SÖNDAG 2 juni 2013.

Hur mycket tycker du att bolag ska få veta om dig för att du använder din dator?
Mängden information som samlas in om oss så snart vi slår på datorn och ger oss ut på nätet är i dag lika lätt att föreställa sig som den plats där universum tar slut.
Vad du söker efter, vad du läser, vilka tjänster du använder, vad du delar, vilka bilder du lägger ut, vad du fyller i om dig själv på olika ställen, vad du handlar, vilka du gör till dina vänner, var du befinner dig när du söker efter något.
Allt blir till datapunkter. De samlas, klustras och analyseras av amerikanska bolag som Google, Facebook och en uppsjö nya bolag som gör affär på att paketera informationen. Övriga gör så gott de kan för att hänga med. De flesta liknar glada amatörer i jämförelse. Några undantag finns. ICA i Sverige är till exempel skickliga. Det är därför de skickar hem rabatt på färdiglagade köttullar, dina favoritchips och din jyckes favoritkäk direkt till dig. Antalet datapunkter du lämnar efter dig i kassan är ingenstans i närheten av lika många som när du använder din dator. Men ICA är skickliga på att förstå hur de ska använda datapunkterna du lämnar ifrån dig när du dragit ditt kort och betalat dina varor.

Å ena sidan är det ju bra. Reklamen som skickas blir mer relevant. Sajterna du använder visar innehåll de vet att du gillar. Googles magiska träffsäkerhet när du söker är ingen slump. Det är en algoritm som förstår dig allt bättre för varje gång du söker.
Å andra sidan, hur väl vill du bli känd? Hur lugn är du med att stora amerikanska bolag samlar in och säljer information om dig?

Vår inställning till den typen av integritet varierar extremt. En del förstår knappt frågan, andra blir upprörda vid blotta tanken på ett IP-nummer. Okunskapen är gemensam.

Det finns idag bolag som specialiserar sig på att sälja reklam på Facebook som bygger på analys av datapunkter som visar att du den senaste veckan läst sport på en viss sajt, därefter läst om Audi på flera sajter och sedan sökt på begagnade bilar på nätet. Exakt dig vill bilhandlaren nå i din Facebook och betalar bra mycket bättre för just den kontakten jämfört med en vanlig annons.
Det är en stor utmaning för de nyhetsmedier som är underutvecklade digitalt. Sådana medier har redan problem eftersom vi allt snabbare byter läsvanor från analoga medier till digitala. När annonsmarknaden nu snabbt disponerar om sina budgetar från papperstidning och snart också linjär tv är det en kraft som de närmsta åren kommer att rita om medielandskapet i grunden.

Aftonbladet ligger långt fram i den utvecklingen, även om vi har långt kvar till de amerikanska bolagens förmåga att hantera stora datamängder om läsarna.
Det är ett gap. Ett annat gap är vår medvetenhet om datahanteringen.
När jag i dag läser om, och lyssnar på föredrag om vikten av att kunna hantera ”big data” för alla bolag som vill ha en affär online brukar jag tänka på de arga unga som gick ut på gatorna och demonstrerade mot FRA för något år sedan.
De var rasande över hur gränsens för deras integritet bröts av några gamla signalspanare på Försvarets Radio Anstalt på Ekerö som scannade mailtrafik efter ord som kunde kopplas till terrorism.

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.

I detta gap mellan verkligheten och vår förståelse av världen opererar i dag världens mest framgångsrika bolag. Som en vän med mycket god inblick i ett par av dem sa till mig om hur exakt data i dag analyseras från vårt maniska delande av våra liv på nätet:
– Om folk bara visste…
Fast egentligen vet vi väl. Eller?