Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #81. Om en svår och viktig insikt för ett murvelhjärta.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 januari 2014.  

Hur mycket är det rimligt att skriva om kidnappningsoffer?
Om ni frågat mig för två månader sedan hade jag oreflekterat svarat i princip hur mycket som helst. De enda omständigheter som bör styra är nyhetsvärde och allmänintresse. Båda är av uppenbara skäl höga om exempelvis journalister eller hjälparbetare förs bort.
Det ska inte kunna ske i tysthet. Jag vill hävda att det fortfarande är en hedervärd inställning. Det vore förfärligt om människor fördes bort och försvann och saken inte blev känd.
Men efter veckans lyckliga slut på historien om Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har jag fått en del andra tankar och erfarenheter om journalistik kring kidnappningar.
Det finns en grundläggande omständighet som bör styra besluten för en utgivare i sådana här historier. Är de kidnappade bortförda och hålls fångna av en regim eller av en rebellstyrka eller ett kriminellt gäng?

Publicitetens verkan är helt olika om svaret ett lands regim jämfört med om svaret är en kriminell grupp.
Mycket förenklat är det så att en regim hatar som regel uppmärksamhet kring sina fångar. För en kriminell grupp är publicitet det bästa som kan hända.

När media uppmärksammar att journalister hålls fängslade av en regim kan vi på relativt goda grunder anta att deras säkerhet ökar. Även kring den värst tänkbara skurkstat finns en formalitet och ett internationellt sammanhang som störs av uppmärksamhet kring bortförda journalister, eller hjälparbetare. Ju större engagemang utifrån, desto större problem för regimen som velat tysta journalistiken.
Det är som sagt ett förenklat resonemang, det går säkerligen att hitta invändningar emot det från de myndigheter som har till uppgift att operativt lösa sådana här situationer gentemot regimer. Varje sådant här fall är unikt. Men efter samtal med utländska kollegor med erfarenhet av kidnappningssituationer törs jag påstå att det finns en grundprincip här som är gällande.

Av uppenbara skäl finns inga formaliteter eller diplomatiska förbindelser kring en kriminell kidnappningsliga. De är tvärtom i behov av tydliga motparter att rikta krav emot. De är i behov av medier för att både få ut information och få information själva. Ju större engagemang utifrån i form av publicitet, desto större spelplan och kontaktyta att agera på för den kriminella ligan.
Om de inte får någon uppmärksamhet, ingen tydlig motpart, får de allt svårare att rikta någon typ av krav åt något håll. Värdet på de tillfångatagna minskar. Att döda dem i det läget tillfogar bara problem utan någon som helst typ av vinst. Att i ett uppmärksammat fall hota med att döda sin gisslan, eller behandla dem illa sätter större press på situationen på ett sätt som gynnar kidnapparna.

Detta styrde mina publiceringar i fallet Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Inte inledningsvis. Då skrev vi mycket. Vi hade då ingen information om av vilka de var bortförda.
Vi vet fortfarande inte med säkerhet vilken gruppering som bar ansvaret, men när vi blev fullt på det klara med att de inte hölls fångna av den syriska regimen blev nyhetsrapporteringen betydligt mer stram. Jag valde att inte publicera ett antal uppgifter som vi hade. Jag vet att andra publicister tänkt likadant. Det är i sig inget ovanligt. Det finns otaliga exempel på där medier avstår publicering i ett visst läge för att man vet att det skulle kunna riskera de inblandades säkerhet.

En sådan hållning är att bryta mot ett honnörsord inom publicistiken som kallas konsekvensneutralitet. Eller med ett tuffare uttryck ”publish and be damned”. Det är en viktig teori kring det fria ordet; att det finns utgivare som inte bryr sig om konsekvenserna av det hen väljer att publicera.
Men det är en teori.

Utgivare som påstår att de i alla lägen är konsekvensneutrala vet kort sagt inte vad de säger, har otur när de tänker eller är i akut brist på kontakt med sitt känsloliv. Några sådana utgivare känner jag inte till.
Men jag har haft ett antal samtal med välmenande kollegor som tolkat den senaste tidens knapphändiga publicitet kring Magnus Falkehed och Niclas Hammarströms som bristande engagemang. Jag uppmanar här till stilla eftertanke. Vi journalister om några borde veta att det ibland finns mer bakom bilden än det som möter ögat.

I mitten av december rapporterade de internationella nyhetsbyråerna AP och Reuters om ett öppet brev från ett antal rebelledare i Syrien om att de kommer att arbeta för att skydda journalister på uppdrag i landet och arbeta för att befria de som sitter fångna.
Det var ett svar på ett öppet brev från 13 internationella nyhetsorganisationer, brittiska och amerikanska tidningar till den beväpnade oppositionen i Syrien; en uppmaning att släppa tillfångatagna journalister och hjälpa till i arbetet med att identifiera de grupperingar som har journalister som gisslan.

”Vi förstår att det, som i alla krigszoner, finns stora risker för reportrar att bli skadade eller dödade. Vi accepterar de riskerna. Men risken att bli kidnappad är oacceptabel och ledarskapet för rebellstyrkorna är i en position som kan reducera och eliminera den risken.”

Jag kan inte påstå att detta haft någon roll i frisläppandet av Niclas och Magnus. Bara konstatera att det ägt rum och att samtliga med inblick i fallet hyllar den svenska Rikskriminalpolisens arbete.
De flesta amerikanska nyhetsorganisationer uppger att de inte rapporterar individuella kidnappningar i Syrien som är mest vanliga i området runt staden Aleppo, Idlib och Raqqa. Skälet är att utebliven publicitet kan göra det lättare att få loss gisslan.
Uppskattningsvis 30 journalister är ännu försvunna i Syrien och ett för mig okänt antal hjälparbetare, varav en svensk från Läkare utan gränser. Ännu så länge måste vi konstatera att Syrien är världens farligaste land att verka inom.

Att som i torsdags få uppleva den innerliga återföreningen mellan familjerna Hammarström och Falkehed och i fredags få uppleva Niclas möte med sina kollegor på redaktionen sätter saker och ting i perspektiv.
Det finns ibland högre värden än en enskild nyhet vid ett enskilt tillfälle.
Det är en svår insikt för ett murvelhjärta och en ännu svårare balans för en utgivare. Men också en nödvändig insikt om journalistiken ska förbli viktig och mänsklig. Och det ska den.

 

  • Tjänstgörande redaktörer: Lina Thorén, Joakim Ottosson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB