SÖNDAG  27 oktober 2013.

Jag har avsiktligt varit helt avskuren från nyheter denna vecka. Jag har inte läst något, inte sett något, inte hört något av svenska nyheter.
Den vanliga söndagskolumnen om medier eller betraktelse om någon nyhet måste således utebli.
Det enkla sättet att beskriva hur det kommit att bli så är semester. Det är vad jag är på. Men jag semestrar på ett sätt som gör mig tveksam till hur jag ska berätta om det. Om jag bör berätta det alls.
Dels för att det vore förmätet att tro att det intresserar någon. Dels för att det är kontroversiellt. Men jag gör ett försök ändå.

Först ska jag berätta om hur jag är på väg att skjuta en Wapitihjort. Sedan ska jag berätta om hur det lett till att jag spenderar denna vecka i ett tält i snön i bergen i Idaho, USA.

Wapiti är indianernas namn på ett av de största hjortdjuren på jorden. Det finns bara i västra nordamerika och i delar av Asien. Hur det blivit så har jag inte lyckats få något bra svar på. Det enda som är klart är att Wapitin, sin porträttlikhet till trots, inte är släkt med vår mindre europeiska Kronhjort.
Wapiti är ett pampigt namn. Jag har alltid tänkt att det har något att göra med Siouxindianernas fixering vid Wapitin som väsen och djur. I uråldrig indiankultur har hjorten symboliserat styrka, sexualitet, andlig vägledning och andra saker män har känt att de behöver lite hjälp med. Kvinnor har gjort klänningar broderade med dess tänder.
Lite besviken på mystiken kring Siouxindianerna blev jag när jag förstod att deras ord på denna magnifika hjort rakt översatt betyder tämligen exakt vit rumpa.

Men jag kan inte ha några synpunkter på det. Det är de som levt med den, ätit och jagat den sedan urminnes tider som gett hjorten namnet. Jag vill bara skjuta en och just dessa veckor är det läge. De rör sig just nu från höglandet ner mot skyddade lågland i Idaho, Montana och Wyoming. Det är storslaget på ett sätt som får vanliga bekymmer och tankar att vika ner sig. Bara namnen flyttar tanken till andra sfärer. Mer konkret handlar hjortstammens förflyttning om att få skydd för vinterns snöstormar och bark att äta när marken fryser.

Nu till det kontroversiella.
Det har inte med själva jakten att göra. Jag har jagat i olika former sedan jag var barn. Efter en tids vacklande i sena tonår kring ätandet av kött kom jag fram till att jag tänker äta kött. Eventuella betänkligheter kring anskaffandet av kött rör sedan dess etiken i industrin kring tamdjur.

Att falla för en omsorgsfull jägare tillhör en nåd att stilla bedja om för en fullvuxen Wapiti. Alternativet är att försvagad av ålder inte orka ner på låglandet, bli för långsam i snön och sliten i stycken av en flock coyote eller av svartbjörn.

Nej, det kontroversiella är att jag egentligen jagar för att kunna prata med mina manliga vänner. Det är ett lite larvigt medelålders problem, det medges. Men det är icke desto mindre sant. Det är därför jag sover i tält i snö i Idaho denna vecka.
Det går snabbare än man tror att hamna i det där tältet. Det må vara en beskäftig varning, men den är i all välmening riktad till er som nu tänker att ni har en betydligt stabilare kontakt med ert känsloliv, förhåller er modernt till saker som relationer, könsroller och sådant och nu tänker ’nej du, gubbe, här blir det inget tält inte’.
Ni är sannolikt yngre. Jag vill bara säga att det inte så säkert att ni klarar er undan tältet i snön för det. Jag hade inte tänkt tält i snö. Det fanns en tid när jag också kunde fika på ett café utan att tråkas till döds.

Lättast vore att bara stänga den här kolumnen här med att bestrida att vi här talar om en ålderskris. Men ålderskris är mycket sannolikt vad vi talar om. Jag är 46 år. Mycket få människor går från 40 till 50 utan ålderskris. Det intressanta är väl snarare varför alla är så pigga på att lustfyllt och lite retsamt påtala när någon hamnar i ålderskris. Vad är det för kul med det? Hade ni tänkt er att det inte skulle drabba er? Tänk igen.
Jag förstår att det finns något provocerande i en ålderskris som tar sig uttryck i en hjortjakt i Idaho. Men att vandra i timmar och dagar över bergskammar för att se om Wapitin är på väg ner från höglandet är bara ytterligare en typ av besvärjelse som inte hjälper mot det oundvikliga.

Det är inte det som skrämmer mig. Det skrämmande är känslan av att inte vilja åka härifrån. Lockelsen i att upphöra att delta.
Det hjälper inte att marken här fått namnet The river of no return.