SÖNDAG 1 december 2013.

De har varit borta en vecka nu.
Jag tittar på porträttbilden av Niclas Hammarström som vi publicerat i samband med att hans föräldrar berättat om sin oro. Han har samma band till sitt passerkort in till Aftonbladet som många av oss har. Ett rött som det står Aftonbladet på.
Senast jag såg Niclas och bytte några ord var här på redaktionen. Niclas hoppade in vid desken som bildredaktör.

Tidigare har vi pratat om hans bilder från Utöya. Några var internationella prisvinnare, andra så vedervärdiga att de var komplett opublicerbara. Så långt vanliga utgivarbeslut, men polisutredningen behövde nu hjälp med att kartlägga några oklarheter av förloppet. Vi diskuterade hur vi kunde hjälpa utredningen och samtidigt bevara integriteten för källmaterialet. Niclas hade tillsammans med reportern Mattias Carlsson varit allra först på plats den där fruktansvärda dagen.
Mattias var då anställd på Aftonbladet, i dag är han spjutspetsreporter på Dagens Nyheter med en rad uppmärksammade avslöjanden. Niclas Hammarström hade sommaren då Norge drabbades av terrorism tagit ett vik, tidigare har han varit anställd i många år.

Magnus Falkehed minns jag från i somras på en trottoar vid en uteservering på en bar i Paris. Det var en fantastisk kväll där baren befolkades i huvudsak av kollegor från Sverige boendes lite utspritt över Europa. Olof Brundin, tidigare redaktör på Aftonbladet nu informationsdirektör på Schibsted, gifte sig med cellisten Mimmi. Vänner och kollegor strömmade till för att fira.
Magnus är i dag stringer för Dagens Nyheter i Paris. Han hade varit det i många år för Aftonbladet tidigare. Jag minns inte att vi pratade om det där och då på trottoaren, men det fanns en tid då Magnus och jag hördes i stort sett dagligen. Jag var nyhetschef, Magnus ringde från Paris för att berätta vad han hade på gång och kunde göra för jobb.
En stringer har den relationen med en redaktion. Ett kontrakt med tidningen i botten, men säljer ovanpå det in jobb likt en frilansare. I gengäld är hen fri att bo och jobba var, när och hur som fungerar bäst. Mindre styrning, mer frihet i det journalistiska arbetet.

Om ni bortser från det uppenbara som står mellan raderna här – att vi alla är personligt berörda, det är två vänner och kollegor som saknas – så är det på sätt och vis en bild över svensk mediebransch.
Det är en liten värld. Och en liten värld i stor förändring.

Det finns ännu ett romantiskt skimmer över ordet utrikeskorrespondent som jag tycker om. Men det finns också en kvalitet i de bästa korrespondenternas arbete.
Om ni lyssnar på Cecilia Uddén i Sveriges Radio så får ni ett exempel på denna kvalitet. Ett personligt berättande kombinerat med stort kunnande om platsen som endast kan byggas av närvaro över tid.
I dag är det många debattörer av media som menar att denna kvalitet är hotad. Ofta beskrivs det som en konsekvens av mediers kommersialisering och nedskärningar av redaktioner till följd av en teknikdriven strukturomvandling. Det sista ordet i den meningen betyder egentligen att läsarna inte längre betalar för nyheter och att annonsörer är måttligt intresserade av journalistik om sönderskjutna barn i Syrien som inramning till annonsen.

Det är i stora stycken en sann beskrivning av problemet. Men det är inte hela sanningen. En annan bit sanning är att kvalificerad utrikesjournalistik sägs vara viktigt av nästan alla läsare. Inte lika många läser det till vardags. Det vet vi idag på ett helt annat sätt än förr eftersom mätbarheten av skillnaden mellan vad vi säger att vi läser och vad vi faktiskt läser har blivit utmanande exakt. Det är ett för lite debatterat problem. I synnerhet i små språkområden som vårt.

Min egen uppfattning, och därmed mindre vedertagen sanning, är att romantiken kring utrikeskorrespondenten delvis stått i vägen för utvecklingen av utrikesjournalistiken. Världsmetropolerna är i dag så höggradigt digitaliserade att informationen från politiska och ekonomiska maktcentra rör sig blixtsnabbt och globalt. Kring globala makthavare finns en kontroll av informationen som i dag är så professionaliserad att det krävs ytterst avancerade nätverk för att en journalist ska komma åt att skildra maktspelet. Få om någon svensk journalist kan stoltsera med det. Betydelsen av fysisk närvaro här kan diskuteras. Ändå har varje mediebolag med självaktning en korrespondent eller stringer i Washington D.C, New York, Paris och London.

Jag kan stilla undra varför. Besluten om hur vår värld förändras tas förvisso i stor utsträckning i de här städerna. Men resultatet av besluten, historierna om hur vår värld förändras syns inte bäst i dessa metropoler. Här syns i huvudsak människor som lever som vi, rör sig i samma varumärkesvärld som vi, ser samma filmer och lyssnar på samma musik som vi och äter på samma typ av restauranger som vi.
De stora rörelserna vet vi ju syns bättre på andra ställen. Vår vardag revolutioneras bokstavligen utifrån vad som sker hos teknikbolagen i norra Kalifornien. I arabvärlden syns allra tydligast effekterna av världspolitiken. Den kanske allra mest omvälvande historien för hur världsordningen ändras handlar om hur Kina köper upp Afrika. Den historien rapporteras knappt alls på daglig basis.

Så varför finns inte nutidens utrikeskorrespondenter i Palo Alto, Mountain View, Kairo (Uddén undantaget), Damaskus, Wuhan, Shanghai, Abuja och Luanda?

Jag borde med mitt uppdrag ha ett bättre svar på den frågan än vad jag har.
Niclas Hammarström och Magnus Falkehed skulle kanske uttrycka sig annorlunda. Men det är viljan till den stora och relevanta storyn som drivit dem till att ta risker i Syrien.