hon ska kräkas bort det nervösa i magen.

Det svindlar. Det är samtidens fixering vid framgången utfört som en helvetesskildring.

Det är lika starkt som första säsongens rena konstinstallation där Anna Anka sitter ensam i en enorm hotellsvit i Las Vegas och tuggar på kycklingben utan kött. Klippet borde visas som videokonst på moderna museet i en slinga som går om och om igen.
Anna säger hålögt att kycklingbrosk är bra mot cancer. Hon berättar att hon drömmer om att stanna kvar i sviten och se en film. Men hon måste gå och se Paul Ankas show för hundrade gången. Jag skrattar och känner hur det är en försvarsmekanism för att det är så sorgligt.

Under förevändning att visa upp ett drömliv lyckas tv-makarna bakom Hollywoodfruar infernaliskt ta oss med in i mardrömmen.

Jag kollar några klipp till, drar en stor växel och får för mig att jag förstår vad jag ser.
Jag tittar på den kvinnliga versionen av Apocalypse Now*.
Vi följer en febrig resa till den sista utposten av det västerländska konsumtionssamhället. In i mörkrets hjärta. Jag kan se slutscenen nu. Anna Anka liggandes i ett mörkt rum. I ett ögonblick av klarhet ser hon utmattad sina begär, sina frestelser. Sin kamp mellan sitt medvetande och sitt hjärtas lust.
Hon andas ut exakt som Marlon Brando i den klassiska slutscenen.
Allt har rämnat. Vi är bortom civilisation och mänsklig gemenskap. I det döda landet, i kaktuslandet. Det är så här världen tar slut. Inte med en explosion, utan med ett gnyende. Anna Anka viskar:
”The horror… The horror…”

* Apocalypse Now är en film av Francis Ford Coppola från 1979. Filmen är baserad på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. I slutscenen tolkar Marlon Brando T S Eliots dikt The Hollow Men.