Plötsligt reser sig Magnus Ringman, HR-chef, från sin stol och lämnar mötet utan ett ord. En minut senare är han tillbaka, fortfarande med telefonen tryckt mot örat:
”De är fria!”
Tre små exakta ord utlöser känslostorm i rummet. Det är som att bli tio kilo lättare i en utandning.

Våra vänner och kollegor Niclas Hammarström och Magnus Falkehed lever och befinner sig i säkerhet och frihet efter 1,5 månad i ett svart helvete av ovisshet, fångenskap och våld.
Någon timme efter beskedet får jag Niclas Hammarström i luren från Beirut. Det är en samlad och stabil röst.
”Vi ska hem nu. Jag är okej efter omständigheterna och lättad. Så oerhört lättad.”
Hem är Anna och tre söner för Niclas. Florence och två döttrar för Magnus.
Denna glädjens dag går tankarna till Niclas och Magnus familjer som nu äntligen får hem de sina. Vad de gått igenom av ovisshet och ångest är inget lättare känslomässigt än vad Niclas och Magnus genomlevt dessa dagar. Det vet vi från nyliga berättelser av Johan Persson och Martin Schibbye.

Omständigheterna Niclas och Magnus levt under började Niclas att berätta i går. Mörka källarhål, ögonbindlar, munkavle, misshandel och skottskada i benet.
Det är en berättelse som med tiden kommer att bli mer detaljerad. Viktigt nu är att Niclas och Magnus får styra den tiden och berätta i sin takt. För nu finns tid.
På redaktionen porlar glädjen. Ett nästan berusande lättat nyhetsläge, där detalj efter detalj, röst efter röst fogas till storyn.
Staffan Heimerson, vår mest rutinerade krigskorrespondent pratar i Aftonbladet TV. Han gråter, vår järnhäst. Det är en sådan dag.
Vid ett kort möte inför alla kollegor kan Magnus Ringman ge några mer detaljer efter sitt samtal med Niclas. Situationen har pendlat mellan hopp och förtvivlan över julhelgerna, men vi har sedan en tid haft säkra tecken på att de varit vid liv.

Omedelbart när nyheten blev känd beslöt vi att hantera situationen som ett personalärende och en nyhet. Målet att få hem Niclas och Magnus var överordnat nyhetsarbetet. Det är inte en okomplicerad ordning för en nyhetsorganisation. Men vi bedömde den nödvändig.

Tack vare en samsyn kring detta med Dagens Nyheter kunde vi bilda en samverkansgrupp där tidningarnas HR-chefer, Aftonbladets informationschef, DN:s administrative chef, en projektsekreterare och ett säkerhetsbolag kunde samarbeta. Denna grupp blev ett forum för täta kontakter med UD och Rikskriminalpolisen.
Vad exakt som till slut ledde till frigivningen vet jag inte i skrivande stund. Men ur detta samarbete finns många lärdomar att dra och diskussioner att föra.
Till en början har jag en egen eftertanke kring den reflexmässiga kritik som ofta riktas från media gentemot myndigheter för passivitet och tystnad i sådana här situationer. Det finns säkert fog för sådan kritik i vissa fall. I detta fall vet vi att såväl UD som polisen jobbat mycket engagerat och professionellt. Det är viktigt att också från oss som har till uppdrag att kritiskt granska myndigheter att kunna uttrycka det.
Hur skiljer sig effekterna av publicitet åt kring en kidnappning av journalister av en rebellstyrka gentemot när en regim håller journalister fångna?
Hur bör mediebolag agera gentemot frilansmedarbetare utan uppdrag som hamnar i problem?

Frågorna kommer att bli fler. Låt oss återkomma till dem. Det är viktigt att dra slutsatser och lärdomar. För journalister kommer att åka till krig, konflikter och katastrofer igen. Och igen. Det är vad vi gör.

Men i dag är en glädjens och känslornas dag. En bra dag att säga det:
Tack Dagens Nyheter, UD och Rikskriminalpolisen för ett bra samarbete.
Och ett tack till er till vilka vi måste uttrycka oss mer diskret.

Välkomna hem Niclas och Magnus!