SÖNDAG 14 april 2013. 

”Det var ett misstag.”
Så förklarade sig den 41-årige man som hotade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg till livet.
Det är ett patetiskt försvar. Hans brev till Anders Lindberg är inget misstag. Det är ett vidrigt och genomtänkt formulerat hot. Syftet är naturligtvis att skrämma till tystnad.

Orsaken till hotet är att Anders Lindberg skrivit en text som ställde en kommunal detaljplan om buller i relation till religionsfriheten. Han argumenterade för att så länge en moské inte bullrar mer än en kristen kyrkas klockor är det svårt att se något annat än att upprördheten beror på islamofobi, snarare än miljöbalkens regler i Botkyrka kommun
Om det kan vi säkert tycka olika. Men det tycker inte 41-åringen att vi kan. Han menar att Anders Lindberg måste dö för att ha skrivit detta.

Han visar i brevet att han tagit reda på var Anders Lindberg bor och slår fast att hemmet nu är en måltavla och deklarerar att hans liv nu kommer att handla om att se till att Anders Lindberg går en ”skräckfylld död till mötes”. Han gör en poäng av att han använder ett system på nätet som gör honom anonym och utger sig för att vara del i något slags nätverk. Han avslutar:
”Du är rättslös ditt svin.”

I det här fallet knäckte en skicklig IT-tekniker på Aftonbladet anonymitetsskyddet och polisen lyckades spåra mannen.
När han rent fysiskt äntrade den öppna rättsstaten Sverige via tingsrätten i Gävle i veckan hade han en kapuschong över huvudet. Plötsligt står han inte för någonting längre. Inte vem han är och inte vad han gjort. Han jobbar som väktare och har problem med spriten såtillvida att lusten att hota och tysta uppstod eftersom han var full.

När saken nu når rättsskipningens ljus kan det tyckas vara lätt att avskriva 41-åringen som en krake och ynkrygg. Men det är faktiskt inte gärningsmannens beskaffenheter, eller brist på desamma, som är problemet här.

Det är känslan av osäkerhet och otrygghet som hot skapar hos de som blir utsatta och deras familjer. Ett fundament ruckas för alltid. Ljuden och skuggorna i hemmet kommer aldrig att bara bli ljud och skuggor igen.
Den som påstår att hot inte påverkar ljuger. Anders Lindberg skrev i en kolumn i torsdags att tanken att lägga av slog honom i ögonblicket när han var tvungen att förklara vakterna utanför huset för sin femåring.
Den som någon gång haft ett sådant samtal med sitt barn har svårt att hålla känslorna i styr inför människor som 41-åringen med kapuschongen.
Ingen kan säga att Anders Lindbergs publicistiska gärning ändrats på något synbarligt sätt efter hotet.

Men jag törs påstå att journalister som utsatts för liknande hot, och det är många, struntat i att skriva, eller ge sig in i debatter på grund av att de inte orkar uppleva osäkerheten och rädslan igen.

Så ser inskränkningen av det fria ordet ut i vardagen som en konsekvens av hot.
Parallellt med detta pågår en diskussion om hur en ”PK-elit” tystar debatten om det mångkulturella samhället genom att göra vissa saker omöjliga att säga. Denna elit, i vilken jag själv oftast räknas in, anses vara så upptagen av vad som är politiskt korrekt (för övrigt en magnifik anklagelse att drabbas av som tabloidredaktör) och ha sådan makt att inga yttringar utanför denna uppfattning tillåts.
Diskussionen är väl känd och vardag på visa hatsajter, men jag hör den också allt oftare journalister emellan.

Jag har svårt att förstå den. Rädslan för islam och andra verkligheter i ett mångkulturellt samhälle diskuteras då och då i de medier jag följer. Också diskussionen om vikten av att skapa jobb i Sverige i relation till invandring ser jag med jämna mellanrum.

Men diskussionen om att ingen vågar ”ta debatten” ökar i styrka. Det verkar som om de som driver den egentligen inte kräver debatt, utan dess motsats; att få säga ”som det är” oemotsagd. I synnerhet om muslimer.

När nyheten om problem med analfabetism bland somalier diskuteras, eller som nyligen romska tiggare i Sverige, är det som om det liksom inte räcker. Det måste sägas något mer.
Vad?
Mannen med kapuschongen i Gävle tingsrätt vet. Han som skrev om ”snyftande, behovsfejkande muslimjävlar” och vårt ”lamslagna och PK-rövknullade lilla skitland vi bor i”.
Jag har inget att säga honom. Jag ser ingen debatt värd att ta gentemot den människosyn han ger uttryck för. Jag ser snarare ett behov av att ta ställning för alla människors lika värde och för det fria ordet.
Den 17 april meddelas dom.