SÖNDAG 3 mars 2013.

LES DEUX ALPES. Sportlov i Frankrike. De svenska nyheterna på distans via mobiltelefonen. Det är ett intressant experiment för en gravt nyhetsberoende person.
Vad är det egentligen jag är beroende av?
Att veta saker förstås, men annars är behovet av nyheter inte sådär alldeles lätt att beskriva. De allra flesta nyheter har ytterst marginell påverkan på våra liv.
Det jag minns av nyhetsveckan i mobilen är en svensk Oscar, Carl Bildt var i Australien, Camilla Henemark fick via ett öppet brev sparken ur Army of Lovers, mer hästkött upptäcktes i svenska institutioner som Ikeas köttbullar och Dafgårds frysta lasagne. Zlatan gjorde två mål mot Marseille.
Inget i den här informationen påverkar egentligen mitt liv, mer än kanske hästköttet på marginalen.
Visst ja, det hände ju en grej till i veckan som rönte visst medieutrymme. Ett partiledarmöte i Maramö. Det kanske har raljerats nog om det. Men via mobiltelefonen från en alptopp framstår de nyhetsbärande delarna av mötet som enkla att sammanfatta.

De grillade korv, tillsatte några arbetsgrupper och enades om ett nytt möte i juni nästa år. Det var väl en nyhet, men kanske inte en typ av information det är svårt att leva utan.

Mest intressant var Lena Mellins analyserande text som satte in mötet i det politiska spelets dramaturgi. Efter det var jag nog redo att gå vidare i livet och avskriva Maramö som en mindre betydelsefull händelse. Men också sådana ska självklart bevakas av journalister. Den som på förhand dömer ut händelser som betydelselösa bör ägna sig åt något annat än nyhetsjournalistik.
Men om jag i semesterdiset förstod twitterflödet rätt så planerades ett tv-program för att debattera rimligheten i mängden journalister på plats i Maramö. Jag vet i skrivande stund inte om tv-programmet faktiskt blev av och känner inget akut behov av att ta reda på det. Men det är ett tecken i tiden att ett sådant program alls planeras.
Det är i dag så illa ställt med självförtroendet för journalistiken att nyhetsvärdet av ett möte mellan partiledarna för regeringspartierna diskuteras av journalister, eller kanske snarare före detta journalister.

Nervösa debatter av det där slaget kommer sig av att journalistiken i dag är utsatt för enorma förändringskrafter. En process som tidigare i huvudsak var sluten och tog sig uttryck i envägskommunikation är i dag uppbruten. Digitaliseringen av medier gör journalistiken genomskinlig, främst genom länkningar men också via läsarnas kommentarer, ifrågasättande och krav på källhänvisning, bokstavligen i realtid vid publiceringen.
Visst kan rundgången i nyhetsjournalistiken bli plågsamt uppenbar i denna nya transparenta värld. Alla vill befinna sig i det sociala centrum där händelsen diskuteras och kläs i åsikter.

Men jag tror det är en övergångsfas. Inte de sociala centrum som nyhetskällor skapar, de kommer att utvecklas och bestå. Men intrycket av att det är för få källor och för många journalister i vissa storys kommer att gå över.

Just nu befinner sig medier och journalister i ett lärande av hur alla de fantastiska möjligheter digitaliseringen erbjuder bäst ska användas. Ingen har knäckt hela koden ännu. Det överlevereras eller underlevereras nästan dagligen.
Det är inte så konstigt. Se på dig själv, du konsumerar nyheter på ett helt annat sätt i dag än för bara några år sedan. Och varken du eller jag vet ännu exakt hur vi vill ha våra nyheter i denna sköna nya värld. Men behovet lär kvarstå, hur vi än gillar eller ogillar att förklara det.
Själv är jag rätt säker på att redaktioner allt tydligare kommer att delas upp i långsamt och snabbt. Långsamt för att sätta agenda och driva en publicistisk linje, snabbt för actionrapportering och händelsenyheter. Nyckelpersoner blir den nya tidens redaktörer som kommer att bli allt skickligare på att planera och använda de nya kanalerna vid publicering.
Vi går mot bättre tider. Tro mig.