SÖNDAG 6 oktober 2013.

Detta är en partsinlaga.
På tisdag står jag åtalad för förtal. Jag anses ha publicerat olagliga yttranden i Aftonbladet vad avser sex mäklare.
Orsaken är att Aftonbladet har granskat och publicerat vilka mäklare i Sverige som har prickats av den statliga myndigheten Allmänna Reklamationsnämnden.

Metoden för granskningen var klassisk undersökande journalistik. Aftonbladets reporter Joachim Kerpner granskade 140 ärenden hos Allmänna Reklamationsnämnden mellan 2009 och 2012. Han fann att 42 av dem slutade med att den anmälda mäklaren fälldes. I elva av de 42 fallen ansåg Allmänna reklamationsnämnden mäklarens fel så gravt och tydligt att de rekommenderade att hela summan som den anmälande kunden begärt skulle betalas tillbaka av mäklaren.
Det gjorde att det fanns grund att påstå att dessa 11 var de värsta mäklarna bland Reklamationsnämndens alla ärenden. Så långt är detta en grundläggande granskande metod som vi kallar för journalistik.

Att köpa hus eller lägenhet är för de allra flesta människor den största affären man gör i sitt liv. Den påverkar ekonomin för många, många år. Inte sällan för resten av livet. Det är inte heller så att de flesta som bostadsköpare gör detta särskilt ofta. Köparen hamnar således i en tydlig beroendeställning gentemot mäklaren.

Det är en viktig publicistisk uppgift för Aftonbladet att stå på den svaga partens sida. Vi har det till och med ordagrant uttryckt i den publicistiska policy vi verkar efter.

I detta fall är det uppenbart kunden till mäklaren som är den svaga parten.
Men de ömtåade mäklare som nu stämt Aftonbladet för förtal anser att det ska vara olagligt att kalla de 11 som fällts tydligast av Allmänna reklamationsnämnden för de ”värsta” mäklarna.
Förtalet handlar enligt åtalet om just det ordet och ett ord till. Ordet bluff.

Aftonbladets rubrik, som mäklarna nu menar ska vara ett olagligt yttrande i Sverige löd:
”Mäklarna som fälldes för sina bluffar”

Låt mig redogöra för grunden för det ordvalet i några av fallen.

Fall ett:
Mäklaren Johan Reuterling talade inte om att sjöutsikten över Värtan och Djurgården skulle försvinna till följd av en kommande tillbyggnad på en grannfastighet, enligt kunden.
Johan Reuterling tyckte aldrig att det var någon sjöutsikt att tala om. Han var tidigare varnad av Fastighetsmäklarnämnden för att inte ha informerat köparna om tillbyggnaden.
Kunden krävde 600 000 kronor tillbaka. Allmänna reklamationsnämnden gav kunden rätt.

Ska det vara lagligt att kalla mäklarens agerande för en bluff?

Fall två:
Mäklaren Henrik Hansson sålde ett hus med ett 40 år gammalt tak och intygade köparen att taket var inspekterat av Anticimex. Köparen litade på det beskedet.
Efter köpet upptäcktes skador för 45 000 kronor på taket.
Allmänna reklamationsnämndens utslag säger att Mäklaren är ansvarig för kostnaden av takskadan eftersom han hänvisat till Anticimex besiktning. Därmed gäller inte köparens undersökningsplikt.

Tror ni att köparen tycker att ordet bluff är en beskrivning som bör vara laglig vad avser mäklarens garantier om taket via en otillräcklig inspektion?

Fall tre:
Marknadsföringen gav sken av att mäklarfirman var partner med byggföretaget BBB. Bygget drog ut på tiden. Köparen undrade om det fanns byggförsäkringar. Ja, svarade mäklaren Richard Rosvall.
Men det fanns det inte. När byggföretaget gick i konkurs förlorade köparen rätten till huset och handpenningen på 345 000 kronor.
Allmänna reklamationsnämnden kommer fram till att mäklaren Rosvall underlåtit att ta reda på om försäkring fanns när köparen frågade och i sin marknadsföring felaktigt angetts som partner. Han bör därför betala köparen 345 000 kronor.

Tror ni att köparen anser att mäklarens felaktiga uppgifter lagligen i Sveriges land bör få kallas för en bluff?

Vi kan ha olika uppfattningar om rimligheten och lämpligheten i att kalla ovanstående för bluffar. Vi kan vara säkra på att mäklarna har ett svar och kunderna ett annat. Du som läsare är fri att ha din uppfattning.
Men olika uppfattningar om lämpligheten i ordet bluff i detta sammanhang är inte frågan nu. I så fall skulle mäklarna ha krävt genmälen och debatterat saken enligt det fria ordets principer. Men så har de inte agerat. De har istället stämt mig som ansvarig utgivare för förtal. Därför är frågan i Stockholms tingsrätt på tisdag följande:

Ska det vara ett olagligt yttrande i Sverige att kalla fall som dessa för en bluff?
Ska vi dra gränsen för yttrandefriheten i Sverige där?

De sex fastighetsmäklarna Johan Reuterling, Henrik Hansson, Richard Rosvall,  Lennart Norman, Tomas Linder och Vadar Nasberg står nu upp och säger att här ska gränsen för svensk yttrandefrihet dras.
Jag kan inte ställa upp på det. Därför har jag som ansvarig utgivare valt att inte svara på deras stämning med pengar, alltså en förlikning.
En jury får istället avgöra detta enligt den svenska Tryck- och yttrandefrihetslagen i nästa vecka.