SÖNDAG 1 september 2013.

Var det en häxjakt från medier som stängde Lundsberg?
När upprivna unga elever vräker ur sig det kan vi kanske avskriva det som oreda i tanken på grund av affekt.
När föräldrar till samma elever uttrycker samma sak syns något symtomatiskt och obehagligt i historien om Lundsberg.

Nästan ingen uttrycker medkänsla med de som drabbats, nu och tidigare. Ingen erkänner att det fanns problem på Lundsberg. Istället beskrivs Lundsberg som ett paradis. En stor lycklig familj i en lummig del av Sverige vid en liten sjö med krattade grusgångar. Och nu är allt skövlat och förstört av krafter utifrån. Av fientliga makter som media och skolinspektionen.

Det fanns säkert värden på Lundsberg. Skolan hade goda studieresultat, mycket hög lärartäthet och var något så ovanligt i vårt land som en rik skola.
Rikedomen grundade sig i huvudsak på en ovanlig kombination av särskilda statsbidrag och ett politiskt beslutat undantag som gjorde att skolan kunde ta ut särskilda avgifter från de ofta välbeställda familjer som placerade sina barn här. Till det kommer donationer till skolans fonder från förmögna före detta elever som vill bevara och bygga Lundsberg.

Detta var unikt med Lundsberg. Ordningen med att välbeställda familjers elever gynnades särskilt av skattemedel och politiska undantagsbeslut skapade en orättvisa som väckte känslor.
En del kallar sådant för svensk avundsjuka, andra för klasshat. Ordvalet beror ofta på dina egna politiska preferenser.

Just detta var i en svensk kontext dock ett hanterbart problem för Lundsberg. Ingen revolution utbröt på grund av detta. Inget våld utövades för att bryta denna ordning. Saken hanterades enligt beprövad, långsam trygg svensk reformprocess. Det betyder att protesterna har inskränkt sig till uttalanden av utbildningsminister Jan Björklund (FP) om att avskaffa privilegierna och att utbildningsdepartementet tillsatt en arbetsgrupp för att se över reglerna för Sveriges tre riksinternat Lundsberg, Sigtuna och Grenna.

Lundsbergs problem som oväntat hastigt kom att bli oöverstigliga bestod av två andra saker:
Dess värdegrund och en inkompetent ledning.
Värdegrunden blir synlig genom en lång rad kränkningar mot elever som följer samma mönster: Starka elever söker upp svagare elever och kränker dem.

En kultur av att identifiera den svage och trycka ner den och samtidigt prata om kamratskap.

Eller som det heter i sången från ett land med större vana vid sådan kultur:
”First you must learn how to smile as you kill.”*
Att dessa kränkningar sker i en privilegierad miljö gör naturligtvis att de sticker ut och bryter vallen för vad som blir nyheter.
Att de upprepas år efter år till en lång rad enskilda händelser som bildar ett mönster jobbar faktiskt tvärt emot nyhetslogiken. Vi har vant oss vid mobbningshistorier på ”elitskolor”. Det repetitiva mönstret skapar medietröttnad och gör uppgifterna mindre sensationella.

Mobbning i sig är dessvärre inte unikt och uppträder i alla sociala miljöer. Mobbning skildras ofta i media som fenomen och i olika sociala sammanhang. Det är sällan, kanske alltför sällan, som enstaka fall blir intressant för nyhetsredaktioner.
Men flera av de kränkningar som skett i den paradisiska miljön på Lundsberg är så utstuderat grova att de av egen kraft bryter nyhetsvallen. De blir sensationella.
Inte på grund av medias eventuella klasshat eller svenska avundsjuka. Utan på grund av att händelserna är sensationella i ordets exakta mening, alltså uppseendeväckande.
Det är våldtäkter med kvastskaft i ändtarmar, metoder snarlika tortyrmetoden skendränkning och nu senast brännmärkning med ögonbindel och strykjärn.

Det är inte uppgifter påhittade av media. Det är uppgifter ur polisutredningar och rapporter från Skolinspektionen om vad som förevarit inom ramarna för den fina gemenskapen på Lundsberg.

Det är också grova brott enligt svensk lag. Mot brott måste en skolas ledning ha nolltolerans. Inte jo, men… Inte hänvisa till egna regler. Utan exakt noll.
Det leder oss till Lundsbergs andra fundamentala problem. Ledningen. Tänk er att följande istället hade hänt:

En starkt berörd rektor kliver omedelbart fram och uttrycker medkänsla med de drabbade och deras familjer. Meddelar att det som skett är fullständigt oacceptabelt, i synnerhet som skolan har en svart historia av kränkningar. Därför kommer de skyldiga omedelbart att relegeras från skolan och arbetet med att vädra ut detta unkna förflutna intensifieras. Klädsamt hade också varit att rektorn tagit ansvar för situationen, erkänt sitt misslyckande med att ändra en kultur och lämnat till styrelsen att avgöra om han har fortsatt förtroende att leda Lundsberg efter detta.

Men istället för ledarskap såg vi det motsatta.
Rektor Staffan Hörnberg befann sig på ripjakt. Istället för att omedelbart avbryta den, höll han sig undan och förblev tyst tills han fick sparken. Då pratade han och sa:
– Jag kanske känner att vi blivit lite orättvist behandlade.

Styrelseordföranden Marie Wallenberg befann sig på tjäderjakt, som hon inte fann det mödan värt att avbryta när skolan hamnade i kris, och kom så att uttala sig först efter att skolan stängts.

Den enda i styrelsen som talade var ledamoten Ulf Rehnmark. Han började med att avfärda misshandeln med strykjärn som ett ”pojkstreck” och ett ”missförstånd”. Det är svårt att hitta två dummare ord att säga i det läget för den som vill Lundsberg väl.

Det må vara beskäftigt i sammanhanget. Men jag rekommenderar verkligen den högljudda kretsen kring Lundsberg att sluta prata om medias häxjakt och istället djupläsa William Goldings klassiker Flugornas Herre. Centrala frågor som ges gestalt där är två:

Är människan född ond?
Eller är ondskan en produkt av människans omgivning?

Om svaret är ja på den första frågan är skolinternat en högrisklösning. Svarar vi ja på den andra frågan faller ansvaret tungt på den vuxenvärld som omger Lundsberg.

* John Lennon. Working class hero.